Browsing Category

Te Araroa

Okategoriserade Te Araroa

Nominerad till Årets Äventyrare!

Svettig och lycklig.

Det kom som en total överraskning i slutet av förra veckan att jag är en av de fyra slutgiltigt nominerade kvinnorna till Årets Äventyrare(!!!), för min vandring genom Nya Zeeland förra vintern. Priset delas ut på Vildmarksmässan den 11 mars – en mässa som jag själv har besökt många gånger och drömt mig bort…

Min första tanke när jag fick min nominering var ”jag – äventyrare!?”, och i sann jante-anda nedvärderade jag direkt min lilla 300-milspromenad till en långsemester som jag valde att lägga på att vandra genom ett land jag drömt om sedan jag var liten. Det är en ynnest att kunna ge sig själv den möjligheten.
Dessutom, ofta när människor hör om min vandring säger de saker i stil med: ”åh, vad härligt att få vara på Nya Zeeland hela vintern, vilken underbar semester!”. De orden hjälper ju förstås inte när man ska försöka se sin vandring som ett äventyr. Men jag tog mig samman och pratade snabbt mig själv till rätta (med hjälp av ett par kloka personer i min närhet – tack!).

Snälla Helena.
För det första: om juryn tycker att du ska vara nominerad så ska du vara det. Punkt.
För det andra: om du som ensam kvinna, med noll erfarenhet av liknande äventyr, äntligen bestämmer dig för att göra slag i saken och följa din smått overkliga dröm om att åka till andra sidan jorden för att vandra igenom ett helt jävla land…och sen gör det, efter bara några månaders förberedelse!? Utan att veta ett sk*t om tält, stormkök, frystorkad mat och kompasser? Är inte det skäl nog att bli nominerad som en av fyra till att ta emot priset?
En långsemester…!? Skulle du konstant bära en 20 kilo tung ryggsäck på en semester och kännetecknas den verkligen vanligen av blod, svett och tårar? Skärande hemlängtan? Sönderrivna ben? Ilande fysisk smärta och mental uppgivenhet? Gapande hunger? Skitiga, illaluktande kläder (jo, merinoull luktar apa efter 5-6 svettiga dagar, hur mycket du än har sköljt dem i de iskalla bäckarna). Rusande floder utan broar? Rädsla och adrenalinrusher? Frost i sovrummet (=tältet)? Konstant blöta och trötta fötter? Att äta ost och salami som har legat i en varm ryggsäck i en vecka? Rangliga hängbroar? Bajsa utomhus i ett hål som du själv har grävt? Värkande muskler och mental energibrist? Gråta av utmattning i en främlings famn? Really? Titta på bilderna från några av dina värsta stunder och sluta tveka på om det var en semester eller inte. Var glad och stolt över din nominering istället!

Ok då. JAG ÄR SÅ GLAD OCH STOLT och det skulle betyda hela världen för mig om ni vill lägga en röst på mig och mitt ÄVENTYR. Jag räknar inte på något sätt med att vinna (det vore ju helt sjukt!) och jag är ärligt talat så otroligt smickrad bara över att vara nominerad. Hur som helst, om ni vill så kan ni rösta här!

Bjuder på några ”semesterbilder” (varnar känsliga läsare för icke smickrande fotbilder) så länge…fler (vackrare) bilder och små stories från min vandring finns här.

3 kilometers vandring på hala stenar i iskallt vatten...

3 kilometers vandring på hala stenar i iskallt vatten…

 

Bättre begagnade fötter efter 30 kilometer spöregn.

Bättre begagnade fötter efter 30 kilometer spöregn.

 

Dagen efter spöregnet - prickade in lågvattnet för att gå på havsbotten. Smutsigt.

Dagen efter spöregnet – prickade in lågvattnet för att gå på havsbotten. Smutsigt.

 

Några plusgrader och utomhusdusch...anyone?

Några plusgrader och hemmasnickrad utomhusdusch…anyone?

 

Allergichock av pollen - utslag på alla exponerade delar av kroppen och svårt att andas.

Allergichock av pollen – utslag på alla exponerade delar av kroppen och svårt att andas.

 

The New Zealand mud...

The New Zealand mud…

 

Flooded = blött om fötterna (stigen fortsätter på andra sidan).

 

Gräs, buskar och småsten = dåligt för sommarbenen.

