Landad och utsövd. Stockholm Marathon 2013 ligger ett knappt dygn bakom mig och jag ska försöka dela med mig av vad som kom att bli mitt jobbigaste lopp någonsin. Långt lopp – långt inlägg… Lördag 1 juni. Prognosen lovade mulet med skurar, varmt och risk för åska. 97% luftfuktighet. Redan när jag åker in mot stan på förmiddagen känner jag att det kommer att bli varmt att springa idag. På Östermalms IP gassar solen och jag använder för första gången min tvättsvamp innan ett lopp för att badda ansikte och nacke med kallt vatten. Kommer till startfållan en kvart innan start, kramas lycka till med Terese och fäller som vanligt…

Jag har sovit som en stock i nästan 8 timmar (plus den timmen jag tupplurade igår kväll). Adrenalinet har flödat i kroppen i en vecka, 99% av mina tankar har ägnats åt den här dagen (ja, det börjar bli tjatigt för min stackars hjärna) och igår när jag hämtade ut min nummerlapp och promenerade förbi Stadion fick jag gåshud. 1:a juni är idag, jag ska äntligen få springa 42 195 meter runt min vackra hemstad och jag är redo. Jag har siktet mot mitt mål, jag kommer att göra allt jag förmår för att nå det och om ni ser mig och mina chockrosa strumpor – heja allt vad ni orkar! …

Halvmaran är analyserad och arkiverad i min löparhistoria och jag blickar lite framåt. Förutom ett inofficiellt lopp i november (som jag ska berätta mer om snart) är jag sugen på Stockholm Marathon igen. I lördags när jag gick i mål konstaterade jag att en mara är skönare(!) än en halvmara, det är ett (för mig) lugnare tempo och en känsla av att bara flyta (well, bortsett från den sista milen…) igenom snarare än att kriga. Känslan att springa över mållinjen på Stockholms Stadion efter 42 kilometer är dessutom smått oslagbar… Nu undrar jag hur många av mina läsare som har sprungit tillsammans med Team Stockholm Marathon inför maran? För – och…