Stockholm Marathon 2015 – the true story

Dagen efter. Kroppen är öm, vänster stortånagel är blå och lugnet i psyket påtagligt. Allt är som det ska vara dagen efter en smått osannolik urladdning, både fysiskt och mentalt. Jag vill så gärna förmedla hur det kändes igår längs mitt värsta lopp någonsin, men det kommer att bli svårt. Här kommer dock ett försök till att ge er en bild av Stockholm Marathon 2015, ur mitt perspektiv. Jag ber redan nu om ursäkt för svordomar.

Efter lite peptalk med Camilla och några kompisar till henne på Östermalms IP kommer jag till startfållan 40 minuter innan start. Är det något jag inte gillar så är det att stressa innan ett lopp, jag vill vara i god tid. Vi är inte många som är så tidiga, men vissa har redan börjat värma upp. Pulsen är högre än den brukar och fjärilarna har fest i magen. Äntligen är det dags att få ut all träning sedan ett halvår tillbaka.
Kissnödig. Ingen kö till bajamajorna, skönt. Klockan är 11.30 och det är en halvtimme kvar till start, fållan börjar fyllas på lite mer och jag blir nästan tårögd. En halvtimme! Har lämnat ifrån mig min telefon så jag kan inte ladda med musik, jag kan inte förleda tankarna med slösurfande. Jag hamnar stående med tom blick helt i mina egna tankar. Är jag inte kissnödig igen? 11.40 och jag sätter mig återigen i en bajamaja och passar på att värma mig lite, det är inte varmt ute med den kalla vinden. Har en regnponcho på mig som vindskydd men jag känner att det är lite för kallt när jag står still. Det kommer att bli perfekt när jag sätter igång och springer.

11.55. Det är trångt i fållan nu. Jag drar motvilligt av mig min regnponcho och slänger den bredvid Lidingövägen. Hundratals andra gör detsamma och det fullkomligt regnar ponchos, tröjor och sopsäckar genom himlen. Tar en sista klunk vatten och slänger flaskan. Fjärilarna fladdrar värre än någonsin men jag är redo. Redo att starta och springa i en halv arbetsdag. Jag har gjort det här förut, jag har förträngt hur ont en mara gör och jag vill bara starta nu.

Pang! Startskottet går och tårarna bränner i ögonen, precis som i starten på mina två tidigare marathon. Det är något speciellt med en marathonstart – alla förväntningar, känslan av att det nu är dags att få ut allt det man har förberett sig för så länge och vetskapen om att alla tusentals människor runt mig förmodligen känner exakt likadant.

Jag klickar igång min V800 när jag springer över startlinjen. Mina tre olika mål som jag har satt är borta och det enda som regerar är mitt drömmål – att komma till Stockholms Stadion och korsa mållinjen under 3.30. Jag vet att det krävs en snittid på 4.58 min/km, jag vet att det blir tufft men jag vill gärna tro att jag har kapaciteten. Jag är också väl medveten om att man aldrig springer exakt 42195 meter utan oftast några hundra meter extra p.g.a. trängsel och annat, så jag vet att jag måste ha lite marginal när det gäller kilometertiden. Farthållarna för 3.30 är precis framför mig men jag har bestämt att köra mitt eget race, jag har full koll på både min nuvarande pace och min snittpace på min klocka. Jag passerar dem och tänker att jag ska försöka hålla dem bakom mig hela loppet.

Den första kilometern är lätt nedför och känns såklart hur bra som helst. Det blåser lite motvind men det är så lite att det knappt är något att tala om. Håller vädret sig såhär kommer det att bli ett behagligt lopp, det är mulet och runt 10 grader – perfekt! Jag håller bra fart men redan efter tre kilometer börjar min klocka pipa innan kilometermarkeringen och jag försöker fokusera på att ta den kortaste vägen i alla kurvor och korsningar, jag vet att det gör skillnad i slutändan. 5 kilometer passeras på 23.30 enligt min klocka, men 23.48 enligt kilometermarkeringen. 18 sekunders skillnad redan nu men enligt farthållarbandet för 3.30 ligger jag redan 1 minut före plan.

Efter 5 kilometern börjar det duggregna. Jag vet ju att det ska regna men hade kanske hoppats på att prognosen skulle ha fel. Det är dock inget tungt regn så jag kommer att stå ut, det är t.o.m. lite skönt att få lite kyla i ansiktet. Det är förvånansvärt mycket publik trots vädret, och vid Slussen hör jag Lofsan vråla mitt namn – det ger alltid en extra skön kick att höra någon heja! En bit längre fram står min chefs fru och ytterligare lite längre fram min chef och jag känner att jag får ny energi ner mot Söder Mälarstrand.