Gräs, buskar och småsten = dåligt för sommarbenen.

 

Översvämning i förtältet på julafton.

Översvämning i förtältet på julafton.

 

Livrädd i stormen på Mount Crawford.

Ensam och livrädd i stormen på Mount Crawford.

 

Matplanering för sydön...ingen dans på rosor.

Kaotisk matplanering för sydön i Wellington…ingen dans på rosor.

 

Varmt, dammigt och konstant uppför i ett par timmar. En av de värsta stunderna längs vandringen.

Varmt, dammigt och konstant uppför i ett par timmar. En av de värsta stunderna längs vandringen.

 

Lätt att bära en 20 kg tung ryggsäck här? Sådär.

Lätt att bära en 20 kg tung ryggsäck på de här hala stenarna? Sådär.

 

Långa, raka och skållheta motorvägar.

Långa, raka och skållheta motorvägar…

 

Vackra vyer(?)...och dessutom härligt att vandra i det spöklika regnet ensam.

Vackra vyer(?)…och dessutom härligt att vandra i det spöklika regnet ensam. Med dyblöta fötter.

 

Broar anpassade för höjdrädda (mig). Suddig bild p.g.a. rädd.

Broar anpassade för höjdrädda (mig). Not.

 

Vansinnigt ont i kroppen = tysk kiropraktikbehandling på träbänk.

Vansinnigt ont i kroppen = tysk kiropraktorbehandling på träbänk.

 

Viktig vandringsvän död.

Viktig vandringsvän död = mindre semesterfeeling uppför (och nedför) nästa berg.

 

Värmande middag i en iskall omgivning, i sällskap av en miljon bitande sandflies.

Värmande semestermiddag i en iskall omgivning, i sällskap av en miljon bitande sandflies.

 

Knädjupa lerhål.

Knädjupa lerhål.

Men, med ett facit på drygt 160000 kronor till Cancerfonden och ett äventyr rikare så var det värt det. värt det.

Okategoriserade Te Araroa

Saknar du det inte?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är precis ett år(!) sedan jag landade på Nya Zeeland för mitt livs största äventyr. Ett år sedan jag kom till landet som skulle bli mitt temporära hemland för fem månader. Tiden har rasat iväg men mina minnen kommer aldrig att försvinna. Många (alla) frågar mig om jag saknar Nya Zeeland. Längtar jag inte tillbaka nu när hösten har lagt sig som en blöt, mörk filt över Sverige? Mitt spontana svar är alltid nej. Jag är inte en person som längtar tillbaka särskilt ofta. Jag längtar oftast framåt, till det som väntar runt hörnet. Ibland mer än jag kanske borde.

Visst, jag saknar en del av min tid på andra sidan jorden. Jag saknar känslan av att inte veta vad det är för dag och tanken på att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Tystnaden. Jag saknar att varje kväll vara fysiskt utmattad och somna som ett barn. Gästvänligheten hos alla kiwis. Skratten. Att få frisk luft dygnet runt. Jag saknar vissa ögonblick som gjorde mig breathless. Bergen. Havet. Jag saknar den totala, underbara friheten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frihet.

Jag saknar dock inte kampen. Den ständiga mentala och fysiska kampen för att ta mig framåt, bara ett steg till närmare målet. Den nattliga kylan. Rädslan när vinden har mig i ett fast grepp. Hemlängtan. Det blöta tältet. Smutsiga kläder och illaluktande kängor. Skavsåren på ryggen. Den konstanta hungern. Rusande, iskallt flodvatten som nästan sveper mig med sig nedströms. Uppgivenheten när leran har slukat mina fötter. Paniken över att vara vilse. Kall gröt till middag när regnet gör det omöjligt att laga mat. Jag saknar inte frosten på mina kängor. Kylan som biter mig in till märgen när jag drar på morgonen drar på mig mina blöta kläder. Mörkret utanför tältet. Vätskebristen. Pungråttornas skrik på natten. Vinden som nästan sliter sönder tältduken. Blöta fötter och sönderrivna, blodiga ben. Den ilande smärtan i kroppen. Tårarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Saknar inte.

