Terapi
Återigen har jag fått ett kvitto på varför jag springer. Morgonens runda var ren terapi och präglades av tankar kring livet, tacksamheten över att vara frisk och rädslan för sjukdomen. Den har inte släppt taget och kampen fortsätter. Maktlösheten och frustrationen över livets orättvisor står mig upp i halsen och det finns inget jag önskar mer än att jag skulle kunna göra någonting för att förändra situationen. Livet stannar dock inte, och jag måste tänka positivt och göra allt jag kan för att vara ett stöd. Morgonens löpning och stunden vid vattnet gjorde det lite lättare att tänka och andas.
Everything will be okay in the end. If it’s not ok, it’s not the end.
Du kanske också gillar
3 kommentarer
EmmaS
Hej Helena. Jag förstår dig. Jag har också en anhörig som är sjuk. Vi sa häromdagen att vi båda måste kämpa. Han mot sjukdomen. Jag mot min oro, eftersom den gör det så mycket värre för honom. Först prövade jag lite KBT-knep mot oro, men det fungerade inte alls. Nu har jag bytt till ACT (Acceptance Committment Therapy) och det fungerar mycket bättre. Där handlar det inte om att försöka bli av med, utan acceptera oron. Det hjälper, lite grann. Och när jag mår lite bättre, gör han det också. Bra att du tar hand om dig själv, det är nog viktigare än någonsin! Så att du orkar vara ett stöd!
Rund är också en form!
Ja, löpningen är bra på det sättet. Mycket som hinner tänkas och funderas på. Som du säger; terapi i bästa formen.
Kramar!
Mattias (Vandringsman)
Kan inte annat än hålla med. Det är otroligt skönt att vara i rörelse, och att hålla till längst vatten ger en extra dimension. Själv vandrar jag – man måste inte tänka ”så fort” då. 😉