Elba Trail 2017 – en riktig utmaning

Elba. En andlöst vacker ö i Toscanas skärgård. Och en väldigt utmanande plats att springa på. Jag ger er Elba Trail 2017.

När jag för några veckor sedan tog beslutet att åka med Team Nordic Trail för att springa Elba Trail valde jag den kortare distansen – 20 kilometer och ca. 1000 höjdmeter. En lagom utmaning för en person som knappt har sprungit trail och aldrig ett bergslopp. Loppet på 5 mil lämnade jag till de mer rutinerade löparna.
Dagarna gick och när vi äntligen kom fram till Elba gav vi oss ut på en testrunda längs banan dagen innan loppet. Där och då insåg jag att jag ville se mer av ön. Mycket mer! Stigarna var fantastiska, doften av sommar gjorde mig lycklig i hela kroppen och jag började tänka att 50 kilometer kanske var en bättre idé trots allt? Jag menar, jag sprang ju ett 90-kilometerslopp i somras så hur svårt kunde det vara?

Vid nummerlappsutdelningen på eftermiddagen kollade vi upp möjligheten att byta distans. Massimo, som är loppets klippa, lät mig veta att folk ofta byter från den långa distansen till den korta men att han inte varit med om det omvända. Någon ska väl vara den första, tänkte jag, men fick en extra stark respektkänsla inför de fyra(!) berg och 3800 höjdmeter som väntade…var det här verkligen en bra idé?

Race meeting på kvällen och min respekt växer sig än större. Den obligatoriska utrustningen – 1,5L vätska, räddningsfilt och telefon – gås igenom och cut off-tiderna säger allt om terrängen: 16,3 kilometer måste passeras på 4 h och 30 min, 36 kilometer innan klockan 15.00 (start klockan 06.00!) och hela loppet på 5 mil får inte ta mer än 13 timmar. 13 timmar!? Vad är det jag har gett mig in på?

När klockan ringer nästa morgon klockan 03.45 hoppas jag att jag redan har sprungit loppet. En blandning av illamående och fjärilar vaknar i kroppen när jag inser att jag ännu inte har sprungit en meter och det är bara att kliva ur sängen och göra sig klar.
Compeed på lilltår och stortåled, Vaselin på hela fötterna och ner med dem i ett par kompressionsstrumpor. Nyladdad klocka på armen, pulsbandet får stanna hemma. Vill inte ha skavsår och klockbatteriet kommer garanterat inte att räcka om den ska mäta min puls under ett halvt dygn. Kläderna är redan framlagda dagen innan så det är bara att kliva i – löparkjol från Salomon och min Team Nordic Trail-tröja. Neongula sleeves som alla tävlande har fått för att värma sig i morgonkylan vid hamnen i starten. Nervös. Förväntansfull. Lite rädd. Taggad!

Frukosten är lite svår att få i sig, men det blir en skål med banan, müsli och sojamjölk. Bara en pytteliten kopp med kaffe, vill inte att magen ska rasa fullständigt. Det är ett sammanbitet men glatt gäng som sitter på B&B Imperia klockan 04.30 och laddar. Vi är alla medvetna om att vi ska springa mer eller mindre hela dagen och jag är rätt säker på att det är en miljon tankar som snurrar hejdlöst i allas huvuden.

05.40 går vi ner mot hamnen och startområdet. Det är fortfarande mörkt och inte mer än 7-8 grader i luften. Jag fryser men passar på att njuta eftersom jag vet att jag snart kommer att koka av värme, prognosen säger sol och mer eller mindre vindstilla hela dagen. Det blir en utmaning att få i sig tillräckligt med vätska, tänker jag. Min nästa tanke är att alla ser så vansinnigt snabba ut. Italienare som är superkittade från topp till tå med färgglada sleeves, korta shorts, avancerade löparryggor och buffar. ”Vissa ser snabba ut men är långsamma” säger Hanna som står bredvid mig. Sant. Dessutom kommer jag ändå bara fokusera på mig själv och mitt eget lopp. Innan jag vet ordet av räknas det ner på italienska och startfältet är iväg. Boom!

