Helena vs Västerbron 1-0
Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Idag hade jag sett fram emot en fin vinterlöpningsrunda i min vackra hemstad – prognosen visade sol och ett par minus. Men jag kan ju säga såhär – det enda solen lyser med idag är sin frånvaro.
Stockholm såg ändå rätt lovande ut när jag vaknade – fyra minusgrader och ingen nederbörd, så jag tänkte att den där löpningen kunde bli rätt så skön trots allt.
Men OH NO…vad fel jag hade! Torsdagens intervaller satt kvar i vaderna, låren kändes dubbelt så tjocka mot vad de egentligen är och vägarna bjöd på smutsig snömodd på hal asfalt…dock inte halt nog för att ha broddar. Fint.
Redan efter 3 kilometer var jag nära att ge upp och ta bussen hem, och min tänkta runda på 20 kilometer kändes väldigt avlägsen. Min erfarenhet sa dock till mig att det brukar ta nästan 5 kilometer innan jag kommer in i ett skönt flow, så jag tuggade vidare i modden.
Det blev dock aldrig något flow, jag fick slita för varenda steg idag. Kroppen kändes mer som en elefants än min egen, lungorna verkade tagna från en myra, mjölksyran hälsade på i varje liten stigning och jag började helt ärligt fundera över om jag verkligen ska hålla på med löpning alls.
När jag kom till Hornstull efter drygt 12 kilometer hånlog Västerbron åt mig och jag blev förbannad…och det var först då det lossnade lite (med betoning på lite). En nypa jävlaranamma kröp fram, jag fartökade hela vägen upp och på vägen ner var det jag som log. De iskalla kastvindarna och snömodden från helvetet fick känna sig besegrade, och väl nere hade jag bara en kilometer kvar hem…den kilometer som visade sig bli den snabbaste av dem alla.
15 kilometer skramlade jag ihop tillslut, och dagens runda kommer att leva kvar i mitt minne länge…som ett skräckexempel jag kan plocka fram när jag tycker att det känns lite tungt i steget. Det är skönt att ha sådana här upplevelser att relatera till ibland…what doesn’t kill you makes you stronger liksom. Nu ska jag njuta av den här dagen…för det är jag värd. 🙂
Hemifrån vågar jag visa bron vad jag egentligen känner för den. F*ck off.
00:05:08 | 1 km | 05:08 min/km | 11,69 km/h | |
00:04:55 | 1 km | 04:55 min/km | 12,2 km/h | |
00:04:58 | 1 km | 04:58 min/km | 12,08 km/h | |
00:04:53 | 1 km | 04:53 min/km | 12,29 km/h | |
00:04:50 | 1 km | 04:50 min/km | 12,41 km/h | |
00:04:59 | 1 km | 04:59 min/km | 12,04 km/h | |
00:04:56 | 1 km | 04:56 min/km | 12,16 km/h | |
00:05:00 | 1 km | 05:00 min/km | 12 km/h | |
00:04:57 | 1 km | 04:57 min/km | 12,12 km/h | |
00:04:56 | 1 km | 04:56 min/km | 12,16 km/h | |
00:05:00 | 1 km | 05:00 min/km | 12 km/h | |
00:04:58 | 1 km | 04:58 min/km | 12,08 km/h | |
00:05:00 | 1 km | 05:00 min/km | 12 km/h | |
00:04:44 | 1 km | 04:44 min/km | 12,68 km/h | |
00:04:25 | 1 km | 04:25 min/km | 13,58 km/h |
6 kommentarer
Ann
Härligt kämpat och jobbat!! Nån cm tjockare pannben nu kanske? Och GRYMT tempo i modden ju! Själv inser jag att jag snittade knappt 6 min/km på långpasset idag, och då gick det lättast och fortast (5.15…) på slutet så det säger ju en del om att min kropp oxå var något seg i starten idag.. Nåt i luften kanske? Kram på dig och trevlig lördag!!
Erika
Helt klart värd, du är grym.
Jag får ALLTID en klump tårar i halsen när jag läser om El Camino och jag blir så ryyysligt STOLT över dig. Du är så stark och så modig.Tänk att jag inte ens kände dig då…
Malin
Gött! Härligt att ha det gjort… fy satan vad bra du är!
Anna
Det är du VERKLIGEN värd! Grymt jobb som vanligt & cool bild 🙂
Lisa
Oj, grymt bra kilometertider i den här snömodden! Trodde inte det var möjligare att springa snabbare än styrfart då marken försvinner under fötterna som den gör just nu! jag ger det ett nytt försök imorgon och tänker på dej då det går mer bakåt än framåt:)
Pingback: