Vi måste prata
Jag har varit hemma i vackra Sverige i snart en månad. Mitt fokus på bloggen har varit ungefär noll och ni är några som har hört av er och undrat var jag håller hus. Jag är fortfarande här och jag har inte glömt er, men det är så mycket annat som jag har lagt energi på fram till nu.
Att komma tillbaka och in i jobbrutinerna igen. Jag har fikat, ätit middag och kramats med familj och vänner och uppdaterat mig på vad som har hänt i deras liv sedan oktober. Varit hos bästa David på Löparakuten och renoverat min kropp. Kommit igång med min egen träning och fått ovärderliga tips av en av mina idoler i träningsvärlden; professor Tonkonogi. Varit på invigning hos Yogobe på deras nya, helt ljuvliga kontor (levande träd och meditationsrum!). Hälsat på familjen i Dalarna. Lyssnat på ännu en fantastisk föreläsning med alltid lika inspirerande Per Holknekt. Intervjuats av två olika tidningar om min vandring. Bokats på mitt livs första föreläsning (jippihjälp!). Varit på inspirationsfrukost med Alpro och Naturskyddsföreningen, insett att jorden är på väg att försvinna under våra fötter och börjat äta mer växtbaserat. Planerat inför ett av mina två utmaningar i augusti (återkommer). Lämnat mina fina bloggvänner på Everyday Stories för att återigen stå på egna ben en stund tills jag hittat vad jag vill göra med mitt skrivande. Rensat, städat och nystartat i mitt hem (att vandra 300 mil gör susen för rensa i röran-lusten!). Jag förbereder även en pod-inspelning (inte min egen) och ett framträdande i direktsänd radio på P4 Stockholm. Dessutom skriver jag så att fingrarna blöder och tangentbordet glöder, inte på min blogg men på ett annat projekt som jag hoppas kunna dela med mig av till er inom en snar framtid.
Men vi måste prata. Vi måste ju prata om Nya Zeeland och min vandring. Jag vill att ni ska veta hur det var att vandra 300 mil, en sträcka som är lika lång som härifrån till Gibraltar, och jag kommer att skriva ett antal inlägg om mitt livs största äventyr. Men jag vet inte var jag ska börja. Hjälp mig – vad vill ni veta?
Du kanske också gillar
Tänker du mycket på döden?
Semesterkänsla upphöjt till tusen
8 kommentarer
Lisa / Livet från den ljusa sidan
Som svar på din fråga; allt.
Så det ser jag fram emot att få göra! 🙂
Johan
Instämmer, allt. 🙂
Förstår att det kan vara svårt att återberätta allt, men ser fram emot en fängslande berättelse, föreläsning.
Coach Milla
Om det inte är för privat för dig så vill jag gärna höra vilka insikter om livet du fick. Vad känns viktigt; vad känns helt oviktigt.
Stor kram
Helena
Tack Milla, det kommer! 🙂
Helena
Allt (jag menar ALLT) kommer jag aldrig att berätta… 🙂
Märta
Hur dina tankar gick när du var ensam med dig själv så mycket! Det är jag nyfiken på.
Resfredag/Annika
Haha, här är en till som också vill veta ”allt”! Men framför allt, på vilket/vilka sätt har den här upplevelsen påverkat dina tankar om dig själv och din omgivning? Flummigt, men jag antar att man kommer till MÅNGA nya insikter om både sig själv och världen efter en sådan här fantastisk resa. (och nu ser jag att Milla har ställt typ samma fråga!)
Rund är också en form!
Hur var din mentala hälsa? Alltså förstå mig rätt nu. 😉
När du (ev.) hade dippar, hur peppade du dig själv. Hade du något mantra, osv…?