Benen känns lätta och hjärtat bultar på i fin takt, men det börjar regna rejält nu. Det är ganska kallt men som tur är har vi medvind bort mot Västerbron. Vinden är sydostlig och jag har redan innan räknat ut att det även kommer att betyda medvind över bron, vilket jag verkligen tackar vädergudarna för. En kollega står och hejar (tack!) i knycken upp från Söder Mälarstrand och bron känns bra första varvet, jag ligger i stabilt tempo uppför – en medlöpare skriker ”det där var ju riktigt kul, vi gör det en gång till!” – och jag släpper ut benen i 4-minuterstempo nedför. Så skönt! När jag svänger runt Rålis och in på Norr Mälarstrand är dock det sköna över…vinden slår mig som ett slag i ansiktet och det börjar ösregna. När jag passerar 10-kilometersmarkeringen är min enda tanke ”hur fan ska jag stå ut med det här i 32 kilometer till?”. Tittar dock på klockan och ser att den står på 48 minuter – 1.40 före min plan. Dock har jag enligt klockan sprungit 10,15 kilometer och inser att min mara i vanlig ordning kommer att bli längre än den ska – kanske upp emot en halv kilometer om det ska fortsätta såhär. En halv kilometer är två och en halv minut extra i tid, och jag förstår att det gäller att försöka springa in några sekunder för varje kilometer om jag ska nå mitt drömmål. Att ägna sig åt huvudräkning visar sig vara en bra idé, för plötsligt är jag vid Stadshuset och den blåsiga Norr Mälarstrand är besegrad en första gång.

Vid Stadshuset står mamma, lillebror och min kompis Erik. Jag kör en high five och på filmen som mamma har filmat ser jag riktigt glad ut. Försöker nog intala mig själv att jag har kul trots allt. Kroppen känns ju faktiskt pigg, men det är f*n inte kul med den här kylan och det isande regnet som nu har blött ner precis hela mig.
Området kring Centralen kryllar av folk i vanlig ordning, jag ser och hör Jessica som vrålar mitt namn och jag får lite mer fart under skorna. Jag är törstig som en galning och dricker en hel mugg vid 12-kilometersmarkeringen. 30 kilometer kvar.

Torsgatan känns otippat lätt. Jag har visualiserat att den inte är så brant som jag tror och det fungerar. När jag rundar Vasaparken och passerar 14 kilometer ser jag min vän Jocke, vi kör en high five och han skriker att det ser ut som att jag precis har börjat springa. Jag hinner tänka att det faktiskt är sant och att jag har jävligt långt kvar. Suck. Min hjärna börjar tänka att det vore gott med en kopp varmt kaffe och en filt. Det är sjukt kallt nu. Jag släpper benen nedför Odenplan och försöker att samla lite krafter. 15 kilometer passeras på 1.12.08 – 2 minuter och 22 sekunder före plan. Nästan 15,2 kilometer på klockan dock men försöker att inte stressa upp mig. Min chef dyker återigen upp och jag känner att jag inte ens orkar svara på hans hejarop. Det är inte roligt nu. Inte roligt alls.

Jag får lite extra energi när jag passerar Stadion och återigen hör mitt namn från en kompis som helt otippat dyker upp. Första varvet är klart men samtidigt vet jag att hela Djurgården väntar. Med tanke på att det ösregnar och blåser så förstår jag att det inte kommer att vara någon publik alls därute, och att det kommer att bli 9 kilometer rent pannben. Det är med skräckblandad förtjusning…nej, bara skräck, som jag svänger ut på Djurgårdsbrunnsvägen och stålsätter mig till max. Klara bara av det här nu, det är min enda tanke.
Vi är helt tysta i klungan därute. Det enda som hörs är ljudet av genomblöta skor som plaskar mot asfalten, en och annan som snyter sig, vinden som viner i träden och då och då peppar någon sig själv med kom igen nu. Jag tackar den sydostliga vinden som ligger snett bakom i ryggen när vi korsar över Gärdet, motvind här hade tagit knäcken på mig. Spöregnet känns inte lika kallt när det kommer bakifrån, men gudarna ska veta att jag fryser. Fy fan vad jag fryser. Benen känns dock ganska pigga så jag trummar på, ett par hundra meter innan halvmaramarkeringen tar jag en klunk Enervit Liquid med kopiösa mängder koffein och hoppas på ett mentalt mirakel. Passerar halvmaran på 1.42.19, planen enligt 3.30-målet är 1.44.48 så jag har fortfarande tid till godo trots min smått vidriga känsla i kroppen. Jag vill faktiskt inte vara med mer.