Jag längtar inte tillbaka men jag är så tacksam. Jag är så vansinnigt tacksam över att jag gjorde det. Att jag vågade. Att jag hade mod nog att sätta mitt vanliga liv på paus och bara dra. Göra något helt annorlunda och smått (väldigt) vansinnigt. Något som har lämnat fula ärr på kroppen men vacker, evig kärlek i själen. Jag är så jävla tacksam över att jag har gett mig själv nya prioriteringar i livet. Att jag uppskattar det fina i ett glas kranvatten, torra sängkläder och en mjuk kram från en vän. Jag menar på riktigt. Jag uppskattar det mer än jag trodde var möjligt. Det finns inga ord för hur underbart det fortfarande är att vakna upp i en mjuk säng, kunna ta en varm dusch och en kopp kaffe. Banala saker jag alltid har tagit för givet och som nu har blivit lyx. Jag trodde att jag uppskattade små saker innan Te Araroa, men det var ingenting. Jag vill verkligen berätta och förklara vad som har hänt med mig sedan jag tog mitt första steg söderut från Cape Reinga för ett år sen. Vad som har hänt och varför. En dag hoppas jag kunna göra det. På riktigt.

Te Araroa

Vad tänkte du på!?

För ett par veckor sedan frågade jag er vad ni ville veta om min vandring genom Nya Zeeland. Det har trillat in en massa frågor, och ännu fler sedan avsnittet med mig i Att resa-podden. Jag blir så glad över att så många är nyfikna och ännu gladare över att det finns några modiga kvinnor runtom i landet som planerar att ge sig på ”the beast” (som den amerikanska långdistansveteranen ”Disco” kallade den) Te Araroa!

En av frågorna som dyker upp om och om igen (från bl.a. Märta) är: vad tänker man på när man har så mycket tid för sig själv? Mitt svar är ganska enkelt. Allt. Man tänker på precis allt. Ni anar inte hur många tankar, funderingar och frågeställningar som har samlats i huvudet genom åren och hur otroligt många av dem som är outredda. Vissa av dem tror vi att vi har gått igenom, rett ut och lämnat bakom oss…men nej. Med allt brus som finns runt oss hela tiden i vår vardag är det otroligt svårt att få någon rätsida på allt som rör sig i knoppen. Även om jag har ansett min löpning som en form av egenterapi och alltid trott att jag har rett ut en jäkla massa saker efter en mil eller två så är det ingenting mot vad jag fick göra under mina 130 dagar längs en av världens vackraste (och tuffaste…) vandringsleder.

Mina tankar har gått från min barndom till framtiden, från pojkvänner till gamla kollegor. Från resor till världens alla hörn och hem till Dalarna igen. Från mamma till pappa. Från leende glädje till sorg och floder av tårar. Från syskon till husdjur. Från mina jobbiga karaktärsdrag till mina fina sidor. Från konsertminnen till hemliga drömmar. Från vänner till bortglömda energitjuvar. Från smärta till njutning. Och allt däremellan. Att spendera 130 dygn mer eller mindre med mig själv har mentalt varit så mycket nyttigare än jag i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Jag är mig själv evigt tacksam att jag vågade släppa allt och göra den här investeringen i mig själv och mitt liv.

Jag vill råda alla att ta en paus. Det är inte alla som kan ta 5 månaders ledigt och dra iväg till andra sidan jorden, det är jag väl medveten om. Men det krävs inte så mycket för att stänga av det där bruset som pågår runt oss varje dag. Åk ut i skogen eller till en annan plats som får dig att mentalt slappna av. Spendera en hel dag – eller fler – med dig själv och dina egna tankar. Lämna telefonen hemma (!!!) eller sätt den åtminstone på flight mode och titta inte på den. Ta inte med en vän, gör det ensam för din egen skull.

Alltför många människor klarar inte av ensamhet och måste hela tiden ha andra runt sig. Jag tror tyvärr att det gör att vi aldrig riktigt når oss själva…når hela vägen längst in i oss där det det ibland är väldigt läskigt att vara. Jag vet dock efter alla mina ensamma resor och äventyr att rädslan försvinner mer och mer för varje gång du vågar. Det är en underbar känsla att våga möta sig själv utan att behöva hålla någon annan i handen. Egoism och egenkärlek i sin finaste och renaste form. Det är läskigt och omvälvande i början men en ljuvlig känsla när du har tagit dig över tröskeln.

Våga hälsa på dig själv och dina tankar, det stärker dig inifrån och ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Utmanande Tararua Ranges. Ensam. Utmattad, osminkad och smutsig men renare i sinnet än någonsin innan.