Midnatts-runners high!

Midnattslopps-lördagen á la Helena blev verkligen en finfin historia med hjälp av en massa sköna människor och positiv energi en masse!

Jag kom till söder rätt tidigt, redan strax innan 17, sprang på starka Annika och peppsnackade lite på vägen till Zinkensdamms IP. Fram till starten klockan 21.30 skulle jag nämligen agera levande skyltdocka i Nikes snygga VIP-tält tillsammans med fina Annica och Stockholms två snyggaste crossfit-killar…ett jobb man ju kan stå ut med. Under några timmar stod vi blickstilla och rörde inte en min – kanske inte världens bästa uppladdning inför ett millopp kan man tycka(?).

Vid 21.30 gjorde jag ett Stålmannen-snabbt ombyte och stack iväg till starten. 21.55 skulle jag starta i VIP-gruppen, som även delade startfålla med maskeradklassen. Mötte Åsa, Sara och Sara där bland diverse zombies, skelett, gräddtårtor(!) och killar med gasmask (puh!) och vi hann prata en stund innan startskottet gick.

Min tanke att ta det lugnt och springa för att det är kul som jag hade innan hade under mina tysta timmar på modellpodiet ändrats. Jag hade bestämt mig för att springa på känsla, hålla det tempo som kroppen kändes bekväm med och låta det bli som det blev. Dock hade jag även ett annat mål – att springa ikapp två av mina kunder som startade i gruppen 5 minuter innan mig. Den ena för att han hade bett mig om pepp för att orka fixa sitt tidsmål, den andra för att han hade varit kaxig och utmanat mig. 🙂

När starten gick joggade jag iväg. Inte farligt trångt och jag behövde inte alls sicksacka mellan löparna som förra gången jag sprang. Bra publik redan från början, perfekt väder och benen kändes otippat pigga trots total avsaknad av uppvärmning efter några timmar av stillastående. Fram till 1 km-markeringen tittade jag inte på klockan en enda gång, sprang som planerat bara på känsla och blev rätt förvånad när jag såg att min första joggande(?) kilometer hade passerat på 4.36.
Jag fortsatte att köra på känsla hela loppet, tittade nästan inte på klockan alls utan litade helt på känslan att jag faktiskt sprang om människor mest hela tiden. Vid 4 km hittade jag min första kund, skrek peppande till honom i en liten uppförsbacke, klappade honom på axeln och han tackade och sken som en sol! Min andra kund hann jag ikapp vid 6 km och då insåg jag att min sluttid kanske inte skulle bli så dålig ändå!

Loppet flöt fint från början till slut. Såg massor av vänner och bekanta i publiken, och även de jag inte kände hejade och jublade som galningar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Midnattsloppet är verkligen stans roligaste lopp!
De tre sista kilometrarna var dock väldigt trånga, många gick och det var mycket tempoväxlingar och sicksack hit och dit. När backen upp till Mosebacke var avklarad hade jag massor av krafter kvar och jag la in nästa växel, sökte aktivt alla luckor i folkmassan och bara öste på. Från Mariatorget och fram till målet fullständigt kokade gatorna, publiken var helt galen och det var inte direkt svårt att spurta. Mina sista 150 meter gick i 3.32-tempo och känslan att gå över mållinjen var som vanligt helt underbar!

Hann inte njuta så mycket direkt efteråt dock, jag hade ju ett jobb att sköta. En ny Nike-outfit väntade på mig så det vara bara att småjogga tillbaka till tältet, svida om över den svettiga kroppen och hoppa upp på podiet igen. En dryg timmes stillastående direkt efter ett lopp visade sig inte vara helt optimalt, och jag var rätt stel (men väldigt glad) när jag klev ner.
Loggade in på resultatsidan för att se min officiella tid och insåg att jag inte fanns med överhuvudtaget!? Gick till informationstältet där jag fick veta att mitt tidtagningschip förmodligen inte hade fungerat, kände hur besviken jag blev och var faktiskt lite grinig när jag äntligen hittade en överfull buss att ta mig hem från söder med. Visst, det var ”bara ett lopp”, men med tanke på att känslan hade varit så bra hela vägen så kändes det sjukt tråkigt att inte få vara med i loppets historik.

Precis innan jag skulle gå och lägga mig runt 01.30 inatt fick jag ett sms från kunden jag peppade vid 4 km – ”46.57! Grattis! Vi ses på torsdag!”. Jag och mitt chip hade återuppstått och jag kunde somna nöjd och glad tillslut.

Tack Midnattsloppet för i år – vi ses garanterat 2013!