Lokalsinne anyone?

Ibland sticker jag ut och springer utan att veta vart jag ska och hur långt det kommer att bli. Det är inte ofta, men det är ett kul sätt att upptäcka nya delar av sin hemstad, och de gångerna det blir av tar jag med telefonen och stoppar ner busskortet i fickan som en extra garanti ifall att jag springer för långt utan att orka springa hem igen. Eller springer vilse för den delen, det har ju faktiskt hänt.

Efter en fantastiskt lugn och mysig skärtorsdagsmorgon med mamma åkte hon iväg för att jobba några timmar, och jag snörade på mig löparskorna för att sticka iväg och andas lite skogsluft i några kilometer. Tänkte mig lite samma upplägg som ovan – oplanerat, mållöst och utan krav. Ingen telefon, ingen musik men min Garmin runt armen för att kunna hålla lite kolla på ungefär hur långt jag hade sprungit…för att eventuellt kunna vända tillbaka efter en lagom sträcka. En halvmil kändes lagom.
Fantastiskt skönt att komma ut i skogen och lyssna på tystnaden, en och annan hackspett och bara låta fötterna gå på i sitt eget tempo på stigar täckta med barr. Den enda människa jag mötte under min runda hälsade självklart glatt, men i övrigt var det bara jag och skogen. Ljuvligt.

Resten är historia. Noterar till mig själv att det ibland kan vara bra att inte släppa huvudet helt från vägen, även om det är skönt att filosofera fritt. Att isskorpan på en frusen liten myr inte är särskilt tjock i början av april. Att 1 dm breda stigar oftast ebbar ut i...ingenting. Och att den där telefonen kan vara värd att släpa med sig ibland…en klocka med inbyggd gps är bra för koordinaterna men inte särskilt användbar när man behöver ringa en vän. Jag sprang vilse, helt enkelt.

Den planerade korta joggingrundan summeras således till 12 km trailrunning, två dyblöta skor och en kropp som är tröttare än vad det var tänkt. Sinnet är dock endorfinfyllt och förmodligen ungefär lika glatt som på den 30 år gamla bilden på mini-Helena som jag hittade här hemma hos mamma imorse. Glad påsk!