Med 3 kilometer kvar till Mora befinner jag mig i Hemus skidstadion. Jag har sprungit mycket här och jag känner backarna. Sandbackarna. Uppåt går jag fortfarande och nedåt försöker jag att bromsa så lite som möjligt för att undvika knivhuggen i låren. Jag bryr mig dock knappt om smärtan längre, jag vet att det här kommer att gå vägen nu och det höjer min smärttröskel ordentligt. Det får göra hur jävla ont det vill, kroppen har ingenting att säga till om för tillfället. När jag närmar mig en av de värsta uppförsbackarna som är kvar, en sandbacke i den gassande solen, hör jag en person ropa från toppen: ”men Helena,…

Jag pekar på lillebrors sommarstuga i Läde och visar den för Otto och Nisse när vi passerar. Helst av allt vill jag svänga ner på gräsmattan och lägga mig ner. Sluta springa. Vila. Det är ju för fan 1,5 mil kvar! Jag oooooorkar inteeeeeeee! ”Jag är så jävla imponerad över att ni fortfarande håller så bra tempo efter 7,5 mil” säger Nisse och jag ser att vi ändå ligger under 6 min/km när vi väl springer. Det ger mig faktiskt energi och jag känner ändå att 1,5 mil inte är någonting jämför med 9. Bit ihop nu! Plötsligt dyker Per upp igen. Per som jag slog följe med i några…