Superlördag!

Vilken lördag i mitt liv! En av mina kunder – som jag har tränat med i tre år och som back then inför varje pass meddelade att han ”inte vill komma upp i hög puls och helst inte bli svettig” – genomförde SIN FÖRSTA IRONMAN i Kalmar och jag är så djupt imponerad! Han gick i mål ungefär samtidigt som jag spurtade över mållinjen på årets Midnattslopp – loppet där en annan av mina kunder sprang ännu en gång och har hittills sprungit alla lopp sedan starten. Alla. Ännu en kund sprang sin första mil sedan 1995(!) och gick i mål 20 minuter snabbare än hon hade beräknat…hatten av till mina fantastiskt starka kunder och vänner!

Mitt eget lopp då? Loppet längs banan som jag alltid har sådan respekt för, banan som alla alltid benämner som ”en tung mil” och onödigt kuperad. Mitt gamla pers på 46.57 låg i bakhuvudet, och mitt enda mål var att slå den tiden. Tanken var att gå ut i 4.30-tempo och hålla det så länge jag orkade, iallafall fram till helvetesbacken upp mot Sofia Kyrka, där jag visste att jag skulle behöva slå av på tempot en stund.

I vanlig ordning var det trångt som f*n i starten, jag hamnade dessutom längs bak i fållan (p.g.a. tre ”jag tror att jag är kissnödig igen”-besök på bajamajan) och den första kilometern gick alldeles för långsamt. Tog igen tidsförlusten under kilometer två som går utför och där jag bara släppte benen och lät dem göra det de skulle. Den platta tredje kilometern gick precis under 4.30 och jag var back on track. Hela den fjärde ägnade jag åt att samla kraft och syre till backen med stort B, kommer knappt ihåg hur det såg ut där jag sprang. Fokus!

För två år sedan när jag sprang loppet senast gick den femte kilometern 30 sekunder långsammare än de andra p.g.a. kyrkbacken, men i år – efter mycket mer styrketräning och framför allt snabba backintervaller – tappade jag inte mer än några sekunder jämfört med de andra. Win! Trots en vansinnig mjölksyra efter backen och lungor som kändes mindre än min knutna näve lyckades jag hålla min pace både kilometer sex och sju. Sen blev det tyngre.

Vid 8 kilometer var jag ordentligt trött. Benen var sega och det blev trängre bland löparna vilket innebar lite ovälkommet sicksackande fram och tillbaka längs vägen. Mycket välkomna och vrålade hejarop från en kompis precis när känslan var som värst var mer än välbehövligt och det enda jag tänkte på var spurten över mållinjen. Visste att jag hade chansen att slå min gamla tid, och trots att andningen blev tyngre och benen kändes lite som kola så vägrade jag att sacka. Fram med höften, upp med bröstet. Spring!!!

Så kom Mosebacke. Alltså, den där j*vla backen är nästan värre än den upp mot kyrkan. Segare än segast, trång, varm och som lite grädde på moset blir den extra brant på slutet. En STOR eloge till publiken längs Östgötagatan som ger järnet för att hjälpa oss löpare upp – utan dem skulle många fler börja gå i den där backen. Uppe på toppen sprutade mjölksyran ur öronen men jag visste att backen hade ätit tid och att det inte fanns något utrymme för någon som helst vila. Bara att stå på runt torget, nedför backen till Götgatan där min vän och granne stod och vrålade (tack!!!), för att sedan passera 9-kilometersmarkeringen.

Plötsligt händer det något med min kropp. Det känns som om en adrenalinbomb exploderar och jag ökar tempot rejält. Publiken är galna, jag sicksackar utan att bli irriterad på trängseln och när jag rundar Mariatorget och ser målet finns det inget stopp. Min gps vittnar om att hela upploppet på 200-300 meter går en bit under 4-minuterstempo och även om jag andas tungt och vaderna vill säga upp sig så står jag på och bara ökar. Jag ser vid målet att klockan är 22.20 och snabbt räknar jag i huvudet att min tid kommer att bli dryga 45 minuter! Jag ökar ännu mer och när jag tillslut störtar över mållinjen och stänger av klockan säger den 45.38(!).

30 sekunder senare kommer ett sms från mamma som har följt mig hela loppet från Mora, och skärmdumpen hon skickar säger att mitt officiella resultat är 45.32. Jag vinglar omkring i ett endorfinrus som inte är av denna värld…så till den milda grad att en sjukvårdare ger mig en flaska vatten långt innan vätskestationen och ber mig stanna och andas lite. Försöker förklara för honom att jag bara är glad och euforisk, men mina röda ögon och tunga andning vittnar nog om att min kropp är lite sliten trots allt…fint att de verkligen bryr sig, det känns tryggt.

Efter första kilometern låg jag på plats 1098 (av totalt 42044(!) startande) och i mål gick jag på plats 226. Det säger en del om loppets karaktär, att backarna äter energi och att pannben är ALLT längs den här kuperade milen runt Södermalm.
TACK Midnattsloppet för ännu ett fantastiskt arrangemang och TACK publiken för att ni gör det här till det roligaste loppet ever! Idag blir det vila, lugn kvalitetstid hos min frisör och ett glas bubbel ikväll – bubbel som världens bästa granne hade hängt på dörren tillsammans med en vacker rosa ros inatt när jag kom hem.

Laddad med Gococo Compression Pippi Långstrump-style.

Min mest endorfinfyllda och rödögda selfie någonsin – 1 minut efter målgång!