Ja, det var precis vad jag klev in i efter jobbet idag. Jag gjorde nämligen comeback på SATS Hötorget och ”min” gamla hederliga Body Combat-klass från förr. Torsdagar 18.30 var under några år en stående och smått helig tid då jag och min bästa vän (som självklart var med idag också) kämpade med slag och sparkar, svettades litervis och tränade tillsammans med en massa sköna personer (det var där jag lärde känna Åsa en gång i tiden). Jag vågar inte ens tänka på hur många timmar jag har spenderat genom åren med att slåss med luften framför mig. Fredrik Andersson stod på scenen och levererade stabilt varje torsdag – och ju…

Jag har alltid två tidsmål när jag springer lopp – en skamgräns och en drömgräns. Skamgränsen är av realistisk art och klarar jag inte den blir jag smått besviken, och drömgränsen är precis som det låter…en tid in my wildest dreams. Jag tävlar alltid bara mot mig själv och bryr mig rätt lite om vad alla andra gör, även om jag väldigt ofta imponeras av människor som når sina drömmars mål när jag vet hur mycket slit det ligger bakom. Idag låg skamgränsen på min tid jag fick på Midnattsloppet – 46.57 – och drömgränsen på smått magiska 45 minuter blankt. Kroppens förmåga imorse kändes någonstans där emellan så jag…