Mitt fysiska 2016 i backspegeln

2016. Vilket år! När jag tittar bakåt förstår jag verkligen varför jag känner mig som en urvriden disktrasa såhär sista dagen på året.

Jag inledde mitt fysiska 2016 med att avverka de sista 1574 kilometrarna längs min vandring genom Nya Zeeland. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, kom jag äntligen fram till Bluff efter 130 dagars kämpande och med över 160000 kronor insamlade till Cancerfonden. När jag ska smälta det äventyret har jag ingen aning om. Jag är långt ifrån klar med den processen…
Efter min vandring hade jag en månads semester på Nya Zeeland. Jag vilade. Såg en massa nya platser. Simmade med vilda delfiner, något jag hade drömt om nästan hela mitt liv. Hade ont i precis hela kroppen efter att ha burit mitt liv på ryggen i 4 månader. Segerkänslan över att vara klar har aldrig, och kommer förmodligen aldrig att bli, större och starkare.

Den 8 april landade jag på Arlanda efter 5 månader hemifrån. Hela april spenderades med att träffa familj, vänner och försöka att komma in i jobbet igen. En overklig känsla att tiden i Sverige verkade ha stått stilla medan min mentala resa hade varit lång och omvälvande.

I maj spelade jag in Att resa-podden med Lisa och Annika. Det var första, men inte sista, gången jag fick berätta lite mer om min vandring. I maj ville min kropp också äntligen börja springa igen, efter ett par besök hos min livlina David på Löparakuten. Jag sprang Höjdmeterskampen med Team Nordic Trail och mitt första traillopp, Älvsjöloppet, ett 5 kilometer kort lopp där jag blev snabbaste kvinna(!?).

Jag fick också helt osannolikt träffa Jez Bragg, britten som 2012 sprang(!) hela Te Araroa på 53 dagar (och vann UTMB 2010). Jez är en legend längs Te Araroa och jag hade hört mycket om honom längs min vandring. Helt galet att han var i Stockholm bara en dryg månad efter att jag kommit hem. Jag fick en kort löprunda med honom i Lilljans-skogen och fick prata lite Nya Zeeland med någon som faktiskt visste vad jag pratade om – underbart!

Juni bjöd på en spontan start i Stockholm Marathon med Aron Anderson och Team Aron. Min glädje över att kroppen kunde springa långt igen efter all smärta var obeskrivlig!
Dagen efter bar min kompis Erik mig på ryggen runt hela Kungsholmen för att samla in pengar till Cancerfonden. Det tog 5 h och 55 min och vi lyckades samla in 43000 kronor!

En vecka senare åkte jag med Team Nordic Trail till Höga Kusten och blev trailbiten. Varför hade jag inte sprungit i skogen innan!? Två veckor senare sprang jag Orsakajt’n hemma i Dalarna, 25 kilometer skog och kom på pallplats i motionsklassen. Kroppen kändes urstark!

Juli gick i löpningens tecken. Sprang hela semestern hemma i Dalarna och spontanstartade i Mora Trail, 15 kilometer. Sista veckan var jag med på Ultravasa-lägret för att förbereda mig för idiotin jag hade anmält mig till senare under sommaren. Jag sprang 90 kilometer på två dagar och kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle klara samma sträcka på en dag en månad senare.

Augusti inleddes med 110 kilometer långa Fjällräven Classic, en vidunderligt vacker vandring mellan Nikkaluokta och Abisko. Jag och Camilla fightades med regn, mygg, regn och mer regn. Men jäklar vad kul vi hade och vad mycket vi skrattade! Helt klart ett favoritminne från året som gått.

En vecka senare frågade Aron om jag inte ville haka på hans team igen och köra Midnattsloppet. En mil runt ett kokande Södermalm för att samla in pengar till Barncancerfonden? Självklart! Camilla hakade på och vi fick skratta tillsammans i ytterligare en mil.

En vecka efter Midnattsloppet var det dags för årets eldprov – Ultravasan 90. 9 mils löpning från Sälen till Mora. Jag var krasslig och därmed extremt nedstämd klockan 01.30 när klockan ringde och jag åkte till Sälen, helt övertygad om att jag skulle få bryta längs vägen. Men…det blir sällan som man har tänkt sig. Jag sprang över mållinjen efter 9 h och 28 minuter, klarade herrarnas medaljtid och knep en 24:e plats i damklassen. Medaljen från Ultravasan är by far den medalj jag är mest stolt över.

En vecka efter loppet spelade jag in mitt livs andra podcast, denna gång fina Husky Podcast. Jag lyssnade mycket på Husky på Nya Zeeland och är så stolt över att få ha tagit plats i det finrummet! Huskys ”pappa” Magnus kallar mig ”112” numera, numret på mitt avsnitt.

September. Jag återvände till magiska Höga Kusten för att face my fears och föreläsa om min vandring på Utefest. Camilla fanns återigen vid min sida och vi sprang i Skuleskogen, morgonyogade med fina Terese (aka Yogastories) vid Gällstasjön och somnade vid 21 varje kväll. Underbart!

Två veckor senare fick Aron mig att dra på mig löparskorna igen. Lidingöloppet vankades och jag tackade såklart ja till att springa i rosa outfit med ett helt underbart gäng människor!

När jag tittar tillbaka på 2016 inser jag att jag har utsatt min kropp för en hel del utmaningar. Förutom att vandra 1684 kilometer på Nya Zeeland och i Sverige har jag på 5 månader sprungit 217 kilometer på tävling och gud vet hur många träningskilometer. Det är inte så konstigt att kroppen känner sig lite sliten såhär på nyårsafton och att jag har ont lite här och där efter att ha varvat ner ordentligt under julen.

2016 var ett spännande och fint år och jag vill tacka min kära kropp för att den har stått ut. Jag har inget år tidigare samlat på mig så många fina minnen och aldrig har jag pressat mig själv så hårt fysiskt (och mentalt). Tacksamheten är otroligt stor och jag ser med tillförsikt fram emot ett 2017 som jag inte vet någonting om. En svindlande tanke.

Gott nytt år alla mina läsare, nästa år ska jag skriva fler och mer frekventa ord till er. Tack för att ni har följt mig längs alla mina äventyr under 2016!