löpning,  mitt andra marathon(?)

Stockholm Marathon 2013 – the story.

2 juni, 2013 /

Landad och utsövd. Stockholm Marathon 2013 ligger ett knappt dygn bakom mig och jag ska försöka dela med mig av vad som kom att bli mitt jobbigaste lopp någonsin. Långt lopp – långt inlägg…

Lördag 1 juni. Prognosen lovade mulet med skurar, varmt och risk för åska. 97% luftfuktighet. Redan när jag åker in mot stan på förmiddagen känner jag att det kommer att bli varmt att springa idag. På Östermalms IP gassar solen och jag använder för första gången min tvättsvamp innan ett lopp för att badda ansikte och nacke med kallt vatten.
Kommer till startfållan en kvart innan start, kramas lycka till med Terese och fäller som vanligt en tår när startskottet går. Det är nu all träning ska ut. Det är nu din kropp ska prestera och ditt pannben få göra ett hårdare jobb än vad alla som aldrig har sprungit en mara kan ana.

Planen är att starta i ett tempo någonstans runt 4.50-4.55, hitta ett flow där och hålla i så länge som möjligt. Det är dock trångt som sjutton första kilometrarna så jag hittar inte riktigt mitt tempo. Jag känner dessutom redan efter 3 km att det där lätta steget som jag hade planerat att hitta i mitt ”joggtempo” inte alls finns i kroppen. Några av mina vänner har bildat en stor hejarklack vid Kungsan, jag hör mitt namn skrikas ut med megafon och jag känner mig peppad, men efter 5-6 km känner jag mig faktiskt ganska trött(!?) och värmen håller på att koka sönder mitt huvud. Försöker hälla vatten över huvudet vid varje vätskekontroll och springa igenom alla duschar som existerar, men den tryckande kvava luften är ingen lek.

Västerbron vid 8 km går fint, benen känns helt ok och på vägen ner ler jag för mig själv och känner lättnad över att första matchen med bron är över. Strax innan en mil på Norr Mälarstrand står Kenth och skriker att det ser lätt ut, men min kropp säger något helt annat. Milen passeras (även om min Garmin säger 10,2 km) på 49.54 men lätt är det sista det känns. Jag ska inte vara så trött efter en mil i ett tempo som jag kan hålla i sömnen. Det är något som inte stämmer. Vid Stadshuset står Sirpa och vrålar och jag känner att lite extra energi kickar igång i kroppen…med betoning på lite.

Min chef vrålar mitt namn vid centralen, jag intalar mig själv och säger till honom att det känns lätt men jag ljuger. Vid Norra Bantorget står min bästa vän med en JÄTTEhejarklack, jag får återigen höra att det ser lätt och starkt ut. Kroppen fortsätter dock att säga emot och redan strax efter 13 km börjar jag tänka tanken ”jag kommer väl inte att bryta?”. Tanken slås dock bort innan Odenplan där älskade lillebror står, och när han springer med en bit och skriker ”kom igen nu syrran – nu kör vi!” känner jag att det inte finns en chans i h*lvete att jag bryter. Jag ska till Stadion, punkt slut.

När jag kommer till Stadion redan första gången efter 17 kilometer känner jag dock att jag är väldigt trött. Kroppen är överhettad, jag känner lätt smärta i lungorna när jag försöker ta ett djupt andetag för att släppa in lite extra syre och även om klockan visar ett ganska lugnt och stabilt tempo – håller mig fortfarande till planen att göra varje mil strax under 50 minuter – så känns det som att det går mycket snabbare. Vetskapen om att hela Djurgården är kvar slår ner mitt psyke totalt. Ta dig förbi halvmaramarkeringen, sen kommer det att gå lättare är det enda jag tänker.

Men det går inte lättare. Halvmaran passeras på 1.45 och jag inser att drömmen om 3.30 är förbi, jag kommer ju knappast att vara snabbare på andra halvan. Det är tungt nu. Jag mår illa av doften av saltgurkan som bjuds. Jag får ont i magen och tänker att jag kanske ska bli tvungen att gå på toaletten för första gången under ett lopp. Vänster vad börjar rycka lite misstänkt och jag undrar om jag nu ska få uppleva mitt livs första kramp? Mitt enda mål nu är att ta mig till Strandvägen där jag vet att lillebror står. Jag tar mig dit, han springer med mig en bit och frågar hur det känns. Jag är trött som fan, men vi ses på Stadion. Poppa champagnen! svarar jag, och känner att det får mig att alstra extra energi. Jag hör hur någon i publiken konstatera att hon ser ju helt oberörd ut, och även om det är dagens största osanning så ger det mig lite extra fart.

Megafonen är kvar vid Kungsan när jag har sprungit runt 29 km, den behövs mer än mina vänner kan ana och jag orkar med en high five trots att kroppen bara vill sätta sig ner. Mitt enda fokus är nu att ta mig till 30 km-passeringen. Att ”maran börjar vid 3 mil” är att något jag försöker ignorera hårt eftersom min mara har varit en kamp redan sedan den första milen. Passerar 30 km, benen känns som stockar och tanken på att det är 12 km kvar nu håller på att få mig att börja gråta.
Vid vätskekontrollen på Söder Mälarstrand stannar jag för första gången för att gå och dricka, och det kanske är mitt största misstag för dagen. Alla som har sprungit ett längre lopp vet att ett par ben som stannar i det här läget inte är särskilt pigga på att börja springa igen. Vaderna är stela, låren skriker efter syre och jag funderar nu för första gången på riktigt att bryta.

