Fjällräven Classic 2016 – dag 3

110 kilometer från Nikkaluokta till Abisko genom Lapplands magnifika fjällvärld.
Fjällräven Classic 2016 är avklarat och här kommer den sista dagen, söndagen den 7 augusti.

Dag 3 vaknar vi av klockan i Alesjaure vid 5. Tältet (alltså tältet, vårt Abisko Shape från Fjällräven är så bra!) är helt snustorrt och det regnar inte! Vi skuttar – oh well, tråcklar ut oss själva – ur våra sovsäckar med en skön känsla. Idag går vi i mål och vi kanske slipper göra det i skitväder! När vi kommer ut ur tältet är det kyligt och vi ser att molnen nästan hänger i marken. Det är förmodligen bara är en tidsfråga innan det börjar regna igen. Det är dock nästan knottfritt och vi är glada trots den gråa gröten runt oss. Vi packar ihop tältet snabbt som attan och siktar in oss på frukost i värmestugan som finns här på fjällstationen (=morgonlyx). När vi stoppar ner de sista grejerna i ryggsäcken börjar det regna.

Frystorkad müsli står på menyn igen, men idag adderar jag en banan (ja, jag har burit på den i 7,5 mil och det var det värt) och en smörgås med mjukost (ja, den klarar sig fint utan att vara i kylskåp). Innan vi har tagit första tuggan av frukosten trillar en äldre man in i stugan. Han startade igår klockan 13 och har tagit sig de första 7,5 milen hit i ett svep, utan nattsömn, på 14 timmar. Målet är att hinna till Abisko under 24 timmar men han är trött och ser ganska sliten ut. När jag ser hur han ser ut är jag glad att vi bestämde oss för att inte jaga några tider. Hans upplevelse verkar inte särskilt njutningsfull.

Vid 7 lämnar vi STF:s största fjällstuga för våra sista 35 kilometer fram till Abisko. Utsikten över sjön Alesjaure är förmodligen precis hur vacker som helst när det är klart väder. Idag är sikten tyvärr inte den bästa, det är ganska kallt och det regnar lite lätt. Pannbensbygge när det är som bäst med andra ord. Som pricken över i:et prövas vi också med ett ganska stort vattendrag där vi får balansera på regnblöta stenar. För er som någon gång har genomfört ett lopp vet dock att det inte är så mycket som känns jobbigt när man har målet i sikte, även om det ligger över ett Lidingölopp bort.

Regnet tilltar. Spängerna är hala som is. Buskarna är blöta. Det är kallt. Checkpoint Kieron som ligger 18 kilometer från Alesjaure känns för tillfället rätt lång bort. Mitt knä är återigen grinigt. Varför får jag ont i ett knä nu när jag aldrig i mitt liv har haft det!? Vandringen är inte särskilt magisk för tillfället och många skulle förmodligen tappa humöret i någon av de blöta och extremt leriga passagerna. Jag känner mig evigt tacksam att både jag och min fantastiska vandringsvän Camilla är smått obotliga optimister. Vi tittar på himlen när den går från mörk grafitgrå till ljust gråvit och säger: ”nu spricker det nog upp snart”. Vi skrattar åt leran. Vi hittar på nya, väldigt långa #hashtags och vi skrattar lite mer. Allt sitter i huvudet, jag kan inte poängtera det nog många gånger.

Huvudet räcker dock knappt till när vi tar oss ut på flacken mot berget Kartinvare (som vi inte ser p.g.a. moln och dimma). Det regnar rätt ordentligt. Jag har trampat på en spång som sjönk ner under vattnet och gav mig en dyblöt högerfot. Mitt knä smärtar och jag är faktiskt lite less. Varför kommer vi aldrig fram till Kieron!? Vi har dock fått veta att det bjuds på pannkaka(!) vid checkpointen så vi orkar lite till. Och lite till. Och lite till. Det är kallt och fingrarna är stela men vi fortsätter framåt.
Runt Kartinvare går vi sedan på skrå under ca. 2 kilometer och det är såhär i efterhand den värsta delen på hela vandringen. Vi har en dalgång till höger om oss som förmodligen är jättevacker i klart väder men vi ser inget annat än den leriga och steniga stigen framför oss. Det regnar ordentligt och jag börjar bli väldigt kall. Knivhuggen i mitt knä blir värre och värre och vissa steg gör att jag mår illa av smärta. Såklart inte särskilt smart att gå vidare men att sätta mig ner och vila i spöregnet känns som ett värre alternativ. När det gör som ondast hittar Camilla två Renée Voltaire Ginger Chew i sin shortsficka och det räddar hela situationen. Sockret går rätt upp i skallen och jag kan le igen. Tillslut är skråpartiet avklarat och vi kommer ut på flacken igen. Det går sedan ganska brant nedför och vi kan äntligen se de karaktäristiska blåa funktionärstälten där vi vet att en välförtjänt stämpel väntar.

