Search results for

ultravasan

Okategoriserade

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 3

Det känns vemodigt att Camilla är kvar i Oxberg, men vi måste fokusera framåt mot målet i Mora. Att springa i team är verkligen annorlunda mot att bara ha sig själv att ta hand om. För min del krävs det nu mycket mental styrka för att hålla ihop teamet, men samtidigt är det helt underbart att ha stöd i dessa kalla och blöta förhållanden. Jag skulle inte vilja vara utan mina lagkamrater som nu springer här i regnet och tjoar trots att de är stela och blöta. Det är en ofattbart härlig stämning trots pissvädret!

4 kilometer efter Oxberg ligger Gopshus. Där vet vi att vårt älskade supportteam väntar med lunch. Personligen är jag inte så sugen på att stanna igen för att äta, jag fryser och vill helst stå på en bit till. Samtidigt skriker kroppen efter energi så det är förmodligen bäst att lyssna på den. De 12 timmarna vi har varit ute nu börjar ta ut sin rätt. Det är lite sega ben nu och vår strategi att ”gå uppför och jogga lätt på flacken” gör att vi hittar uppförsbackar på ställen där det kanske egentligen inte lutar sådär värst mycket uppför… Benen börjar bli sugna på att sluta med det vi håller på med nu. Helt förståeligt efter snart 7 mil.

Det är alltid befriande att höra en speakerröst, tecknet på att man närmar sig en kontroll. När vi är på väg in mot kontrollen i Gopshus är det dock inte bara speakern jag hör, utan även min bästa vän Carro som har åkt dit med sin svägerska för att heja fram mig och teamet. Vilken underbar överraskning! Jag får en varm och väldigt välbehövlig kram innan jag klafsar vidare i leran in till lunchbordet som står dukat med vita dukar och finporslin. Spaghetti och köttfärssås från Smidgården i Fryksås serveras och det är det godaste jag ätit på länge, även om jag fryser och är dyblöt och inte riktigt har tid att sätta mig ner och äta. Stående spaghetti är också spaghetti!
Jag försöker ladda min klocka men fukten i väskan (och även i min vattentäta påse där jag stoppade ner den nya gps:en i Oxberg) har gjort att den inte vill ladda. 10% batteri kvar och jag inser att det är kört. Vi får köra de sista 24 kilometerna på känsla. Det finns ju ändå en markering varje kilometer så det ska nog gå bra. Jag avslutar min lunch med en näve geléhallon, ännu en Carro-kram och kastar av ponchon som har suttit på sedan Evertsberg. Skönt!

Sugen på socker? Jag!?

Sugen på socker? Jag!?

Precis innan jag sväljer sista tuggan säger Fredrik: ”coach, jag börjar gå, jag blir så stel när jag står still. Ni kommer ifatt mig!”. När vi bara några minuter senare lufsar ut från kontrollen för att ge oss på de sista 24 kilometerna letar vi febrilt efter hans orangea jacka. Men ingen Fredrik. Efter 10 minuter blir vi lite oroliga att han kanske har klivit ut i skogen för att kissa och missat oss när vi har sprungit förbi. Inte kan han väl ha gått såhär långt!? Vi har ju ändå sprungit nästan hela vägen från kontrollen nu men ändå inte kommit ifatt. Matilda erbjuder sig att springa före och leta. Han sa väl att han skulle fortsätta längs spåret, inte att han skulle gå en sväng runt på kontrollen i Gopshus!? Jag ringer tillbaka till serviceteamet men han är inte kvar där. Skit. Johan säger att vi borde springa tillbaka och leta, men att han inte orkar. Jag har inte heller oceaner av energi kvar men kommer i samma stund på att jag faktiskt har Fredriks nummer i ett mail i min telefon. När han svarar säger han bara: ”jag är framför er”, och jag andas ut. Skönt! Johan har redan dragit efter de andra och jag springer ifatt honom i regnet som faller i solen (jo, det är sol och regn samtidigt nu). Regnjackan åker äntligen av i farten!

