Ett brev till min gympalärare

#uppochhoppaijuni del 10: ”Ett brev till min gympalärare”.

Hej.

Jag vet inte om du kommer ihåg mig. Det gör du förmodligen inte. Du kommer med all säkerhet bara ihåg killarna i min klass, de som gärna ville spela fotboll, innebandy och alla andra jävla bollsporter du tvingade oss att kämpa med precis hela tiden. Kanske kommer du också ihåg de få fotbollstjejerna som gick i klassen. Oss andra har du nog glömt.
Jag vill bara veta – det slog dig aldrig att vi övriga tjejer kanske inte hade samma talang eller kunskap som killarna (och de få tjejerna) som ägnade sig åt alla dessa idrotter på sin fritid och att vi kanske hade blivit lite mer motiverade om vi en enda gång hade fått göra något annat än springa efter en boll eller jaga den med en klubba? Du kanske missade det där med önskemålet om (eller förmodligen kravet på) variation på gympalektionerna i lärarutbildningen, eller så var du bara precis så bollkåt som du verkade och ville briljera med dina egna skills? Nu när jag tänker efter gick du ju alltid klädd som en fotbollstränare med visselpipa runt halsen, så jag tror att jag har svaret redan. Inte särskilt pedagogiskt och imponerande av en lärare i grundskolan kan jag tycka, och jag vill bara gratulera att du fick rekordmånga tjejer att skolka från dina lektioner.
För övrigt kan jag meddela att jag har klarat mig jävligt bra i livet trots att jag inte kunde vara med den där dagen när vi skulle åka skridskor. Du vet den där gången när du krävde att alla skulle vara med, trots att skolan inte kunde låna ut skridskor till oss som inte hade? Du vet när jag kom hem till min ensamstående mamma och frågade om hon kunde köpa ett par till mig, och hon vände och vred på varenda krona men insåg att det var helt orimligt att köpa ett par skridskor till en högstadietjej som varken gillade att (eller kunde) åka skridskor eller ens vara utomhus på vintern, bara för att hennes maktmissbrukare till gympalärare hade bestämt sig för att alla (alla!) skulle åka skridskor i 40 minuter? Jag tänker inte ens be om ursäkt för att hon ringde dig och bad dig dra till pepparn växer.
På tal om maktmissbruk – de där gångerna du klev rakt in i tjejernas omklädningsrum utan att knacka efter lektionen för att lämna tillbaka en klocka eller annat som någon hade glömt…jag hoppas att karma har ordnat upp den detaljen under dessa 20 år som har gått.

Tjing!

Träningen rullar på fint även utan skridskor hörru du.