Browsing Category

Te Araroa

Te Araroa

Ettårsjubileum

”33 kilometers vandring längs kusten (varav 16 på Highway 1 ?) och jag bjuds på 90 km/h i vindbyarna och regnskurar i sidled. Inte EN enda kilometer har jag fått gratis sedan jag lämnade Cape Reinga i oktober och det verkar onekligen som att jag får kämpa in i det sista. Wish me luck.”

Så löd min Facebook-status för precis ett år sedan. Idag. Den 8 mars. Aftonbladet ringde upp och poängterade det symboliska i att som ensam kvinna gå igenom ett helt land på andra sidan jorden, och komma fram till målet på självaste internationella kvinnodagen. Själv visste jag knappt vilken dag det var. Det var liksom inte relevant just där och då. Alla mina tankar kretsade kring att jag äntligen hade nått Bluff, Nya Zeelands sydligaste spets, efter 130 dagar av helt overkligt äventyr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Mount Doom”, Tongariro Crossing

Jag försöker fortfarande, ett år senare, förstå att jag verkligen har gjort det. Det känns fortfarande som den dröm jag hade när jag i flera år innan satt och läste om Te Araroa och vilket osannolikt coolt äventyr det verkade vara. Den 3000 kilometer långa vandringsleden ringlade sig fram där på andra sidan jorden och verkade helt onåbar. Omöjlig. Efter att jag börjat bryta ner mina tvivel till små pusselbitar insåg jag dock att det kanske skulle gå ändå. Kanske skulle jag lyckas ta mig igenom ett helt land till fots om jag verkligen lade manken till och försökte. Med planering, riskbedömning och eliminering av hinder.

IMG_8661

På besök hos Haglöfs. Resan är bokad och utrustningen ska på plats…

Jag har så många minnen, bilder och dagboksanteckningar som jag kommer att bevara nära mitt hjärta resten av livet. Det skrämmer mig dock att våra livshistorier bleknar med tiden och att jag såhär ett år senare redan har glömt hur fruktansvärt mycket jag kämpade varje dag. Dagarna då kroppen löd var inte huvudet med. När jag var mentalt stark orkade inte kroppen. Min Facebook-status från den 8 mars 2016 säger allt: inte en enda meter har jag fått gratis. Jag fick onekligen slita för den där känslan som låg och väntade i Bluff.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

One of those days…jag ler, men vädret. HELA julafton. I en kanot utan skydd mot regnet. God jul.

Det är med värme i hjärtat jag firar det här ettårskalaset, och jag skickar extra mycket kärlek till mina två tyska hjältinnor som traskade in till Bluff med några minuters mellanrum bara en stund efter mig. Alla tre var vi ensamvandrande kvinnor. Alla tre hade vi fått samma fråga: är du inte rädd för att gå ensam? Alla tre tog vi oss igenom ett helt land för egen maskin. Just där och då var vi alla tre starkast i hela världen. Jag vill aldrig glömma känslan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tre ensamvandrande kvinnor på den internationella kvinnodagen, 8 mars 2016.

TACK för allt stöd ni alla gav längs min vandring. TACK för vartenda öre av de 170000 kronorna ni skänkte till Cancerfonden. TACK till er som står mig närmast och som stöttade mig i min galna idé, ni vet vilka ni är. TACK till alla er skeptiker som ifrågasatte min ”idioti” och gav extra bränsle till min eld. TACK till mig själv för att jag vågade följa min dröm – grattis på ettårsdagen.

 

Ni är många som frågar efter en öppen föreläsning. Jag kanske borde…återkommer.
Läs mer om min vandring här
.

Okategoriserade Te Araroa

Nominerad till Årets Äventyrare!

Det kom som en total överraskning i slutet av förra veckan att jag är en av de fyra slutgiltigt nominerade kvinnorna till Årets Äventyrare(!!!), för min vandring genom Nya Zeeland förra vintern. Priset delas ut på Vildmarksmässan den 11 mars – en mässa som jag själv har besökt många gånger och drömt mig bort…

Min första tanke när jag fick min nominering var ”jag – äventyrare!?”, och i sann jante-anda nedvärderade jag direkt min lilla 300-milspromenad till en långsemester som jag valde att lägga på att vandra genom ett land jag drömt om sedan jag var liten. Det är en ynnest att kunna ge sig själv den möjligheten.
Dessutom, ofta när människor hör om min vandring säger de saker i stil med: ”åh, vad härligt att få vara på Nya Zeeland hela vintern, vilken underbar semester!”. De orden hjälper ju förstås inte när man ska försöka se sin vandring som ett äventyr. Men jag tog mig samman och pratade snabbt mig själv till rätta (med hjälp av ett par kloka personer i min närhet – tack!).