Västerbron ska dock inte få segra, så mitt nästa fokus blir att ta mig över den där brojäveln en andra och sista gång. Uppförsbacken från Söder Mälarstrand upp på bron blir mig dock övermäktig och jag bestämmer mig för att gå upp – jag vet ju att det är flackare när jag kommer upp. När jag har gått i en halv minut hör jag mitt namn skrikas och ser min kära kollega med ett gäng vänner som vrålar Helena, Helena, Helena!!! Ett mirakel sker och jag börjar springa igen. Kommer upp till hälften av bron, saktar ner för att börja gå igen men känner då en hand i ryggen. En okänd man springer upp bredvid mig och säger ”jag har legat bakom dig ett tag nu, du håller ett jättebra tempo och vi kan inte börja gå nu. Bron är snart avklarad.”. Vi springer tillsammans upp, jag tackar med tårar i ögonen och önskar lycka till. Den som känner en man vid namn Lars som hade sitt namn tryckt på ryggen av sin gula t-shirt – hälsa och tacka honom från mig!

Vägen ner från bron är trög, och när jag svänger in på Norr Mälarstrand för att ta mig förbi 35 km är jag så trött att jag vill gråta. Nilla och Lotta skriker åt mig att jag ska kämpa vidare, min vän Michel kliver ut i gatan och springer med mig en bit iklädd rutig skjorta och jag hör Kenth för andra gången ropa mitt namn. 7 km kvar – det känns fullständigt oöverkomligt. Vid Stadshuset hör jag mitt namn skrikas ut i högtalarna i Garmins Power Zone, Sirpa ger mig en high five och jag känner att jag bara måste ta mig i mål nu. Jag kan fan inte bryta nu, kroppen har gjort det här förut och den kan göra det igen!

Norra Bantorget passeras igen, mina vänner trotsar regnet som nu har börjat falla och står troget kvar (love you!). De langar vatten, jag orkar knappt le och sms:et jag får efteråt av min bästa vän där hon skriver att ”det såg ut som att du ville peka finger till oss, eller iallafall till loppet”, stämmer. Just där och då är det inte det minsta kul att springa, och jag tänker att jag nog aldrig mer ska löpträna i hela mitt liv. Jag ska satsa på något helt annat…strongman kanske. Välta 120-kilosdäck är lättare än det här.

I det svaga motlutet innan Odenplan är jag så jävla trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag går i någon minut här och där och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte springa en meter till. Inte EN. Jag är kokande varm inombords, regnet gör att jag fryser hysteriskt utanpå skinnet och jag är konstant törstig och torr i munnen. Kroppen vill uppenbart inte vara med längre, och jag inser att de sista 3 kilometrarna får gå på ren och skär vilja. Nästa fokus – 40 km. Bara jag tar mig dit är jag ju nästan i mål. Jag måste ta mig i mål.

Strax efter 40 hör jag megafonen igen – helt oväntat har den flyttat från Kungsan och jag är så tacksam att jag vill lägga mig ner och gråta. När man är såhär trött är varje litet hejarop värt allt, och även om jag bara ville kasta mig i famnen på mina vänner och gråta floder så ger jag mig fan på att ta mig till Stadion och äran som väntar där. Kroppen protesterar mer än någonsin, jag måste fortfarande ta gångpauser varannan, var tredje minut och det finns inget kvar i musklerna. Inget. Sista gången jag går är på Sturegatan, och då ser jag ändå Stadion och kan nästan känna doften av målgången. Det går inte att springa, och jag hör i periferin hur någon i publiken säger ”men hur kan man gå nu när det är så kort bit kvar”. Jag är för trött för att stanna och ge honom en smäll på käften så jag skakar bara på huvudet inombords och tänker att han förmodligen inte hade hängt med mig ens den första halvmilen. En fullständigt onödig idiotkommentar av en mindre vetande person.

Jag springer och gråter de sista 500 metrarna, men när jag svänger in på Stadion och hör musiken och dessutom får ett trött leende av en medlöpare orkar jag ändå spurta. Det går inte i Bolt-tempo direkt, men bara vetskapen om att min kropp finns där när jag verkligen behöver den räcker. Jag ser min bror stå och vifta med armarna och vråla när det är 100 meter kvar, och det blir för mycket. En meter efter mållinjen faller jag ihop och storgråter. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Det ösregnar, jag mår illa så att jag nästan kräks och jag vill bara klippa bort mig själv från jordens yta för några minuter. Jag orkar knappt andas och mina luftrör och lungor gör ont. Fötterna bultar, benen värker och mina vader är hårdare än staketet jag hänger över.

Medaljen jag får runt halsen någon minut senare är den mest värdefulla av alla jag äger, och även om tiden blev 11 minuter sämre än mitt drömmål och 5 minuter sämre än mitt pers så är jag såhär dagen efter SÅ JÄVLA STOLT över att jag fullföljde mitt värsta lopp i mitt liv. Att springa 42,2 km på 3 timmar och 41 minuter är ändå inget man gör bara sådär, och idag ska min kropp och knopp få allt de ber om.

TUSEN TACK till alla som har stöttat, hejat, skickat sms, mailat, Facebook-kramats och Instagram-peppat. Ni anar inte vad det är värt, och utan er hade jag haft en ännu värre resa igår. TACK!


Rödögd och trött? Jag?

Du kanske också gillar

Bussen till äventyret

7 juli, 2017

Spring med mig på torsdag!

24 oktober, 2016

Att ändra sina planer (och överleva ändå)

7 september, 2017

43 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.