skador
-
>En falnad smärta ersätts med en ny…
> Idag hade jag mitt andra besök hos min sjukgymnast (som är specialiserad på fötter) för att kolla till min vänsterfot som inte är helt hundra sen jag promenerade mina blygsamma 800 km… Ett par senor som är inflammerade, tibialis anterior är överansträngd och en slemsäck (finns det något äckligare ord?) vid stortåleden är irriterad. Inte det minsta kul, men det känns ändå som en piece of cake med tanke på den smärta jag upplevde vissa dagar längs vägen genom Spanien… Förra veckan fick jag order om att inte springa en enda meter (crap!) under veckan som gick, utan fokusera på stretching av vaderna och låta stortån vila. Sagt och…
-
>Tredje gången gillt…det är då det gäller va?
> Förra året satte en skadad fot stopp för det, och i år valde jag att korsa ett land till fots och hann inte (vilket jag riskerade fullt medveten om att det kunde hända…) läka klart kroppen i tid. Jag grät i starten förra året. I år grät jag när täten sprang förbi mig vid Västerbron. Onekligen en otroligt jobbig och märklig känsla att stå bredvid och inte få vara med. Grät lite idag igen när jag läste fantastiska Petras historia om sitt första marathon. Första gången jag träffade Petra hade hon en smått hatisk inställning till löpning, men har nu gjort en helomvändning – starkt! Så nu är det…
-
>Löpareufori light
> Jippi! Jag har sprungit (Helena, du har joggat. Joggat.) utomhus för första gången på en evighet och hela min kropp gör vågen inombords!Eftersom jag inte har känt någonting i benet trots mina tre kortare pass på löpbandet den här veckan, bestämde jag mig för att ge mig ut i vårslasket (ja, men det är väl vår nu…please?) och springa en kortare runda. Längs vattnet till Stadshuset och tillbaka, en sträcka på 6,3 kilometer. En blygsam summa meter för min kropp som skriker efter att få mata ett par timmar asfalt, men nu är det rehab vi snackar. Jag har liksom inget val. Kan dock knappt förklara hur glad jag…