Benen är inte direkt rappa klockan 06.00 på morgonen. De första 2 kilometerna går på asfalt och jag är tacksam över att jag får en lätt uppvärmning. Jag vet att det snart kommer att börja stiga uppför, jag har höjdmeterkurvan i bakhuvudet och kommer ihåg den branta stigningen i början…och i mitten…och i slutet. Det är bokstavligen talat backigt i 50 kilometer. Är det inte brant uppför så är det brant nedför. Halleluja. Som sagt. Efter ett par kilometer vänder det uppför. Och det går uppför. Och uppför. Och uppför. Det är stenigt, slirigt och det går uppför. Min puls sticker upp i taket och jag undrar vad fan jag har gett mig in på. Jag avundas folk med stavar och jag undrar varför jag inte har tagit med några? Det finns inte en chans att jag kan springa, pulsen är tillräckligt hög av att jag går. Mina sleeves som värmer armarna åker av direkt, jag svettas ihjäl i morgonsolen som tränger fram genom lövverket på träden. Tack gud för att vi befinner oss i skuggan! Svetten rinner och det går uppför. Uppför och uppför. Helt ärligt, det går ta mig fan uppför hela tiden. Folk flämtar och jag med dem.

Efter 5 kilometer(!) uppför planar det ut i ett par hundra meter och jag ler med hela kroppen. Äntligen får jag sträcka ut benen lite! Första vätskekontrollen runt 8 kilometer är väldigt välkommen och en stund senare skrattar jag lite åt att den första milen har tagit nästan två timmar. Benen är stumma och jag undrar hur i hela friden jag ska palla nästan ett helt maraton till? Tur för mig att morgonsolen var så bedövande vacker ut över havet, det ledde bort tankarna från mina trötta lår en stund.

Mitt största tvivel, förutom tusentals höjdmeter, var stigningen upp på Monte Capanne där jag visste att en stålvajer skulle finnas till hjälp uppför branten. Kvällen innan på vårt race meeting blev vi informerade om att ett ”alpine rescue team” skulle finnas på plats in case of emergency, och där och då förstod jag att min höjdrädsla skulle komma att sättas på prov. Big time.
Döm om min förvåning när jag väl kom dit och inte ens orkade tänka på att det stupade brant ner på sidorna. Mitt enda fokus var att ta mig uppåt och passera toppen. Efter det visste jag att det inte skulle vara fler vajrar och att allt skulle vara frid och fröjd(?). Jag hejade glatt på räddningsteamet som stod beredda och tassade förbi. Ingen höjdrädsla så långt ögat kunde nå. Uppenbarligen vinner trötthet och maxpuls över svindel. (i filmen nedan finns ett smakprov från berget)

Vägen ned var ett kapitel för sig. Om jag är svag och långsam uppför är det ingenting mot vad jag är när det är brant och tekniskt nedför. Skrattretande! Istället för att susa ner som alla proffs bromsar jag i varje steg och utsätter mina stackars lår för mer arbete än jag borde. Allt bromsande börjar kännas i högerknät och efter nästan en halvmil utförslöpning är det ganska grinigt. Perfekt att få ont i knät när det är nästan 3,5 mil kvar! Jag känner mig lättad när det vänder uppför igen, det är iallafall skönt för knät även om pulsen återigen sticker upp i max (och farten ner i botten). Det börjar bli varmt och jag får kämpa uppför. Skulle det inte komma en vätskekontroll snart?

I byn Marciana efter ca. 17 kilometer uppenbarar sig äntligen en kontroll. Jag är så fruktansvärt jävla trött och varm att jag inte vet om jag vill fortsätta. Det går inte ens att tänka på att det är 33 kilometer kvar, det får mig helt att tappa hoppet och vilja börja gråta. Min aptit är icke existerande och jag är yr i huvudet. Allvarligt talat, vad jag har gett mig in på? HUR kunde jag byta distans!? Hade jag inte gjort det hade jag haft ynka 3 kilometer kvar nu…vilken dröm! Jag får i mig en mugg med Coca Cola, en halv banan och två muggar vatten. That’s it. Jag vill bara sätta mig ner och sluta springa, jag är så sjukt trött. Huvudet kokar av solen. Nästa kontroll är vid 23 kilometer. Jag borde väl klara 6 kilometer till? Jag bestämmer mig för att köra till nästa kontroll och ta ett nytt beslut.

