Okategoriserade
-
5000 kronor till Cancerfonden
Det är oktober – den rosa månaden. Bröstcancermånaden. Förra året drabbades min älskade moster av den vidriga sjukdomen och jag fick se på nära håll vad den gör med en människa, och alla runt omkring. Oron. Ilskan. Rädslan. Ingreppen. Cellgifterna. Den utslagna kroppen. Strålningen. Men också vägen tillbaka. I våras var hon färdigbehandlad och i hennes påskägg ville jag istället för godis (<- läs Malins inlägg!) ge henne en present som symboliserade hennes seger över sjukdomen. Inspirerad av Ung Cancer och deras FUCK CANCER-armband, som jag har pärlat i timtal, tillverkade jag ett eget armband – SURVIVOR. Jag tyckte att det var dags för henne att verkligen inse och samtidigt visa världen att…
Du kanske också gillar
Vinn startplats mot cancer!
-
Kilimanjaro – the end
Den sista dagen – dag 6 – vaknar jag i mitt tält med ett ryck. Klockan är redan 6 och jag har sovit oavbrutet i 11(!) timmar! Konstigt nog är jag fortfarande trött, ögonen är fulla av grus och ögonlocken tunga. Det är dock ingen idé att försöka sova igen, vi kommer att bli väckta om en halvtimme och risken är att jag är ännu tröttare då. När jag börjar röra på kroppen inser jag att träningsvärken i mina ben kan vara den värsta jag har känt…någonsin. Det gör nästan ont när jag ligger stilla och inte ens rör mig, och jag bävar inför dagens vandring som ska ta oss…
-
Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt
När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point…
