Browsing Category

Tjejmilen

GoCoCo Holistic Plan Sverige Tjejmilen utlottning utlottningar välgörenhet

Vinnarna utsedda!

Dagen efter slaget på Gärdet kan jag meddela att min kära kropp är lite…trött. Jag är mer än varse om var mina rumpmuskler och framsida lår sitter, och av erfarenhet kan jag ju redan nu säga att morgondagen inte kommer att bli någon vidare rolig historia. Oh well, så länge benen är på banan igen om sex dagar så är jag glad.

Jag har ägnat någon timme åt att dra vinnarna i min utlottning bland alla er som skänkte pengar till min insamling. En femtiolapp gav som bekant en lott, och dragningen skedde i analog stil á la lappdragning (jag plockade medvetet bort mina egna familjemedlemmar).

Holistic har ju varit med och skänkt tre fina paket, Gococo sex par strumpor och min magiska sjukgymnast David på Access Rehab en gratis behandling. Jag vill säga TACK till dem alla och ett stort grattis säger jag till följande lyckliga vinnare:

”Kokospaket” från Holistic – Frida Johansson (www.gladafrida.se)
”Hälsopaket” från Holistic – Monica Lindholm
”Träningspaket” från Holistic – Veronica (www.veronicaofgavle.se

Strumpor ”Compression” från Gococo – Erika Zetterman
Strumpor ”Compression” från Gococo – Eliana Falkengren
Strumpor ”Compression Superior” från Gococo – Catrin Kuus
Strumpor ”Compression Superior” från Gococo – EmmaMaria Wiklund
”Compression Calf Sleeve Kit” från Gococo – Kenth Svensson
”Compression Calf Sleeve Kit” från Gococo – Annica Nilsson

Behandling hos David Felhendler på Access Rehab – Anna-Lena Petterson

Återigen grattis till er och ett STORT TACK för att ni hjälpte mig att hjälpa (och att ge mig lite starkare ben)! Kontakta mig på helenateodora@hotmail.com så löser vi det praktiska.

Många lappar blev det…

löpning lopp Plan Sverige Tjejmilen välgörenhet

Tjejmilen 2013 – the (hot) story

Ja, efter race kommer race report. En mil är inte långt, men det här inlägget kommer inte att bli kort för det. Vilken dag!

Kom till Gärdet redan två timmar innan start för att sluta upp med Plan och alla bloggare som skulle springa för dem. Det var ungefär hur varmt som helst redan på förmiddagen, och jag försökte hålla mig i skuggan så mycket som möjligt. Sol och värme är inte direkt vad jag helst önskar när jag springer, men vädret kan vi ju som bekant inte göra så mycket åt. Sol brukar ju betyda mer publik så något positivt kommer ju med värmen iallafall.
”TV4 vill prata med dig om din insamling och gärna filma när du gör dina utfall efter loppet” var ungefär det första jag fick höra när jag kom till tältet, och blev då mer eller mindre frivilligt påmind om att det faktiskt inte bara var en mil som skulle springas idag, utan även ett antal utfallssteg som vackert väntade på mina trötta ben efter loppet. Hade jag någongång haft den minsta tanke på att inte göra dem direkt efter loppet var det bara att tänka om nu. Den som har gett sig in i leken får leken tåla…I guess.

I startfållan en kvart innan startskottet känner jag att dagens lopp inte kommer att bli någon rolig historia. Värmen är läskigt påtaglig och svetten rinner längs ryggen redan innan jag har börjat springa. Sofy dyker upp och vi peppkramas, och några minuter senare kommer en bloggläsaren Charlotte förbi, hälsar och meddelar att hennes mål också är 45 minuter och att hon tänkte ta rygg på mig. 45 minuter…är det ens möjligt idag, i den här värmen?

Startskottet går och 1:a kilometern känns stabil. Trång, men stabil. Klockan stannar på 4.21 vid den första markeringen och jag känner att det här nog kommer att bli hållbart i några kilometer. Kilometer 2 känns lite segare och trängre med mer sicksack-löpning, men 4.28 är ändå helt inom ramarna för vad jag har planerat. 3:e går på 4.19 och här börjar jag upptäcka att min klocka byter kilometer ca 50-100 meter före de officiella markeringarna, och pipen runt mig vittnar om att det inte bara är på min arm det sker. Kilometer 4 är sjukt jobbig, värmen börjar bli outhärdlig och jag är trött. Vid 5-kilometersmarkeringen tänker jag att jag inte kommer att gå i mål idag, det är åt h*lvete för varmt, pulsen onödigt hög och kroppen skriker gåååååååå. Men jag vägrar. Klockan säger 22.38 där markeringen vid halva loppet sitter, men enligt samma klocka har jag nu sprungit 5,18 kilometer. Stor skillnad när man jagar sekunder…