Det är ett rent mentalt lopp de följande kilometerna. Ingen publik, knappt någon underhållning och det är blåsigt och regnigt. Jag ser en man kliva av och kräkas bredvid vägen. Ett par går. Någon står och stretchar mot en stolpe. Regnet forsar nedför ansiktet och vinden verkar inte ha några planer på att mojna. Strax innan 24 kilometer ser jag en man stå i sjukvårdstältet med en kopp kaffe och en varm filt runt kroppen och jag tänker att jag ska göra detsamma. Jag skiter i det här nu. Nej, det gör du inte, du vill fan inte vakna imorgon och tvingas inse att du bröt din tredje mara. Min inre dialog tar fart på allvar och i backen upp mot Manillaskolan är det knappt så att jag vinner över mig själv. Gå, bara gå, säger huvudet men jag vägrar. Jag har inte marginal att gå, jag ska fan klara mitt mål. Klarar jag inte mitt drömmål så har jag iallafall en god chans att slå mitt pers på 3.36.50 men jag har verkligen inte tid att gå. Magen krampar. Ska jag åka på min första löparmage? NU!? Snälla magen…nej. Inte nu. Det släpper efter ett par kilometer och jag kan räta ut kroppen igen. Puh.

När jag ser Gröna Lund håller jag på att börja gråta, nu är det bara 1 kilometer kvar innan vi kommer tillbaka till stan och den värsta biten på hela maran är gjord. Jag firar med resten av min Enervit Liquid och väntar fortfarande på mirakel. Precis innan Djurgårdsbron passerar min peptalker Camilla mig, men vi har bestämt att inte springa tillsammans och hetsa varandra så vi säger bara hej och sen släpper vi varandra. Jag ser att hon är piggare än mig och efter ett tag försvinner hon. Min enda motståndare när jag springer är jag själv och det är otroligt skönt att känna att det inte stressar mig att någon annan är snabbare. Det här är mitt race och det är bara min prestation som betyder något just nu.
Efter Djurgårdsbron vet jag att mamma, lillebror och Erik står igen och jag vet att de har en extra Enervit som jag ska få. Jag ser dem och vrålar att det är så jävla kul att springa 42 kilometer! Jag ljuger för både mig själv och alla runt omkring, men det är faktiskt ganska kul i 100 meter iallafall när lillebror springer med och peppar. Vi ses på Stadion, skriker jag och trampar vidare i ösregnet.

Vid Kungsan är det sjukt mycket folk och alla skriker som galningar. Det bär mig fram och plötsligt springer jag i 4.40-tempo igen(!?). Jag ser verkligen fram emot att passera 30-kilometersmarkeringen, även om jag bävar inför vad kroppen hittar på. Det är ju som bekant vid 30 det börjar på riktigt och det kan verkligen hända precis vad som helst när man har passerat där. När vi springer över Strömbron friskar motvinden i och det börjar regna ännu mer. Hur mycket kan det regna egentligen?! Vinden kyler mot min blöta hud och jag får kisa mot regnet för att se något. 30 kilometer passeras 2.26.19 och jag inser att jag fortfarande har tid till godo, 2 minuter och 31 sekunder. Det ger mig en sjuk energiinjektion och jag tänker att det faktiskt kanske är möjligt att ta mitt drömmål ändå?! Inte kan jag väl slarva bort 2,5 minut på 12 kilometer? Det skrämmer mig dock lite att min klocka står på närmare 30,4 kilometer när jag passerar skylten…400 meter är 2 minuter extra i mål och plötsligt har jag bara 31 sekunder sparade. Fan. Sofia vrålar i biltunneln strax därefter och jag känner att jag fan ska fixa det här!

