Jag pekar på lillebrors sommarstuga i Läde och visar den för Otto och Nisse när vi passerar. Helst av allt vill jag svänga ner på gräsmattan och lägga mig ner. Sluta springa. Vila. Det är ju för fan 1,5 mil kvar! Jag oooooorkar inteeeeeeee! ”Jag är så jävla imponerad över att ni fortfarande håller så bra tempo efter 7,5 mil” säger Nisse och jag ser att vi ändå ligger under 6 min/km när vi väl springer. Det ger mig faktiskt energi och jag känner ändå att 1,5 mil inte är någonting jämför med 9. Bit ihop nu! Plötsligt dyker Per upp igen. Per som jag slog följe med i några…

Jag har fjärilar i magen när jag lämnar Oxberg. Jag är inte längre kissnödig och jag ligger uppenbarligen på 27:e plats i damklassen(!?). Det är bara 28 kilometer kvar och jag har 4,5 timme på mig ner till Mora för att lyckas knipa damernas medaljtid. Där kommer min mamma, pappa och moster stå och vänta på mig och jag får äntligen krama dem utan att behöva springa iväg efteråt. Gråten stockar sig i halsen när jag inser att det förmodligen kommer att gå vägen om ingenting oförutsett händer. YEEEEES!!! Det är bra publikstöd ut från kontrollen. Jag springer om många löpare som för ett par timmar sedan startade i Ultravasan…