Stigningen upp till Hökberg känns onekligen i benen. Jag och Johan passerar skylten med 20 kilometer kvar till Mora men ingen av oss verkar göra någon vidare grej av det. En knapp halvmara kvar. Längs Ultravasan känns det som ingenting när man redan har gjort 70 kilometer, men skulle jag ge mig ut på en 20 kilometer lång träningsrunda hade jag varit otroligt nöjd med det! Konstigt hur man flyttar sina mentala gränser när man gör sådana här idiotgrejer (som det ju faktiskt är, på ett bra sätt).

Vi ser Matilda och Fredrik uppe på kontrollen i Hökberg men de stannar inte. De fortsätter nedför backen från kontrollen och vi andra får jogga ifatt dem. Det känns viktigt att vi fortsätter som ett team nu när alla börjar bli väldigt slitna. Det är 19 kilometer kvar till Mora och våra 71 börjar kännas ordentligt i kroppen. Låren vill inte riktigt vara med i nedförsbackarna, fötterna ömmar lite och knäna känns lite som rostiga gångjärn. Precis som det ska vara, med andra ord. Det har iallafall slutat regna nu och vi är alla glada för det! En bit fram hör jag Carros ljuva stämma igen och jag blir återigen full av energi. Att få hejarop är värt allt när man är såhär sliten!

DSC_2183

Ett slitet gäng på väg mellan Hökberg och Läde… Foto: MTBFOTO.se

Vi tuggar på steg för steg och blir påhejade av alla som står och tittar. Det är guld värt med lite publik efter alla ensamma timmar på natten och tidig morgon. Kilometerskyltarna börjar med en etta nu, det är snart ensiffrigt antal kilometer kvar och det är helt ofattbart! Med 1 kilometer kvar till Läde ryser jag till lite. Jag har sprungit sträckan mellan Läde och Mora ett antal gånger och jag vet att den inte är lång. Min lillebror har en sommarstuga där, och i samma sekund som jag ser nedfarten till den ser jag också vårt serviceteam och duschen som Mora Armatur har installerat vid vägen. Jag önskar att det hade varit 25 grader varmt nu, då hade det varit skönt med en dusch. Med hela dagens regnande är jag dock inte så sugen på att bli mer blöt så jag nöjer mig med att blaska av ansiktet lite. Det är faktiskt lite uppiggande! Jag lämnar av onödig last från ryggsäcken (läs: regnjacka), käkar en salttablett och ett par geléhallon. Vi ger oss sen iväg längs våra sista 14 kilometer mot mål. En underbar känsla sprider sig i kroppen men benen börjar bli sega nu. Rejält sega. Johan flaggar för krampkänning i baksida lår och jag ger honom min halvliter med vatten som jag fortfarande har i världens bästa och smidigaste Salomon-flaska (de åker med mig överallt!). Måtte han inte få kramp nu med så ”kort” sträcka kvar till mål. Solen skiner äntligen men teamet börjar bli slitet. Vi har varit ute i runt 14 timmar men har fortfarande en bit kvar…

lopp

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 2

Vi joggar ut från kontrollen i Evertsberg efter ett 45 minuter(!) långt stopp, som sju spöken i våra ponchos. Mina precis bytta skor är redan blöta men jag har slutat bry mig. Det regnar och det får fortsätta regna hur mycket det vill. Jag är bara inställd på att ta mig och teamet till Mora, monsunregn eller inte. Mina mentala nycklar från vandringen genom Nya Zeeland sitter som vanligt där de ska: ”du behöver inte sätta upp ett tält i det här vädret när du kommer fram, du får ta en varm dusch och sova i en varm säng”. Enkelt(?). Vi konstaterar alla att det känns som att vi har startat ett nytt lopp nu – härligt!

Det händer lite mer längs banan nu när löparna i det ”riktiga” loppet passerar oss. Johan agerar fantastisk kommentator och hejar på precis alla som passerar. Det ger energi inte bara till dem, utan även till oss i teamet (bästa tipset om energin tryter under ett lopp: heja på medlöparna!) som skrattar gott åt honom. Vi roar oss med att spåna på en idé om att Johan ska starta ”pepp-poden”, en pod med oavbrutet peptalk som man kan plugga in när man tränar eller skriver lopp. En given succé!

