Efter ett uppehåll på nästan en månad från både träning och bloggande är jag nu äntligen på väg tillbaka. David har med sina trollstavar till fingrar behandlat klart min rygg och låsningen som satt hårdare än berget, och nu har jag äntligen fått börja träna igen! Det har onekligen varit nyttigt för psyket att ha ett uppehåll, i början fick jag lätt panik över att inte få lyfta vikter, springa mig halvt till andnöd eller känna mjölksyra i hela kroppen, men efter ett par veckor övergick paniken i ett skönt lugn över att jag faktiskt inte måste träna för att må bra. Visst mår jag bättre när jag får röra på…

Plus tre grader, vinande vind och ömsom slask, ömsom is. Perfekta förhållanden för morgonlöpning(?) hemma i mitt älskade Dalarna. Fem kilometer i ett skönt marschtempo om det hade varit en vårdag på barmark – idag, not so much. Slit och släp och suck och stön och blöta fötter och tunga ben…jag var rejält trött när jag kom tillbaka hem till mamma och frukosten som väntade. Just där och då kände jag att pannbenet jag har blivit utrustat med verkligen fick göra sitt, och utan det hade jag nog vänt hem efter någon kilometer. Men så kom Kalla. Bye bye Helenas pannben, hello skiddrottningen och en helt makalös bragd! Jag är så…