löpning
-
Wake up call
I ett svagt ögonblick i somras när jag med ett par glas rosé i kroppen satt och Facebook-chattade med en kär vän råkade jag anmäla mig till halvmaran den 14 september. Hon ska ta sig an sin första halvmara och lockade med en after run-fest, och eftersom jag är svag som sjutton för att skåla i bubbel och det dessutom är roligare att gå på after run-fest när man faktiskt har sprungit så var det ju bara att göra det. När jag gick i mål efter skitloppet förra året lovade jag mig själv att jag inte skulle springa i år, men eftersom minnet är kort men bra (som mamma brukar…
-
Vilse i Rom
Jag inledde dagen med en morgonjogg. Rom bjöd på ett 30-gradigt lätt sommarregn den första kilometern, och luften var lite lättare att andas än den stillastående igår kväll. Jag joggade upp till Piazza del Popolo, korsade Tibern och sprang förbi Castel Sant’ Angelo. Såg Petersplatsen helt folktom. Rundade hela Vatikanstaten via backar, smala trottoarer och trappor. Tillbaka över Tibern och hem mot hotellet…trodde jag. Men jag sprang vilse. ”Jag är tillbaka om en dryg halvtimme” sa jag till mannen i hotellreceptionen när jag lämnade in nyckeln, och han såg lite förvånad ut när jag kom hem efter 75 minuter istället. Oh well, en romersk mil kryddat med en italienskspanskengelsk konversation…
-
Terapi
Återigen har jag fått ett kvitto på varför jag springer. Morgonens runda var ren terapi och präglades av tankar kring livet, tacksamheten över att vara frisk och rädslan för sjukdomen. Den har inte släppt taget och kampen fortsätter. Maktlösheten och frustrationen över livets orättvisor står mig upp i halsen och det finns inget jag önskar mer än att jag skulle kunna göra någonting för att förändra situationen. Livet stannar dock inte, och jag måste tänka positivt och göra allt jag kan för att vara ett stöd. Morgonens löpning och stunden vid vattnet gjorde det lite lättare att tänka och andas. Everything will be okay in the end. If it’s not…
Du kanske också gillar
Vinn startplats mot cancer!