Milen från Evertsberg var min snabbaste under Ultravasan 90 förra året. Det lutar lätt nedför i några kilometer och idag känns det extra skönt efter att benen stelnat till efter frukoststoppet. Nu försöker vi hitta någon skön marschsång att peppa oss med, vi inser ju ändå att det är ett helt marathon kvar(!). Camilla, som aldrig tidigare har gjort en längre sträcka än 42,2 kilometer och började springa för bara 2 år sedan, tuggar fortfarande på men hon är den tystaste av oss. Jag kollar lite extra med henne så att hon är ok, och det är hon. Starkt!

Att jogga iväg i spöregn med detta i benen är ingen lek...

Att jogga iväg i spöregn med detta i benen är ingen lek…

Det är härlig stämning i spåret trots vädret. Alltså, det hällregnar verkligen. Tillslut är det ju bara att skratta åt eländet och det gör vi. Vi är som dränkta katter hela gänget men det råder en ofattbar stämning i teamet ändå. Jag ler inombords över att vi har plockat ihop ett sådant fantastiskt gäng människor som verkligen gör sitt bästa för att peppa varandra och hålla huvudet över vattenytan. Ultravasan 2017 känns faktiskt för tillfället lite som en swimrun-tävling. De annars torra och lätta stigarna är nu lervälling eller pyttesmå insjöar. Jag skrattar lite åt att vi innan loppet faktiskt har skojat om att vi skulle knyta ihop teamet med en lina för att hålla ihop, precis som man gör i swimrun. Be careful what you wish for…minst sagt.

På en extremt hal och lerig stig som lutar brant nedför hamnar jag längst bak tillsammans med Camilla. Hon meddelar mig att det hugger i ett knä när hon går nedför och jag känner direkt en liten oro. Vi har närmare 40 kilometer kvar och har varit ute i över 9 timmar. Vi har många timmar kvar och ett ont knä hos den minst erfarna av oss är verkligen inte bra. Jag håller tummarna att det bara är trötthet men när Camilla säger att ”det hugger” inser jag att det är något annat. Fan. Jag vill så gärna ha hela teamet med mig in i mål och jag vill inte att någon ska få ont.

Följebilen möter upp oss 3 kilometer innan Oxberg. Det ösregnar. Vi är 31 kilometer från målet och vi fryser. De sista kilometerna har gått långsammare än innan och det är väldigt kallt i regnet. Jag känner att humöret i teamet kollektivt går ner lite och att vi måste vända det. Nu.
När vi kommer till bilen pratar jag med Camilla och berättar att jag vill att vi träffar ett sjukvårdsteam i Oxberg, som är nästa officiella kontroll. Hon har väldigt ont i knät nu och jag vill inte fortsätta utan att få ett utlåtande från någon som kan ta en professionell titt på henne. Det är max en halvtimme kvar till kontrollen och vi går hela vägen dit. Det gör för ont i Camillas knä för att springa.

Väl i Oxberg möts jag av en poncho-täckt man som ropar ”vi måste byta ut er gps, ni har kört slut på en!”…ett tecken på att vi har varit ute och harvat i spåret ett tag. Vi tar skydd under ett tak där det står stora behållare med vatten och jag försöker ta mig ner i ryggsäcken innanför min poncho, för att fiska upp gps:en ur min vattentäta packpåse utan att blöta ner telefon och annat som ligger där. Det går sådär. Mina fingrar är kalla och lyder inte riktigt. Vi byter gps och går vidare mot sjukvårdsrummet. Camilla möter sin sambo och får en välbehövlig, varm kram.