Snälla Helena.
För det första: om juryn tycker att du ska vara nominerad så ska du vara det. Punkt.
För det andra: om du som ensam kvinna, med noll erfarenhet av liknande äventyr, äntligen bestämmer dig för att göra slag i saken och följa din smått overkliga dröm om att åka till andra sidan jorden för att vandra igenom ett helt jävla land…och sen gör det, efter bara några månaders förberedelse!? Utan att veta ett sk*t om tält, stormkök, frystorkad mat och kompasser? Är inte det skäl nog att bli nominerad som en av fyra till att ta emot priset?
En långsemester…!? Skulle du konstant bära en 20 kilo tung ryggsäck på en semester och kännetecknas den verkligen vanligen av blod, svett och tårar? Skärande hemlängtan? Sönderrivna ben? Ilande fysisk smärta och mental uppgivenhet? Gapande hunger? Skitiga, illaluktande kläder (jo, merinoull luktar apa efter 5-6 svettiga dagar, hur mycket du än har sköljt dem i de iskalla bäckarna). Rusande floder utan broar? Rädsla och adrenalinrusher? Frost i sovrummet (=tältet)? Konstant blöta och trötta fötter? Att äta ost och salami som har legat i en varm ryggsäck i en vecka? Rangliga hängbroar? Bajsa utomhus i ett hål som du själv har grävt? Värkande muskler och mental energibrist? Gråta av utmattning i en främlings famn? Really? Titta på bilderna från några av dina värsta stunder och sluta tveka på om det var en semester eller inte. Var glad och stolt över din nominering istället!

Ok då. JAG ÄR SÅ GLAD OCH STOLT och det skulle betyda hela världen för mig om ni vill lägga en röst på mig och mitt ÄVENTYR. Jag räknar inte på något sätt med att vinna (det vore ju helt sjukt!) och jag är ärligt talat så otroligt smickrad bara över att vara nominerad. Hur som helst, om ni vill så kan ni rösta här!

Bjuder på några ”semesterbilder” (varnar känsliga läsare för icke smickrande fotbilder) så länge…fler (vackrare) bilder och små stories från min vandring finns här.

3 kilometers vandring på hala stenar i iskallt vatten...

3 kilometers vandring på hala stenar i iskallt vatten…

 

Bättre begagnade fötter efter 30 kilometer spöregn.

Bättre begagnade fötter efter 30 kilometer spöregn.

 

Dagen efter spöregnet - prickade in lågvattnet för att gå på havsbotten. Smutsigt.

Dagen efter spöregnet – prickade in lågvattnet för att gå på havsbotten. Smutsigt.

 

Några plusgrader och utomhusdusch...anyone?

Några plusgrader och hemmasnickrad utomhusdusch…anyone?

 

Allergichock av pollen - utslag på alla exponerade delar av kroppen och svårt att andas.

Allergichock av pollen – utslag på alla exponerade delar av kroppen och svårt att andas.

 

The New Zealand mud...

The New Zealand mud…

 

Flooded = blött om fötterna (stigen fortsätter på andra sidan).

 

Gräs, buskar och småsten = dåligt för sommarbenen.

Gräs, buskar och småsten = dåligt för sommarbenen.

 

Översvämning i förtältet på julafton.

Översvämning i förtältet på julafton.

 

Livrädd i stormen på Mount Crawford.

Ensam och livrädd i stormen på Mount Crawford.

 

Matplanering för sydön...ingen dans på rosor.

Kaotisk matplanering för sydön i Wellington…ingen dans på rosor.

 

Varmt, dammigt och konstant uppför i ett par timmar. En av de värsta stunderna längs vandringen.

Varmt, dammigt och konstant uppför i ett par timmar. En av de värsta stunderna längs vandringen.

 

Lätt att bära en 20 kg tung ryggsäck här? Sådär.

Lätt att bära en 20 kg tung ryggsäck på de här hala stenarna? Sådär.

 

Långa, raka och skållheta motorvägar.

Långa, raka och skållheta motorvägar…

 

Vackra vyer(?)...och dessutom härligt att vandra i det spöklika regnet ensam.

