Så ja.

Jag kan efter dagens pass konstatera att det är 670 meter från Söder Mälarstrand upp till toppen på Västerbron – 1,5 löjliga procent av den totala maran. Jag kan också konstatera att stora delar av de där 670 metrarna är flackare än vad man tror och att brojäveln inte alls förtjänar den respekt som den hittills har fått av mig.

Kenth drog upp ett tempo som låg en bra bit över min tänkta fart på maran, och jag fick som jag misstänkte kämpa ganska ordentligt. Redan efter ett par hundra meter blev andningen tyngre och jag fick bita ihop för att hålla mitt löpsteg och inte säcka ihop. Jag bad min draghjälp att prata hela vägen upp (hur man nu kan göra det i den där farten i uppförsbacke!?) för att distrahera mina tankar, men jag orkade nog knappt svara en enda gång. Kastvindarna på bron gjorde inte det hela lättare, och redan efter första intervallen kände jag att jag var rätt trött. Lätt jogg ner och sen var det bara att vända och börja om från början igen. Andra intervallen gick snarlikt den första, trött tidigt och pannbenet fick plockas fram.

Efter tredje intervallen kände jag att jag ville ge upp, och hade inte den där oberörda och till synes flygande varelsen bredvid mig varit med hade jag gjort det. Andningen var ovanligt tung och på den fjärde intervallen fick jag börja bita ihop och kämpa redan efter 100 meter. Knäckande. När vi vände upp för att köra den femte gången ställde jag den ledande frågan ”är det den sista nu?”, men det var det INTE. Sex stycken skulle vi visst köra. Den sjätte och sista var ingen rolig historia, men det blev ändå den snabbaste och vi sprang om två cyklister på vägen upp – skön känsla!

Nedjoggen hemåt blev en seg historia, men jag var så otroligt nöjd över att jag hade tuggat mig uppför totalt drygt 4 kilometer uppförsbacke i ett tempo som jag knappt håller när jag springer en flack mil på träning. Konstaterade också att en grym coach är helt ovärderlig (tack!) vid ett sånt här pass – jag trodde att jag hade pannben men ibland blir visst uppgiften mig lite övermäktig.
Anyhow – den 1 juni när jag kommer dit och ska passera bron – oavsett om det är efter 8 eller 33 kilometer – kommer jag att tänka tillbaka på den här dagen, att jag faktiskt har gjort det sex gånger i en följd i ett tempo jag verkligen inte ska hålla då. Respekten för brojäveln har sjunkit ned mot botten och det känns så skönt! Återhämtningsvilan på bryggan hemma i solen var mer underbar än någonsin.