-
Jag skulle ju inte…
Nej, jag skulle ju inte springa fler längre lopp i år…eller några lopp alls faktiskt. Jag hade ju liksom sprungit klart för i år efter Ultravasan90. Men man får ju ändra sig. Man får alltid ändra sig. Det är Lidingöloppet på lördag, ett 30-kilometerslopp jag fortfarande inte har tagit mig an. Jag hade ingen som helst plan på att springa i år heller, men när Aron Anderson behöver löpare i sitt team så är inte jag den som är den. Hur svårt kan det vara liksom? Vi hade så fantastiskt kul på både Stockholm Marathon och Midnattsloppet i år så det går liksom inte att tacka nej till ytterligare 3…
Du kanske också gillar
Spring med mig på torsdag!
Mora Långa (och varma)
Att ändra sina planer (och överleva ändå)
-
Pirrig och ultrataggad!
Jag vaknar hemma hos mamma i dalalugnet efter en lång (10h!) och välbehövlig natt med tystnad utanför fönstret. Försöker att tränga bort en liten liten taggtrådskänsla i halsen och lätt bihåletryck, och håller tummarna att det bara är något skit på tillfälligt besök över dagen (please). Imorgon smäller det. Jag ska ge mig på mitt livs största fysiska utmaning. Det är äntligen dags för UltraVasan och jag ska ta mig hela vägen från Sälen till Mora i mina löparskor. 9 mil. 90 kilometer. 90000 meter! Jag är fullt medveten om hur lång distansen är och tar mig an den med stor respekt. För tre år sedan sprang jag mellan Sälen och Mora…
-
Ultravasaläger med Buud och Breistrand
Jag har ju råkat anmäla mig till UltraVasan90 i år. Det innebär att jag ska springa 9 mil mellan Sälen och Mora den 20 augusti, en utmaning som jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot. Startplatserna släpptes på min födelsedag i höstas och det kändes som ett tecken på att det var dags att testa. För tre år sedan (året innan UltraVasan föddes) testade jag sträckan på två dagar (47 km + 43 km) med övernattning i Evertsberg. När jag äntligen sprang in under målportalen i Mora tänkte jag: aldrig mer. Mycket har jag kvar att lära mig om mig själv, men en sak som jag har väldigt klart för mig…