I sjukvårdsrummet blir det inget roligt möte. Jag och Caroline är med Camilla, tillsammans med hennes sambo och en kompis. Det konstateras att höger knä gör ont och att det förmodligen är löparknä. Dock finns farhågor att det kan vara menisken och då inser jag att det inte alls är bra för henne att fortsätta. Löparknä är illa nog, men menisken – nej och åter nej. För två år sedan hittade Camilla löpningen och det lyser i hennes ögon när hon pratar om den. Att fortsätta nu skulle innebära en risk och att hon i värsta fall inte kan göra det hon älskar på väldigt länge. Det är 28 kilometer kvar och eftersom hon inte längre kan springa, varken utför eller på flacken, skulle det innebära att vi måste hela den resterande biten in i mål. Det kommer att ta oss runt 6 timmar och det känns helt idiotiskt att dels utsätta Camillas knä för det, dels kyla ner resten av teamet ännu mer. Det är ohållbart.
Minuterna som följer nu är inte roliga och min roll som teamledare sätts verkligen på prov. Jag måste försöka få Camilla att förstå att hon måste bryta, trots att jag vet hur jävla svårt det är att ta ett sådant beslut. Hela teamet måste in i mål samtidigt och vi kan inte göra det i det här tempot. Camilla har ett pannben av stål men kan inte göra det här med sitt knä, hon sätter hela sin löparframtid på spel. Det är ”bara” 28 kilometer kvar och målet är nära, men hennes kropp har sagt ifrån nu. Långdistans är alltid ett lotteri. Man vet aldrig hur kroppen reagerar efter x antal kilometer eller många timmar, inte ens för oss som har gjort många långa lopp och plågat våra kroppar ett otal gånger. Det är så mycket som spelar in och dagsformen måste få bestämma. Tårarna kommer både hos Camilla, mig och Caroline. Det sprutar ilska, besvikelse och frustration i rummet. ”Jag vill inte bryta men jag vill inte bli skadad heller” säger Camilla och jag förstår henne så väl. Fy fan, rent utsagt, att behöva ta det här beslutet! Tillslut gör hon dock det som kanske kräver mest mental styrka av allt: hon lyssnar på kroppen och bestämmer sig för att bryta. Det finns inget som är jobbigare än att bryta ett lopp och jag är så sjukt imponerad över att hon gör det. Det visar på en fantastisk mental styrka att trotsa sin besvikelse och kapitulera. Hon har tagit sig 62 kilometer och slagit distansrekord med 2 mil! Vi gråter och kramas tillsammans, sen lämnar vi Camilla i sin sambos famn för att ge oss ut i ösregnet igen.

Vi vinkar med oss resten av teamet som står i skydd för regnet i ett litet skjul och fortsätter mot Mora. 28 kilometer kvar till målet i Mora. Next stop Gopshus, 4 kilometer bort. Det vankas lunch på vita dukar!

En något sargad färdplan...en kort bit kvar till Mora nu!

En något sargad färdplan…en kort bit kvar till Mora nu!

Fortsättning följer…

lopp

Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 1

Det är 90 kilometer mellan Sälen och Mora. 90 kilometer är väldigt långt om man ska avverka sträckan till fots. Har man hällregn i ungefär 70 av de 90 kilometerna känns det om möjligt ännu längre. Mitt andra Ultravasan 90 – mitt första med Team Mora One – blev en lång och väldigt blöt historia…

Klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag – 5 timmar innan den officiella starten för Ultravasan 90 – går äntligen starten för oss i Team Mora One. Vi har haft en sömnlös fredag men endast någon timmes slumrande och ätit en sen pastamiddag tre timmar innan. Fjärilarna flyger i våra magar och vi har längtat efter det här klockslaget. Det är onekligen en speciell känsla att få stå på startlinjen i ett sällskap av endast 7 personer: jag, Camilla, Matilda, Caroline, Fredrik och Johan. Och vår ledsagare Anders ”Hobbe” Holmberg förstås, arenachefen för Vasaloppet som ska se till att vi inte går vilse innan soluppgången. Att navigera i kolmörker bland de tusentals stigarna i dalaskogarna är ingen lätt uppgift, inte ens med orangea snitslar att följa. Det känns tryggt att ha honom med när vi äntligen får ta våra första steg uppför backen från starten. Det är verkligen mörkt runt oss. Kolsvart.

IMG_6869

Ready to go!

Projektet med Team Mora One är speciellt på det sättet att vi, tillsammans som ett lag, ska testa hur det är att som team ta oss hela vägen mellan Sälen och Mora i gå/lunka/löp-takt. Mestadels ska vi gå, med inslag av lätt jogg emellanåt. Alla sju för varandra mer eller mindre okända personer tillsammans hela vägen över mållinjen. Sju personer med olika kapacitet, bakgrund och personlighet. En utmaning bara det! Den första och 9 kilometer långa sträckan till Smågan går som en dans i mörkret. Uppehåll (trots tidigare prognoser som hotade med regn) och stjärnklart på sina håll. Inte ett löpsteg tas, vi startar lugnt och fint för att känna hur våra kroppar mår efter en ganska sömnlös eftermiddag och kväll.