Oooooch…det går uppför igen. Uppför i gassande sol i 1 kilometer och sen brant uppför i solen i ännu en. Det dyker upp en fotograf i buskarna och min enda kommentar är: I’m too tired to smile, sorry. Bilden han tog ljuger dock inte och jag kan se hur vansinnigt lycklig jag ändå är häruppe i bergen. Pulsen sticker, benen känns som tuggummi och jag börjar nästan gråta av lycka när jag inser att jag äntligen är på toppen och det vänder nedför igen. Även om det är sjukt knöligt och tekniskt så är jag så glad över att inte behöva ha maxpuls. Låren skriker på vägen ner men det är ändå bättre än att ha smått andnöd. Naturen är så vacker att jag ändå tappar andan och det som bär mig fram är lavendeldoften som omger mig där jag tar mig fram på stigen. Jag försöker fokusera på hur lyckligt lottad jag är som kan vara på den här fantastiska platsen på jorden och göra något som jag tycker så jävla mycket om. Det är värt lite mjölksyra och andnöd!

Den sista biten ner till havet går på asfalt. Halva jag tycker att det är skönt att inte behöva tänka varje sekund på var jag sätter mina fötter. Min andra halva tycker att det är hårt och obehagligt. Min höft gillar det inte alls. Smärtan jag tidigare hade i knät har plötsligt flyttat in i min höft. Som en liten kniv sitter den där och retar mig för varje steg jag tar med högerbenet. Inte ens på asfalt i lätt nedförsbacke känns det lätt att springa, hur ska det då gå med det berg jag har kvar att besegra? Jag har ju inte ens sprungit halva loppet än! Jag biter ihop och tar mig nedåt mot kontrollen som ligger vackert beläget nere vid havet. Vatten…jag måste ha kallt vatten.

Väl nere vid kontrollen visar min klocka drygt 23 kilometer och jag kan inte ens tänka på att jag har längre distans kvar än jag har avverkat. Tiden säger runt 5 timmar(!!!) och jag kan knappt hålla mig för skratt. Jag kommer ju att springa i ett halvt dygn! När jag har svept en mugg kallt vatten och ett par muggar sportdryck ser jag Emil komma lunkande. Han bör vara långt före mig men något säger mig att han har brutit. Mycket riktigt. En felnavigering gav honom 4 kilometer extra asfalt och hans redan svaga knä har fått nog. Jag känner en liten avundsjuka över att han är klar för dagen och är precis hur sugen som helst på att göra detsamma. För en sekund överväger jag att stanna och vänta på bilen som är på väg att hämta honom. Jag är vansinnigt trött och mina energinivåer är nere på noll. Minus ett. Minus hundra. Droppen kommer när jag beklagar mig över att det är ett helt jävla berg kvar att bestiga…och Emil låter mig veta att det tyvärr är två. Två! Hur kunde jag komma ihåg banprofilen så fel!? Två berg. Det är fyra totalt, inte tre. Någon.måste.skämta.med.mig. Jag orkar inte!

Men så kommer jag på det som slagit mig på morgonen: det är min mormors födelsedag! Min älskade, fina, saknade mormor skulle ha fyllt 84 år idag om hon inte hastigt hade ryckts ifrån mig för 7 år sedan. Jag lovade mig själv att springa vartenda steg för henne idag! Snabbt som attan viftar jag bort tanken på att stanna och säger till Emil att jag måste dra innan den bekväma bilen kommer. Vi ses i mål, säger jag och vi kör en high five. Resterande 27 kilometer ska jag ge till mormor. Det ska fan mycket till att jag ska bryta nu, jag ska hela vägen in i mål. Jag visualiserar hur mormor sitter däruppe på de icke existerande molnen och hejar, sen fortsätter jag…*trumvirvel*…UPPFÖR!

6 kilometer. I 6(!!!) kilometer går det konstant uppför. Min räddning är att det är skugga och att den numera sjukt varma solen inte når mig. Vi är ett litet gäng med löpare som växeldrar. Det är jag, ett italienskt par och två italienska män. Alla är lika trötta och på något sätt hjälper det mig framåt. Det är inte bara jag som kämpar, alla har det tufft nu. Jag kämpar för att komma ur min onda, trötta spiral men det är så otroligt svårt. Det enda jag kan tänka på är att jag har nästan halva loppet kvar och det får mig nästan att gråta. Halva loppet kvar. Ska jag tvingas hålla på lika länge till som jag redan har kämpat? Jag åter några torkade bananer men de växer i munnen. Illamåendet kommer tillbaka och jag undrar om det blir första gången jag ska tvingas kräkas under ett lopp? Varför i helvete håller jag på med det här!? Jag stannar till ett flertal gånger på vägen upp och försöker ta in hur fint det är runt mig, för att försöka glömma min rusande puls och svetten som forsar. Världen är så underbart vacker!

