Jag har ångrat ungefär en miljon gånger att jag inte var med idag, och lika många gånger har jag varit glad över att stå bredvid. Det har varit isande kallt hela dagen, och efter mina två timmar vid ”800 meter kvar till mål”-markeringen vid Central Park var jag totalt stelfrusen i hela kroppen. Jag har fällt oräkneliga tårar över kämpande löpare, över kärleken från publiken som har gjort allt för att heja på de svagaste och över känslan som kommer tillbaka när jag tänker på hur det känns att veta att man har 5 minuter kvar av ett marathon. Tårarna har runnit lite extra över alla helt ofattbara hjältar som…