Checkpoint Kieron är en helt fantastisk upplevelse. Funktionärerna är hur trevliga som helst. Det serveras pannkaka stekta på murrikka med sylt och vispad grädde (vi har pratat om grädde i två timmar). Jag har ingen tallrik med mig men äter med händerna på en oöppnad påse med frystorkad mat, det går alldeles utmärkt. Varmt kaffe. Det är uppehåll i regnet. Allt är förlåtet. Löparen vi träffade i Alesjaure på morgonen är här och han inser att hans 24 timmar är utom räckhåll. Det är 17 kilometer kvar till mål och han har två timmar på sig. Det är tight när man redan har 83 kilometer i benen. Han drar iväg ungefär när vi kommer och vi stannar i nästan en halvtimme, trycker i oss tre pannkakor var och sväljer ner dem med kaffe. Vi får veta att det bara är ett fåtal deltagare som har passerat här och att vi ligger väldigt bra till, vi är bland de första i vår startgrupp och har gått om i stort sett hela startgruppen framför. Den infon tillsammans med raketbränslet i pannkakorna gör att vi glömmer allt: onda knän, blöta fötter och pissväder. Nu är det bara målet i Abisko som hägrar och vi bestämmer oss för att försöka komma under 50 timmar. Det ger oss 3,5 timme att ta oss 17 blöta kilometer. Lätt som en plätt (pannkaka)!

Resten av vandringen är ren njutning. Vetskapen om att 83 kilometer redan är avklarade och att vi snart får ta en varm dusch bär oss framåt. Mitt knä gör inte ont längre(?). Vädret är skit men vi bryr oss inte längre. Inatt behöver vi inte sätta upp tältet i kylan och det gör inget om vi är blöta och trötta när vi kommer fram. Vi är snart i mål!

Det är ganska flackt den sista biten in mot Abisko och det går att hålla bra fart. Sträckan består av kilometervis av spänger och vi vandrar längs sjön Abiskojaure. Vi slås av att det är så otroligt grönt och fint, det känns som midsommar runt oss. Jag konstaterar återigen att träden och skogen gör mig lugn och jag känner mig varm i hela kroppen trots att det är kyligt. Det är här och nu jag känner mig levande på riktigt.

När vi passerar skylten ”Finish 6,5 km” tjoar vi högt. Oavsett hur underbart vacker naturen är och hur bra vi har haft det de senaste dagarna vill vi båda komma fram nu. Jag vill ta av mig mina kängor, ta en varm dusch och ta av mig ryggsäcken. Jag vill äta mat. Andas ut. Få min medalj. Jag vill vara framme nu. Försöker njuta av det sista av den vackra naturen i Abisko Nationalpark och är så tacksam över att jag har gjort det här, och att jag har gjort det tillsammans med Camilla. Vi passerar en annan Classic-vandrare som startade i startgruppen före oss, i övrigt ser vi inte en enda person som är med i tävligen.

Strax efter 14.30 har det slutat regna när vi kliver vi in på grusvägen i Abisko. Vi ser skylten som säger 550 meter till mål och jag tror inte att vi någonsin har vandrat så snabbt som vi gör nu. Vi längtar in i mål. När vi svänger upp mot Abisko Fjällstation och ser flaggorna som kantar upploppet. Det är bara vi där, vi ser inga andra vandrare. Funktionärerna hejar på oss och försöker skynda på oss när vi stannar innan målportalen för att ta en selfie (fokus på rätt saker!)

Vi korsar mållinjen på 49 timmar och 37 minuter. Det är otroligt glest med folk och vi inser att det inte är så många som har kommit till Abisko ännu. Vi har uppenbarligen gått ifrån nästan hela vår startgrupp och passerat den framför. Den sista gruppen har precis startat i Nikkaluokta och har hela vandringen kvar. Det är så otroligt skönt att vara framme och vi är nöjda och glada, även om funktionären som tar vår målbild klipper av våra ben. Skit samma. Vi har avverkat 110 kilometer blöt vandring och VI ÄR I MÅL!

När vi sedan pustar ut i Trekkers Inn med en suovas och en varsin alkoholhaltig dryck för att fira kommer en reporter från NSD fram och vill intervjua oss (artikeln finns här) eftersom vi har vandrat så snabbt(?). Jag berättar att jag har vandrat en del innan, dock aldrig i Sverige, men hon får det ändå till att jag ”aldrig har fjällvandrat förut”. Min tidigare vandringserfarenhet är ju som härifrån Abisko ner till Stockholm…och tillbaka igen. Plus 340 kilometer till. I ett svep. Oh well, journalister.

Fjällräven Classic har varit en helt fantastisk upplevelse trots vädret. Den största behållningen, förutom den otroligt vackra naturen, har helt klart varit funktionärerna. Aldrig någonsin har jag mött sådana varma, positiva och omtänksamma funktionärer. De hade precis lika dåligt väder som vi men alltid levererade de ett leende och positiva ord när vi behövde det som bäst. Världsklass!

Jag har fått mycket frågor angående utrustning, träning inför en långvandring och lite annat. Det kommer i ett separat inlägg.

Tack för att ni ville hänga med!