Stigningen tar mig 1,5 timme. I 90 jävla minuter har jag kämpat uppför och min glädje vet inga gränser när det vänder ner igen. På toppen av berget närmar vi oss 30 kilometer och jag skulle gärna byta med de rena, fräscha och pigga människorna som sitter och har picnic på en gräsplätt. Baguetter, salami och ost mot 20 varma kilometer fram till målet i Marciana Marina. Please? Men så tänker jag på mormor. Jag har lovat henne att ta mig i mål. Fortsätt bara.

Det är stenigt nedför. Benen är trötta och fötterna ömma. Men nu kan jag faktiskt inte låta bli att le. Utsikten är magisk och fåglarna kvittrar. Trots den enorma tröttheten i min kropp känner jag mig så otroligt levande. Stark. Frisk. Lycklig! För en sekund glömmer jag att det fortfarande återstår ett berg och några timmar innan jag får min medalj. Jag är så tacksam över att det går nedför, trots att låren säger nej och solen bränner mitt ansikte. Den sista kontrollen väntar nere i dalen och då ska jag fylla på med energi. Kroppen ska få allt den behöver för att vi ska ta oss i mål. Jag tänker inte ge upp nu, inte en chans. Jag har passerat 3 mil och jag tänker göra vad som krävs för att ta mig hela vägen.

Cut off-tiden för den sista kontrollen är 15.00. Jag är där en dryg timme innan och inser att jag förmodligen inte kommer att bli plockad av banan, som jag tänkte innan jag somnade igår. Det finns en stor chans att jag klarar av mitt livs första bergslopp helskinnad. Om inget oförutsett händer så bör inte de resterande 14 kilometerna ta mer än 5 timmar, det vore osannolikt. HURRA!
Jag är dock fortfarande inte särskilt sugen på att äta. Hungrig, ja, men sugen? Nej. Ni som springer känner igen känslan. Det är liksom ett hål i magen men det går inte att äta. Hur goda de där baguetterna med prosciutto och ost ser ut så går det inte. Vatten, apelsin, banan och en liten bit paj är vad jag får i mig. Det och massor med vatten. Och en Resorb. Jag har ett tjockt saltlager i ansiktet och misstänker att jag har tappat en hel del vätska. Jag ser ett par sitta på ett café och äta glass. Suget att göra dem sällskap är stort men drivet att ta mig i mål är större. Ingen tid att spilla, nu kör jag sista biten!

Gissa vad!? DET GÅR UPPFÖR IGEN! På asfalten har någon skrivit: La Tabela 5 km. Jag förstod direkt att det väntade minst en halvmil uppförsbacke nu…och mycket riktigt. Det enda jag tänker på för varje steg jag tar är att det här är det sista berget. Det här är det sista berget. Det här är det sista berget. Jag tar rygg på en man som trampar på med stavar framför mig. Han håller ett skönt tempo som passar mig perfekt. Det slingrar sig uppför, solen gassar och det är dammigt. Varmt och dammigt. Svetten rinner, pulsen är hög. Jag vill bara sätta mig ner och dricka upp allt mitt vatten. Nu. Men jag vägrar att släppa mannen framför mig, han ska inte få dra ifrån. Jag behöver draghjälpen.
När jag känner mig som mest positiv, trots hög puls och min enorma trötthet, hör jag hur en stor insekt flyger väldigt nära mitt ansikte. Innan jag hinner reagera känner jag hur det bränner till helt vansinnigt vid min vänstra tinning och jag inser att något har fastnat innanför mina solglasögon. Jag kastar av mig brillorna och sekunden senare är min fripassagerare borta. Det brinner i tinningen. Är jag getingstucken? Var det en humla? Det spänner i hela sidan av huvudet och jag häller lite av mitt dyrbara vatten över ansiktet för att lindra smärtan. Jag kommer på mig själv att tänka att det var tur att det hände nu, hade det hänt tidigare hade jag brutit loppet. Nu är det ju ”bara” 12 kilometer kvar. Ett litet jävla flygfä ska inte få stoppa mig nu när jag har kommit såhär långt. Jag håller tummarna att det inte var någon farlig insekt och trampar vidare med mitt brinnande huvud.