4 kilometer efter Smågan ska vår följebil möta upp oss för första gången. De officiella kontrollerna öppnar inte förrän täten i Ultravasan passerar, och det skulle innebära att vi är helt utan support fram till Evertsberg, nästan 47 kilometer in i loppet. Ohållbart som ni förstår. Tanken med Team Mora One och vårt testlopp är också att vi skulle ha lite ”lyxsupport” längs vägen. Därför har vi en hel bil full med godsaker och ett helt fantastiskt team – Maria, Malou och Magnus, M&M&M – som följer oss hela vägen mellan Sälen och Mora. När vi möter upp dem vid 13 kilometer blir vi bjudna på varm blåbärssoppa, kaffe, smörgåsar och annat gott i skenet av en brasa. Helt underbart att få lite varm dryck i sig mitt ute i skogen klockan 2 på natten!

IMG_6871

Vår rullande lyx-picnic.

Milen från första energistoppet ner till Mångsbodarna är min favoritsträcka på hela loppet! Vi springer lätt och långsamt på stigar och spänger. Det är helt kolsvart runt oss och det enda vi ser är allt som uppenbarar sig i skenet från våra starka pannlampor. Ibland vänder jag mitt ansikte ut i skogen för att se om jag får se ett par lysande ögon, precis som vi pratat om under dagen. Ska vi få se några vilda djur där i mörkret? Till fredagens frukost har vi pratat om björnar, och Johan som är smålänning har ägnat en och annan tanke åt björnrisken. Jag njuter av varje steg och teamet känns starkt och taggat till tusen. Det är härliga samtal, skratt och härlig stämning därute i skogen. Luften är frisk men inte kall. Det vilar en lätt dimma över oss. Jag har en helt underbar känsla i kroppen, det här är löpning när den är som bäst!

Next stop: Mångsbodarna.

Next stop: Mångsbodarna.

Vi når Mångsbodarna och support-teamet spelar musik för oss där i mörkret. De bjuder på en helt underbar energi trots att de inte har hunnit sova något innan den här vakna natten. Klockan är runt 4 och jag äter en halv ost – och skinkmacka med en kopp kaffe. Hobbe har nyckel till kontrollhuset så vi får gå på en riktig toalett. Hurra! Precis innan vi lämnar kontrollen kommer det där regnet det har varnats för men som vi inte har velat tro på. Regnjacka på. Jag tackar vädergudarna för att regnet höll sig borta större delen av natten. Att springa på blöta stigar i mörkret hade inte varit någon höjdare. Humöret i teamet är fortfarande gott och vi ger oss av. Mot Tennäng 5 kilometer bort och nästa möte med följebilen!

Stigen mellan Mångsbodarna och Tennäng är lite stenig och trixig på sina håll. Trots det, och att vi har bestämt att den sträckan p.g.a. skaderisken, kan vi inte låta bli att småjogga. Vi har alla gillat mörkerlöpningen och vi vill liksom inte att det ska ta slut. Teamet har flow och det är en härlig känsla när vi tassar fram där i gryningen. Det regnar men än så länge gör det inte så mycket. Det är fina droppar och vi klarar oss ifrån att bli alltför blöta.
När vi har en knapp kilometer kvar hör vi jubel en bit bort. Support-teamet har sett skenet från våra pannlampor och hejar nu fram oss den sista biten där i mörkret. Vilken energi det ger! Vi susar nedför den sista backen mot bilen, tassar över den sista spången och möter våra vänner. Det duggar lätt. Klockan närmar sig 5 och vi gör en kollektiv nedräkning till starten i det ”riktiga” loppet. De ska påbörja sin resa ner mot Mora och vi har snart avverkat en tredjedel. Det känns för tillfället väldigt bra att ha det försprånget, och vi hoppas för våra medlöpares skull att det inte regnar på startfältet i Sälen. Vi konstaterar att det är ljust nog för att springa utan pannlampa nu och lämnar dem i bilen.