Söder Mälastrand andra varvet var en skräckupplevelse sist jag sprang maran för två år sen och självklart plockar min hjärna fram den känslan nu. Nu blir det tungt, säger hela mitt huvud och jag försöker att mentalt peka finger åt känslan. I helvete heller, jag ska fixa det här. Jag ser Mia bredvid vägen, ropar till henne för att få lite hejarop tillbaka. Det fungerar och benen bär en bit till. Är det krampkänning i vänster lår? Några hälkickar och visst gör det ont i benet, men inte ska jag väl få kramp? Jag vägrar.
När jag kommer till Västerbron vill jag bara gråta. Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Jag vill hem. Jag vill krama mamma. Jag lägger ner nu. En kollega står i backen upp från Söder Mälarstrand och jag vet knappt om jag svarar på tilltal, än mindre ler…jag är trött. Jag är så jävla trött.

Varje steg i backen hugger i låren. Inte kramp, snälla, inte kramp. Upp med blicken, små korta steg och ett steg i taget. Du började gå här för två år sen, kommer du ihåg det? Vore det inte skönt att sluta springa? Min hjärna gör sitt bästa för att skona min kropp som skriker av smärta men jag vägrar att ge mig. Mitt löpsteg uppför bron ser förmodligen mer ut som ett hasande lufssteg i tofflor men jag går inte. 5.45-pace och jag vet att jag tappar sekund efter sekund, men jag vägrar att gå. På toppen hör jag någon som peppar med ”kom igen nu, nu släpper vi benen nedför”, och bredvid mig glider farthållarna för 3.30 upp. TACK! Jag ser min chans att få draghjälp och hänger på dem nedför bron. De rullar på fint men jag känner att deras pace är för snabb för mig, min kropp orkar inte. Jag orkar en bit in på Norr Mälarstrand men inser att jag får släppa dem en bit framför mig. 35 kilometer passeras och klockan står på 2.52.01, men min klocka säger också att jag nu har sprungit 35,4 kilometer. Jag har fortfarande 1 minut och 40 sekunder till godo, men jag börjar nu tappa hoppet på riktigt. Det är 7 kilometer kvar och jag känner att benen inte vill springa en meter till. Det SPÖREGNAR och blåser motvind. Jag vill gråta. Jag vill stanna.

Vid Stadshuset ser jag min fantastiska sjukgymnast David och hans fru Sirpa. Jag är så jävla trött men det slår mig där och då att jag faktiskt haltade av smärta i mitt ben för bara två veckor sen, och vore det inte för David så hade jag inte varit med idag. För två veckor sen kunde jag inte ens gå och nu har jag sprungit nästan 37 kilometer. Fantastiska kropp!
Den lilla nedförsbacken från Stadshuset under vägen mot Vasagatan känns inte som en nedförsbacke. Min vänstra stortå gör vansinnigt ont och benen skriker högt och gällt att jag ska sluta springa. NU. När jag kommer till vätskekontrollen vid 37 kilometer går jag några steg för att dricka. Jag är vansinnigt törstig och sveper två hela muggar med vatten. Jag joggar igång benen och får helt otippat lite energi igen. I 200 meter. Kroppen vill verkligen inte mer nu, och när jag tänker på att jag har hela uppförslutande Torsgatan och halva Odengatan som också är uppför framför mig vill jag bara gråta. Fy fan. Jag vill inte.

Det enda jag tänker på Torsgatan är ett steg i taget, ett steg i taget, ett steg i taget. Jag har förlikat mig med tanken att missa 3.30 och fokuserar på pers istället. När jag svänger upp på Odengatan springer Andréa upp bredvid mig. Hon är också trött. Jag säger att jag är ok men trött. Jag ljuger. Jag är inte alls ok, jag mår vidrigt. Jag vill kräkas. Jag fryser. Jag vill inte göra det här mer. Inte ett enda steg till vill jag springa. Vi konstaterar dock att vi snart är i mål och hon sätter i sina hörlurar igen.
En bit fram ser jag min kompis Jocke igen. Han står kvar där i spöregnet och han kan faktiskt vara anledningen till att jag inte ger upp här. Jag är så jävla trött och säger att jag vill stanna men han övertalar mig att det faktiskt bara är 3 kilometer kvar och jag inser att 3 kilometer är en kvarts arbete. En enda liten kvart tills jag får stanna och sluta springa. Jag är sjukt törstig, jag måste ha vatten. Jocke joggar med mig i regnet och tar med sig en extra mugg vatten. Jag sveper två muggar i farten och ger mig FAN på att klara det här. ”Det är snart nedför” säger Jocke och jag springer vidare.