Vackra vyer(?)…och dessutom härligt att vandra i det spöklika regnet ensam. Med dyblöta fötter.

 

Broar anpassade för höjdrädda (mig). Suddig bild p.g.a. rädd.

Broar anpassade för höjdrädda (mig). Not.

 

Vansinnigt ont i kroppen = tysk kiropraktikbehandling på träbänk.

Vansinnigt ont i kroppen = tysk kiropraktorbehandling på träbänk.

 

Viktig vandringsvän död.

Viktig vandringsvän död = mindre semesterfeeling uppför (och nedför) nästa berg.

 

Värmande middag i en iskall omgivning, i sällskap av en miljon bitande sandflies.

Värmande semestermiddag i en iskall omgivning, i sällskap av en miljon bitande sandflies.

 

Knädjupa lerhål.

Knädjupa lerhål.

Men, med ett facit på drygt 160000 kronor till Cancerfonden och ett äventyr rikare så var det värt det. värt det.

Okategoriserade Te Araroa

Saknar du det inte?

Det är precis ett år(!) sedan jag landade på Nya Zeeland för mitt livs största äventyr. Ett år sedan jag kom till landet som skulle bli mitt temporära hemland för fem månader. Tiden har rasat iväg men mina minnen kommer aldrig att försvinna. Många (alla) frågar mig om jag saknar Nya Zeeland. Längtar jag inte tillbaka nu när hösten har lagt sig som en blöt, mörk filt över Sverige? Mitt spontana svar är alltid nej. Jag är inte en person som längtar tillbaka särskilt ofta. Jag längtar oftast framåt, till det som väntar runt hörnet. Ibland mer än jag kanske borde.

Visst, jag saknar en del av min tid på andra sidan jorden. Jag saknar känslan av att inte veta vad det är för dag och tanken på att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Tystnaden. Jag saknar att varje kväll vara fysiskt utmattad och somna som ett barn. Gästvänligheten hos alla kiwis. Skratten. Att få frisk luft dygnet runt. Jag saknar vissa ögonblick som gjorde mig breathless. Bergen. Havet. Jag saknar den totala, underbara friheten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frihet.

Jag saknar dock inte kampen. Den ständiga mentala och fysiska kampen för att ta mig framåt, bara ett steg till närmare målet. Den nattliga kylan. Rädslan när vinden har mig i ett fast grepp. Hemlängtan. Det blöta tältet. Smutsiga kläder och illaluktande kängor. Skavsåren på ryggen. Den konstanta hungern. Rusande, iskallt flodvatten som nästan sveper mig med sig nedströms. Uppgivenheten när leran har slukat mina fötter. Paniken över att vara vilse. Kall gröt till middag när regnet gör det omöjligt att laga mat. Jag saknar inte frosten på mina kängor. Kylan som biter mig in till märgen när jag drar på morgonen drar på mig mina blöta kläder. Mörkret utanför tältet. Vätskebristen. Pungråttornas skrik på natten. Vinden som nästan sliter sönder tältduken. Blöta fötter och sönderrivna, blodiga ben. Den ilande smärtan i kroppen. Tårarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Saknar inte.

Jag längtar inte tillbaka men jag är så tacksam. Jag är så vansinnigt tacksam över att jag gjorde det. Att jag vågade. Att jag hade mod nog att sätta mitt vanliga liv på paus och bara dra. Göra något helt annorlunda och smått (väldigt) vansinnigt. Något som har lämnat fula ärr på kroppen men vacker, evig kärlek i själen. Jag är så jävla tacksam över att jag har gett mig själv nya prioriteringar i livet. Att jag uppskattar det fina i ett glas kranvatten, torra sängkläder och en mjuk kram från en vän. Jag menar på riktigt. Jag uppskattar det mer än jag trodde var möjligt. Det finns inga ord för hur underbart det fortfarande är att vakna upp i en mjuk säng, kunna ta en varm dusch och en kopp kaffe. Banala saker jag alltid har tagit för givet och som nu har blivit lyx. Jag trodde att jag uppskattade små saker innan Te Araroa, men det var ingenting. Jag vill verkligen berätta och förklara vad som har hänt med mig sedan jag tog mitt första steg söderut från Cape Reinga för ett år sen. Vad som har hänt och varför. En dag hoppas jag kunna göra det. På riktigt.