Strax innan jag passerar maratondistansen passerar jag mannen framför mig, plus en annan man som vi har kommit ikapp. Trots att jag är så brutalt trött så är de uppenbarligen tröttare. Konstigt nog ger det mig energi och jag orkar trycka på lite extra i stegen uppför. När jag äntligen når den högsta toppen efter drygt 1,5 timme hör jag mig själv skrika högt – YES! Tårarna bränner i ögonen när jag ser mitt slutmål Marciana Marina långt där nere och trots att det är 8 kilometer kvar känner jag mig redan som en vinnare. Att klockan står på 9 timmar och 50 minuter – långt över 6 timmar långsammare än mitt pers på Stockholm Marathon – skrattar jag bara åt. Jag skiter i allt nu. Det är bara en 8 kilometer lång nedförsbacke kvar och sen är jag i mål!

Mina sista 8 kilometer blir mina starkaste på hela loppet. Jag passerar en man i början av backen som är helt slut, han stapplar fram. Mitt leende fyller hela mitt ansikte trots att mjölksyran har tagit över mina ben. Jag bryr mig inte längre. Om mindre än en timme är jag klar. Om mindre än en timme får jag springa över mållinjen. Om mindre än en timme får jag sätta mig ner och vila. Den känslan får mig att trycka på lite extra nedför och plötsligt är jag inte ens rädd för att springa i steniga nedförsbackar längre!

Jag kommer ikapp en man på en bred grusväg och passerar honom. Han ökar farten för att ta rygg och frågar varifrån jag kommer. Han är visst från Rom men det sista jag vill ha just nu är sällskap av en romare. Jag vill springa den sista biten ensam och trycker på. Hans andhämtning hörs längre och längre bort och tillslut är det bara jag och skogen igen. Bara fem kilometer kvar!

När det är 3 kilometer kvar går det plötsligt lätt uppför igen och jag fattar fortfarande inte varför. Dock bryr jag mig väldigt lite där och då och har bara siktet mot mål. Det är så lite kvar nu! Stigen är väldigt teknisk på vissa ställen och jag kommer på mig själv att knappt vilja gå, trots att jag inte alls behärskar den här typen av underlag. Jag vill ju bara springa! Vid 2 kilometer kvar kommer tårarna och jag säger högt till mig själv: jag gjorde det, jag kommer att klara det.

Klockan visar 49 kilometer och jag får platt asfalt under fötterna. Upploppet går längs strandpromenaden och alla hejar. Gamla, unga, barn, folk i badkläder på stranden, damer med hatt och alla andra. Jag kan inte sluta le men samtidigt är ögonen fulla av tårar. Så snabbt som jag springer nu har jag inte sprungit på hela loppet. All smärta är borta och jag känner inte mina ben längre. Det känns som om jag svävar. När jag ser svenska flaggan och hör mitt namn får jag en helt obeskrivlig känsla i kroppen. High five med folk längs sidan. Jag klarade det…allvarligt talat – JAG KLARADE DET!!!

Hur det känns att springa över mållinjen efter 10 timmar och 53 minuters kämpande och min längsta mentala svacka någonsin under ett lopp går inte att beskriva. Vi var bara 21 kvinnor som gick i mål, jag som nummer 12. Lättnaden över att få stanna, ta emot en medalj och lägga sig i skuggan på gräset är inte av denna värld. Plötsligt är allt slit värt mödan. Alla svordomar. All mjölksyra och all smärta. Det finns ingenting som kan överskugga känslan jag känner när jag sitter där i gräset och är klar. Än en gång får jag ett kvitto på varför jag gör det här.

Än en gång känner jag mig sådär fullständigt och ofattbart levande.

Missa inte den fina filmen som sammanfattar den magiska ön Elba. Åk dit bara. Åk dit nu och spring loppet. Det är så värt det.

Tävlingsresa Italien Team Nordic Trail from Team Nordic Trail on Vimeo.