Orsakajt’n 2015 – the story

”Jag tar det som ett träningspass” tänkte jag när jag anmälde mig för ett par veckor sen, ”jag ska ju ändå träna på midsommarafton”. Väldigt lite anade jag då hur midsommaraftonens 15-kilometerslopp skulle sluta.

Allt stämde innan start. Solen tittade fram då och då, det var svalt och skönt i luften och vinden var nästan noll. Jag har dock knappt sprungit lopp som inte går på asfalt så förväntningarna var inte jättehöga…men jag hade en liten tanke på att det vore kul att springa in bland de fem första i motionsklassen, det skulle inte vara helt omöjligt om jag tittade tillbaka på förra årets resultat. Tävlingsklassen kryllade av skidåkerskor och andra skogslöpare så den hade jag inte ens en tanke på när jag klickade in min anmälan, där skulle jag inte ha en suck.

11.15 ljuder en näverlur(!) och starten går på Tallheds flygfält i Orsa. Folk drar iväg som galningar över gräset och när jag sneglar ner på min klocka ser jag att det går i 3.30-tempo…liiite snabbt kanske när man har 14,8 kilometer kvar till mål och bara ska ta loppet som ett träningspass.

Jag lyckas dock lugna ner mig, försöker lägga mig i ett stabilt tempo där andningen känns bra och hjärtat inte får fnatt, och det går bra tills jag kommer in i skogen och möts av de härliga(?) sandbackarna som banan bjuder på. Upp och ner, ner och upp och ner igen. Jag är verkligen inte van vid den här typen av löpning, jag känner att andningen är lite för tung men ändå överkomlig så jag springer på.

Ore älvs dalgång, där loppet går, är otroligt vacker och jag njuter verkligen även när pulsen är på gränsen till obehagligt hög. Det är dock bara i de där sugande sandbackarna och nedför de branta dito med ett par extra rötter att parera som pulsen sticker, så jag är ändå fine. Jag försöker bara njuta av mitt Dalarna och den fantastiska naturen, och jag lyckas lura kroppen att fortsätta trots att det bitvis är lite segt i benen.

Det är inte mycket publik, men de som har tagit sig ut i skogen peppar bra och jag tackar och ler för varje hejarop. Vid 11-12 kilometer börjar jag faktiskt bli lite sliten av skogen, men jag trampar på i fin fart och när jag efter 1 timme och 11 sekunder springer över mållinjen hör jag speakern säga ”nu börjar vi få in damer i motionsklassen också – Helena Olmås, välkommen i mål!”. Jag tänker inte mer på det utan är bara glad att vara framme, jag är törstig men faktiskt inte särskilt trött. Jag möter upp mamma, får en blomma och en kram och tar sen en bild med segraren i tävlingsklassen för herrar 25 kilometer – den vansinnigt imponerande hemmahjälten Jonas Buud som vann på osannolika 1.29.06 – och sen åker vi hemåt.

I bilen hem kollar jag resultatlistan. Vinnaren i damernas motionsklass på 15 kilometer: Helena Olmås. Jaha. Ibland är det bra att se ett lopp som ett träningspass – avdramatiserande.

Jonas snittempo: knappt 3.34 min/km…under 25 kilometer skogslöpning. Hatten av.