löpning

Pannbensbygge

Ok. Första löprundan efter fyra dagars total Storsjöyra-dekadens, och en dags återhämtning för att ens orka leva i normalt tempo, är avklarad. Känns som att jag är i min sämsta löparform ever, helst eftersom jag dessutom har fått till löjligt få löprundor sedan maran. Kanske är i min sämsta form någonsin överhuvudtaget, jag vågar inte ens ställa mig på vågen faktiskt.

Anyway. Något pass måste bli det första, och idag hände det. Den kuperade 3,4-kilometersrundan runt elljusspåret granne med min moster blev uppstarten…i plötsligt och härligt(?) spöregn och extremt kvav luft som innehöll noll syre. Noll. Eftersom det regnade var inte musik något alternativ, så jag fick springa och lyssna på ett andetag som inte lät direkt vackert. Inte alls faktiskt.

Men…är det något jag har så är det pannben, och det verkar ju aldrig komma riktigt ur form. Efter elljusspåret sprang jag vidare mot den värsta asfaltsbacken jag vet i området, bara för att piska mig själv lite extra. Det var helt vidrigt och plötsligt fattade jag inte vad det är som är så skönt med löpningen jag egentligen älskar…jag ångrade mig både en och två (och tre) gånger längs vägen. Det kändes som att jag sprang uppför Västerbron på andra maravarvet konstant och jag ville bara hem…något jag äntligen gjorde tillslut.
Drygt 7 kilometer skrapade jag ihop och kilometertiderna blev inte så dåliga som jag kände att de var – 4.46, 4.50, 5.04, 4.49, 4.53, 4.56, 4.29…och de sista 350 metrarna gick i 4.09-tempo. Jag höll på att dö längs vägen, men jag älskar att pannbenet aldrig sviker. Aldrig.

Osminkad, sommarfräknig och jävligt envis.

Nu ska det bli riktigt gott med mosters kalops, och att det bara är 52 dagar kvar till Lidingöloppet försöker jag bara ignorera. Till imorgon iallafall, då ska jag hitta en ny stark byggsten till mitt pannben.

9 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.