Browsing Category

skador

access rehab Born to run löpning skador

HuRrAaAa!

Återbesök hos David idag. Smärta och skönonda känslor om vartannat, as usual. Ett par pekpinnar, några gliringar (tack, jag can handle it) och lite beröm över att jag hade gjort min hemläxa, vilket egentligen innebar att ge f*n i löpningen och lära mig att andas rätt (sög åt mig mest av det senare såklart…). Och sen…det bästa. Innan jag gick hem fick jag höra de där orden som fick mitt leende att gå runt hela huvudet. Du får börja springa lite lätt den här veckan. Va – redan!?!?

MEN. Inte snabbt…max 5.30/km. Inte långt…max 10 km. Inte ofta…max varannan, helst var tredje, dag. Det finstilta säger dock att jag måste stoppa direkt om jag känner någon som helst smärta…inte sakta ner, utan stanna.
Nu tror ni väl att jag tänker dra iväg och springa fyra mil i veckan, vilket jag i teorin skulle ”få”, men där har ni fel. Jag har nämligen fått lite annat att fortsätta att jobba med också…att stärka upp vissa delar av kroppen där jag är fantastiskt svag och som idag hämmar min kropp att springa rätt och snabbt och långt. Jag och RedCord:en kommer att vara bästa vänner ett tag framöver, så kan vi säga. Skynda långsamt är det som gäller nu, jag vägrar att få ont igen. Vägrar. Har ett mål som jag (och David) sneglar lite mot, och jag hoppas att det kan bli verklighet.

När jag skulle lämna Sveavägen 159 efter dagens renovering knackade dessutom ödet på och sa till mig att min löpning snart kommer tillbaka till mig…där på disken låg något jag inte kan se annat än som ett tecken.

Alltså, jag grät när jag läste Born to run i somras (jag vet, jag är blödigast i Sverige…), och nu kommer Caballo Blanco till Stockholm och föreläser (och han startar i Lidingöloppet dagen efter och jag kommer att älska att se honom ta sig an Aborrbacken)! Bosön den 23 september…och jag ska göra allt för att få bort det som tar upp platsen i kalendern den kvällen. Jag måste få höra hans egna ord och få en fysisk bild av den person som tog över ett par dagar av min sommar.

En kram från en efterlängtad vän, en sashimi och en bio (Source Code – se!) senare och min tisdag var värd namnet. Somnar nöjd…mycket nöjd.

access rehab löpning skador

Återupplivat hopp!

Idag var det så äntligen dags…dags att besöka mitt hopp(?) David på Access Rehab, där han huserar tillsammans med en massa andra duktiga människor på samma adress som Rubin McRae’s Running Sweden. Kom dit med kroppen full av förtroende, men självklart även en liten nervositet över att domen skulle bli någon jag inte ville ha.

Efter att ha fått en rejäl genomgång där det både kändes och lät som att knäckebröd krossades från nacken ner till tårna (har ni justerat fotlederna någon gång!?), och en hel föreläsning av herr sjukgymnast om att mitt benbesvär av olika anledningar kommer från ryggen, var jag både brutalt trött och glad.
Omtumlad och febervarm satt jag på besöksstolen och hörde ord jag aldrig hade kunnat tro…och min följdfråga (som förmodligen kom direkt från pannbenet…) blev helt naturligt och spontant ”…men Lidingöloppet måste jag glömma va..?”. När frågan ”hur viktigt är det för dig att springa?” hade studsat tillbaka och jag i mindre en sekund övervägde och kom fram till att det är långt ifrån livsviktigt att pressa en redan stressad kropp i tre mil i kuperad terräng…så blev mitt svar ”inte alls”. ”Bra, då struntar vi i det.”

Istället lovade jag att göra min hemläxa, vi bokade en ny tid om en vecka och satte upp ett nytt mål för mig som ligger rimligt långt fram i tiden…ja, rimligt i Davids realistiska värld, that is. En värld som jag har lovat mig själv att leva i tills mina problem är borta.

Jag känner mig hoppfull, men den här historien är långt ifrån slut och jag lovar att skriva om både läxor och mål. Just nu ska jag dock bara njuta av kvällen, äta delar av min jättestora laxfilé jag köpte efter en lååång promenadomväg hem, sticka lite…och fundera på om det verkligen är en slump att dygnet på klockan i väntrummet som jag lämnade är halverat? Jag misstänker nämligen starkt att det på Sveavägen 159 i Stockholm kapas tider både när det gäller rehabilitering och personbästan i löpspåret… Som sagt, jag kommer att ha anledning att återkomma i frågan. 🙂

Okategoriserade skador

F*n. Eller…äh, jag vet inte.

Ok friends. Torsdag em…och mina stackars underben har äntligen hamnat under lupp. Har lämnat jobbet och landat på Wayne’s (där ironiskt nog Malin Ewerlöf sitter vid ett bord bort…) rakt över gatan med en efterlängtad sojalatte…och jag konstaterar att kiropraktordomen är här vare sig jag vill eller inte: noll cirkulation, överansträngning typ precis överallt och en mer än önskad löparvila (läs: förbud) i två månader. Ridå.

Hej då Stockholm Halvmarathon. Hej då Lidingöloppet. Hej då Topploppet. Hej då Tjurruset. Hej då träningsmål och motivationshöjare. Jag kan ju bryta ihop för mindre och det naturliga vore förmodligen att bli sjukt besviken och bara ge upp.

Snygg tapet och mindre snygga svordomar…

MEN…nu är ju inte det min grej riktigt. Att bryta ihop alltså. Jag måste ju bara tänka om. If nothing goes right, go left liksom.

Jag tar så tillfället i akt och passar på att rannsaka mig själv rejält. Ställer några ledande frågor. Har jag verkligen känt någon glädje i löpningen sedan maran? Har kroppen svarat positivt på träningen sedan dess och blivit starkare och snabbare? Har jag tyckt att löpningen har varit kul många andra minuter än de minuterna som har existerat efter passet? Är det kul att springa när det gör ont? Svaret på samtliga frågor är NEJ.

On the other hand. Har jag den här sommaren plötsligt sett träningsglädje i annat, sånt jag aldrig har tittat åt innan? Vill jag bli starkare och bygga mer muskler? Har jag tänkt ganska länge på att förnya mitt träningsmönster och testa nya träningsformer? Vill jag kunna jogga två dagar i veckan när jag är 80 år utan att ha ont överallt? Finns det viktigare saker i livet än fyra lopp hösten 2011? JA.

Det känns ju såklart j*vligt surt, men jag litar till fullo på min bästa kiropraktor (vars nålar rätt in i mina rumpmuskler var räddningen för att jag ens skulle komma till start i Sthlm Marathon) och tänker göra som hon säger den här gången. Vad jag ska ägna alla mina timmar i veckan åt istället för min älskade(!!!) löpning låter jag dock vara osagt en stund. Jag måste tänka nytt. Hitta andra mål. Fokusera om. Leka kurragömma med mitt löparberoende och inte hitta det på ett tag. Sluta identifiera mig själv med benämningen löpare. I’ll be right back.

(btw…TACK för alla gulliga och upplyftande kommentarer på mitt inlägg imorse, jag ler och hoppas att det trillar in fler…det är ju som att ha en extra familj!)