Nedförsbacken på Odengatan är helt ljuvlig. Jag lyckas slappna av lite i kroppen och försöker att släppa benen allt jag kan. När det vänder uppåt igen mot 40-kilometersmarkeringen tänker jag bara på att det snart är över. Jag vill bara till Stadion nu, jag vill sätta mig ner och vila. 40 kilometer och klockan står på 3.18.32 och jag tittar på mitt band som säger att planen för 3.30 är att passera 40 kilometer på 3.18.40. Jag har 8 sekunder till godo, men min klocka säger i vanlig ordning att jag har sprungit längre än vad skylten indikerar och jag förstår att det här blir på håret…men har jag kanske en chans på 3.30 ändå!?
Jag försöker att ändra steget lite för att fokusera på något annat än min trötthet, jag hör helt oväntat mitt namn vid sidan av vägen (tack Hanna!) och jag försöker att tanka energi. Men det går segt. Hela kroppen gör ont och jag fryser. Min stortå skriker av smärta och låren har lämnat mig till mitt mentala öde. Jag springer bara på ren vilja nu, min kropp är inte med mig alls.

Jag passerar 41 kilometer och gråten stockar sig i halsen. Jag har bara 1,2 kilometer kvar till mål. 1,2 kilometer!!! Jag är vansinnigt trött men jag är inte lika trött som alla som går uppför Sturegatan, trots att vi faktiskt ser Stadion nu. ”Hur kan det se så lätt ut när de har sprungit så långt?” säger någon på trottoaren, jag tar (kanske helt oförtjänt) åt mig och ger precis allt jag har. Precis allt i det här läget är inte någon rekordfart precis, men jag tar mig framåt. Jag svänger upp på Valhallavägen och tårarna bränner i ögonen. Publiken skriker, jag försöker att öka farten och jag tänker inte alls längre. Jag bara fokuserar på att sätta en fot framför den andra och ta mig framåt. När jag svänger ner på Drottning Sofias väg håller jag på att krocka med en tjej som ska korsa gatan, jag skriker onödigt otrevligt ”flytta på er för fan!” och det enda jag ser är portalen som ska ta mig in på Stadion.

Känslan när jag svänger höger för sista gången och känner tartanbanan under fötterna. Ljudet av den jublande publiken som slår emot mig och tårarna som bränner bakom ögonlocken. Jag tittar på klockan och jag har 40 sekunder på mig att nå mitt drömmål. Glädjen som bubblar i kroppen och överröstar den vansinniga smärtan jag har känt så länge och den helt osannolika orken att öka farten när skylten med ”195 meter kvar” syns. Efter den sista kurvan hör jag min bror skrika ”kom igen nu Helena, kämpa!”, jag försöker se honom men allt är grumligt. Andningen ligger högt i bröstet och det enda jag ser är målet. Jag ger verkligen allt, och runt mig hör jag löpare vråla av glädje över att gå i mål. 3.30-flaggorna har redan gått i  mål och när jag passerar mållinjen börjar jag storgråta. Jag glömmer stänga av klockan, jag vinglar in till sidan och hänger mig dubbelvikt över ett staket…jag har ingenting kvar. Jag skakar av kyla och gråt, mår illa och samtidigt är jag så jävla glad över att ha tagit mig i mål. Jag släpper staketet och vinglar vidare, får medalj och värmefilt men benen bär mig inte, jag sätter mig på knä i fosterställning och gråter. Regnet öser fortfarande ner och kroppen skakar som ett asplöv.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle ta mig i mål. Aldrig någonsin har jag haft en vidrigare löparupplevelse och jag har nu en gång för alla fått svart på vitt att allt sitter i huvudet. Hade jag inte haft min mentala kapacitet hade jag gett upp efter 48 minuter, men viljan kan verkligen försätta berg. Känslan efter målgången är hela behållningen och något jag tar med mig resten av livet. Det låter klyschigt, men alla som någon gång har tagit ut sig på det här sättet vet precis vad jag menar.

Tiden då? 3.30.08. Igår kändes de där 8 sekunderna frustrerande, nu när allt har landat är jag otroligt stolt och glad över min prestation. Jag hade inte en enda sekund till att ge, och med tanke på att jag sprang 42,7 kilometer så vet jag att mitt drömmål är nått. Därmed säger jag tack och hej till Stockholm Marathon för en lång tid framöver.

Bilder lånade från Marathonfoto.

STORT TACK till alla som peppade längs vägen, för alla sms och FB-kommentarer. TACK!