Jag har fjärilar i magen när jag lämnar Oxberg. Jag är inte längre kissnödig och jag ligger uppenbarligen på 27:e plats i damklassen(!?). Det är bara 28 kilometer kvar och jag har 4,5 timme på mig ner till Mora för att lyckas knipa damernas medaljtid. Där kommer min mamma, pappa och moster stå och vänta på mig och jag får äntligen krama dem utan att behöva springa iväg efteråt. Gråten stockar sig i halsen när jag inser att det förmodligen kommer att gå vägen om ingenting oförutsett händer. YEEEEES!!! Det är bra publikstöd ut från kontrollen. Jag springer om många löpare som för ett par timmar sedan startade i Ultravasan…

Ultravasans bana börjar med att följa vägen där Cykelvasan går, d.v.s. ca. 3 kilometer lätt uppför. Adrenalinet sprutar i kroppen så jag känner inte ens att jag springer uppför, jag får mest kämpa för att hålla nere tempot. Jag har bestämt att inte öppna snabbare än 5.45-tempo och försöka känna efter hur pulsen beter sig. Pulsbandet har jag lämnat hemma, det ger mest väldigt osköna skavsår när jag springer långt och jag känner rätt bra utan det om pulsen verkligen sticker. Temperaturen ligger perfekt runt 10 grader, det är mulet och jag ler över att ha vädret på min sida. Jag springer i t-shirt med ett par lösa ärmar från en…