HuRrAaAa!

Återbesök hos David idag. Smärta och skönonda känslor om vartannat, as usual. Ett par pekpinnar, några gliringar (tack, jag can handle it) och lite beröm över att jag hade gjort min hemläxa, vilket egentligen innebar att ge f*n i löpningen och lära mig att andas rätt (sög åt mig mest av det senare såklart…). Och sen…det bästa. Innan jag gick hem fick jag höra de där orden som fick mitt leende att gå runt hela huvudet. Du får börja springa lite lätt den här veckan. Va – redan!?!?

MEN. Inte snabbt…max 5.30/km. Inte långt…max 10 km. Inte ofta…max varannan, helst var tredje, dag. Det finstilta säger dock att jag måste stoppa direkt om jag känner någon som helst smärta…inte sakta ner, utan stanna.
Nu tror ni väl att jag tänker dra iväg och springa fyra mil i veckan, vilket jag i teorin skulle ”få”, men där har ni fel. Jag har nämligen fått lite annat att fortsätta att jobba med också…att stärka upp vissa delar av kroppen där jag är fantastiskt svag och som idag hämmar min kropp att springa rätt och snabbt och långt. Jag och RedCord:en kommer att vara bästa vänner ett tag framöver, så kan vi säga. Skynda långsamt är det som gäller nu, jag vägrar att få ont igen. Vägrar. Har ett mål som jag (och David) sneglar lite mot, och jag hoppas att det kan bli verklighet.

När jag skulle lämna Sveavägen 159 efter dagens renovering knackade dessutom ödet på och sa till mig att min löpning snart kommer tillbaka till mig…där på disken låg något jag inte kan se annat än som ett tecken.

Alltså, jag grät när jag läste Born to run i somras (jag vet, jag är blödigast i Sverige…), och nu kommer Caballo Blanco till Stockholm och föreläser (och han startar i Lidingöloppet dagen efter och jag kommer att älska att se honom ta sig an Aborrbacken)! Bosön den 23 september…och jag ska göra allt för att få bort det som tar upp platsen i kalendern den kvällen. Jag måste få höra hans egna ord och få en fysisk bild av den person som tog över ett par dagar av min sommar.

En kram från en efterlängtad vän, en sashimi och en bio (Source Code – se!) senare och min tisdag var värd namnet. Somnar nöjd…mycket nöjd.