Juldagen har ta mig sjutton alltid något vemodigt över sig. Julafton känns så full med glädje och energi och såhär dagen efter känner jag alltid ett enormt antiklimax, i år kanske lite mer än vanligt och jag vet inte riktigt varför. Gårdagens sockerkalas ligger som ett kryp i kroppen, en oskön och diffus huvudvärk mol runt tinningarna och den gråa himlen känns gråare än den brukar. Jag har ingen vidare energi att göra något alls idag egentligen, men jag tog en promenad till grannbyn och tillbaka, konstaterade att måndagens marklyft sitter kvar i rumpan och att träningsvärken i överkroppen är påtaglig efter gårdagens julaftonsrace i källargymmet. Det blir nog inte så…