Regn och blodsmak

Det är över en månad sedan jag sprang senast, och i ärlighetens namn trodde jag inte att min löparvila skulle brytas idag heller trots att jag hade planerat det. När jag vaknade imorse (oh well, klockan 9.45…förmiddagen snarare) stod termometern på +7 grader och regnet stod som spön i backen. Det var ju inte så att benen hoppade av glädje över att få springa direkt. Jag tvekade in i det sista, men ett par timmar efter en god skinksmörgås drog jag på mig kläderna och trotsade det fantastiskt ojuliga vädret.

Lämnade klockan hemma och joggade iväg i lagom tempo. Siktade in mig på en backe ungefär en kilometer från mammas hus och när jag väl kom fram rusade jag uppför den tio gånger i maxfart och vilade joggande nedåt mellan varje intervall. Efter tre omgångar kom blodsmaken, hjärtat höll på att hoppa ur bröstet och benen var märkbart trötta – precis som det ska vara när man växlar upp till max. Trots att backen bara var ca 150 meter lång var jag löjligt trött när jag joggade hemåt, men kroppen kom ner i varv oväntat snabbt. Mina löpbandsintervaller har gjort mig uppenbart starkare och snabbare  och det är skönt att veta att jag inte har stått där och lidit förgäves under hösten. En extremt långsam jogg hem via en lite längre omväg fick avsluta passet och nu väntar en sen lunch i form av mammas blodpudding – mums!

Tränar ni något i jul eller är det nya tag 2014?

Hej tomtegubbar!