Risberg är nästa kontroll och dit är det ungefär 6 kilometer. Vi bestämmer oss för att gå större delen av sträckan för att inte trötta ut oss i onödan. Alla som någon gång har tagit sig mellan Sälen och Mora till fots, på skidor eller på cykeln vet att stigningen upp mot Risberg är lite seg, minst sagt. Att gå till Risberg beräknas ta ungefär en timme, och det är ju ingen match. Det regnar dock mer eller mindre konstant så den där timmen känns längre än vi vill. Jag, Caroline och Matilda (hjortronpremiär för henne!) tröstar oss med lite färska hjortron längs vägen. Fyrhjulingen som startar en timme före loppet, för att säkerställa att banan är ok, kör ifatt oss och vi byter några ord med honom. Det regnar visst i Sälen också. Skit också, är det nu prognosen blir verklighet och det verkligen kommer att ösa ner i några timmar? Den regnskur som kommer 1 kilometer innan kontrollen i Risberg ger oss svaret på det: ja. Vi försöker gömma oss under en träddunge för att inte bli dränkta men inser att det är bättre att fortsätta ner till kontrollen. Vårt kära supportteam tar emot oss med musik, jubel, kramar och en massa energi när vi kommer fram. Jag sveper två muggar varm blåbärssoppa där under partytältet och vill bara vidare. Det börjar bli kallt.

Fyrhjulingen kommer ikapp...och jag ser väldigt sömnig och kall ut.

Fyrhjulingen kommer ikapp…och jag ser väldigt sömnig, blek och kall ut. Bilden ljuger.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är lite luddig i minnet. Jag vet att det regnar. Jag vet att vi alla längtar till Evertsberg och vår frukost där. Det regnar mer. Och mer. Och mer. Fötterna är blöta och fingrarna russin. Jag är så evigt tacksam att vi slapp detta inatt. Teamet tuggar framåt med imponerande energi, regnet till trots. Alla kilometer börjar ta ut sin rätt. Flera i teamet slår distansrekord i samma sekund som vi passerar marathon-markeringen under Asics-portalen. Vi jublar i regnet och låtsas som att det INTE regnar. Men det regnar. Det regnar och det regnar. Täten passerar. Elov Olsson ligger inte först men han ser tveklöst piggast ut. Vi konstaterar att han nog vinner (vilket han gör). Han ler och tackar när vi hejar fram honom. Banan är böljande och vi går i uppförsbackarna. Springer lätt nedför och längtar efter vår frukost. En frukost som inte blir riktigt som vi hade tänkt när vi satt i våra planeringsmöten.

Vit duk, fint porslin och drivor med godsaker. I solen. Det är så vi har sett den här frukosten. I verkligheten blir det precis så…minus solen. För herre jösses vad det öser ner när vi kryper in under partytältet. Skuren som kommer är inte av denna värld och vi står alla och huttrar. Älskade supportteamet har satt på full värme i bilen så att vi kan gå in där och byta strumpor och skor. Min älskade mamma har kört från Mora för att heja och överraskar med att ha med min moster också. Familjekramar är precis vad jag behöver nu! Det och gröt med äppelmos. Varm gröt som värmer min regnblöta kropp. Och äggröra – vilken underbart god äggröra! Vi skrattar åt det ironiska vädret och stämmer upp i ”Sommaren är kort”…

Jag ler och är glad ändå. Kroppen känns sjukt pigg trots 47 avverkade kilometer och jag har inte ont någonstans. Heja kroppen! Vasalopps-TV kommer och intervjuar mig och teamet där i tältet. De får veta att vi är starka och glada trots monsunregnet. 29.45 in i klippet nedan kan ni se intervjun och ana hur mycket det regnade (slå på ljudet längst ner i högra hörnet)…

Jag lyxar till det med att byta skor och strumpor i värmen i bilen (klipp från det något tröga strumpbytet finns på Instagram). Två minuter senare är jag blöt om fötterna igen, men det gör inget. Jag har nya skor på mig, vi har kommit mer än halvvägs och vi är fortfarande starka!

Frukosten och leendet. Livet leker!

Frukosten och leendet. Livet leker!

När vi joggar ut från Evertsberg har vi alla regnponcho på. Det regnar löjligt mycket. Jag orkar dock knappt bry mig längre, jag ställer mig in på att det kommer att vara blött våra sista 43 kilometer. Vi har varit ute i över 8 timmar och nu ska vi göra ett helt marathon i regn. Great.

Fortsättning följer…