Jag trodde aldrig att det skulle bli lördag. När kollegorna igår konstaterade att ”veckorna går så snabbt” kunde jag faktiskt inte alls hålla med. Min vecka har fullständigt krupit fram, och det är verkligen inte för att jag inte gillar mina vardagar, utan snarare för att jag vill ha den här j*vla halvmaran avklarad! Jag har sällan (eller aldrig?) varit så laddad inför ett lopp, och tro mig – det är ansträngande (och onödigt) att gå med adrenalin i kroppen i några dagar. Om det har varit värt ansträngningen visar sig i eftermiddag när jag antingen exploderar fram mina 21,1 kilometer, eller fullständigt imploderar vid 5 kilometer. Det här kan verkligen gå…