Dagen efter. Kroppen är öm, vänster stortånagel är blå och lugnet i psyket påtagligt. Allt är som det ska vara dagen efter en smått osannolik urladdning, både fysiskt och mentalt. Jag vill så gärna förmedla hur det kändes igår längs mitt värsta lopp någonsin, men det kommer att bli svårt. Här kommer dock ett försök till att ge er en bild av Stockholm Marathon 2015, ur mitt perspektiv. Jag ber redan nu om ursäkt för svordomar. Efter lite peptalk med Camilla och några kompisar till henne på Östermalms IP kommer jag till startfållan 40 minuter innan start. Är det något jag inte gillar så är det att stressa innan ett lopp, jag vill…

Maratonnerverna börjar göra sig ordentligt påminda nu…om fem dygn har jag nog precis duschat på stela ben efter 42,2 kilometer smärtfri löpning runt min hemstad och är på väg att äta middag med min familj. Jag ser framför mig hur det längs vägen har varit ganska svalt väder och växlande molnighet (även om vissa prognoser varnar för ihållande regn), jag har haft kul hela vägen och korsat mållinjen på en tid jag är nöjd med (jag har i vanlig ordning tre olika mål – en skamgräns, en önsketid och en superdupermegadrömtid). Många påminner mig om det faktiskt är dags nu i helgen, frågar om jag är laddad och om jag är…

”Jag gillar inte att springa i grupp”. Alla ni som någon gång har pratat löpning med mig har nog hört mig uttala de orden. Löpning för mig är inte bara fysisk träning, det är minst lika mycket mental avkoppling och att spendera den dyrbara tiden i löparskorna tillsammans med en massa andra människor och kanske t.o.m. bli tvungen att prata (jag springer inte och pratar)…nej tack. Löpning med Team Stockholm Marathon har således varit out of the question för min del, jag nöter hellre på med mina långpass ensam. Men så kom den där inbjudan att vara med och testspringa andra varvet på maran, dryga 25 kilometer. Jag har ju…