Kilometer 6 är hemsk. Jag är extremt torr i munnen och huvudet dunkar av värmen, jag kan knappt svälja och känner att jag måste få vatten. Min princip är alltid att inte dricka under ett millopp, helst inte när jag ska försöka persa, men idag orkar jag inte utan vätska. Vid 7 kilometer måste jag rycka åt mig en mugg i farten, och kommer som alltid i otakt med både puls och andning efteråt. Klassiker. Jag tänker att jag aldrig i hela världen kommer att klara tre kilometer till i det här tempot, och tanken om sub 45 börjar svikta rejält. 8-kilometersskylten passeras, min klocka säger 8,18 och jag vet att det inte är långt kvar nu. Det dyker äntligen upp rejält mycket publik och jag tackar mig själv att jag springer utan musik, det är bra ös längs banan!

Över Djurgårdsbron håller jag på att smälla av av värmeslag, det är så otroligt varmt och jag tänker bara att ”jag sätter mig ner här och nu och skiter i det här”. Jag vet att stigningen mot radiohuset är kvar, och den badar i sol. 9 kilometer passeras och backen ska bestigas. Det går inte snabbt nu, det känns som att jag springer i sand och andningen är inte vacker. Jag vill bara ta mig upp till toppen så vet jag att det bara är en halv kilometer kvar till mål. Ett steg i taget, ett andetag i taget…hela vägen upp. Benen är som spaghetti på toppen, men precis när det lutar nedför hör jag en röst bakom mig – ”kom igen nu Helena!”  Det är läsaren Charlotte som jag inte har sett sedan starten, men som nu springer precis bredvid. Energiinjektionen är enorm och jag ökar rejält…hela backen ner, runt rondellen, ut på raksträckan mot Gärdet och springer sen in på upploppet. Ger ALLT jag har och jag ser att klockan över mållinjen precis passerar 45, men eftersom jag startade långt bak i startgruppen vet jag att jag ska dra av några sekunder…dock oklart hur många. Jag ökar ännu mer, och enligt min klocka låg jag i 3.32 km/h den sista biten…heja benen – så ska det spurtas!

På andra sidan mållinjen vill jag bara gråta. Jag är så sjukt trött och värmen håller på att ta knäcken på mig fullständigt. Jag sveper en halvliter vatten på stående fot, Charlotte kommer fram, vi berömmer varandra för ett bra lopp, jag hälsar på två barndomsvänner från Dalarna som hejade på upploppet (tack!!!) och sedan kommer Sofia och Ulrika från Plan för att eskortera mig tillbaka till tältet och de väntande….utfallen. Hurra!(?)

TV4 välkomnar mig med en high-five, och sen är det bara att börja gå. Jag gör 185 stycken innan benen ger upp, och jag måste pausa med lite mat och vatten innan jag kan fortsätta. Jag hittar en runda runt fyra sponsortält som exakt mäter 100 utfallssteg, så jag börjar beta av ett varv i taget. Många undrande blickar blir det när en märkbart svettig och trött person med nummerlapp och medalj knallar runt och gör utfallssteg som om det inte fanns någon morgondag, men jag bjuder på det. Stöter på Jessica som hejar på mig, Shirin bidrar med hejarop från en solstol och tillslut får kameramannen filma mina sista steg. För er som aldrig har gjort 719 utfallssteg så kan jag meddela att det inte är någon barnlek, och visste jag inte vad mjölksyra var innan så vet jag det nu.

Tiden då? EXAKT densamma som förra året45.05 – och klockan (en annan en den jag hade förra året) visar EXAKT samma sträcka – 10,14 km. Antingen är det dags att mäta om Tjejmilen (har de räknat upploppet?) eller så har jag tagit exakt samma sicksacksteg i år som för ett år sen. Hur som helst sprang jag in på plats 155, och med tanke på att jag ville komma in bland de 200 bästa och med tanke på den fruktansvärda värmen så är jag nu i efterhand nöjd med dagens insats!
Mest nöjd är jag dock med att jag fick vara med och bidra till Plans arbete, och jag vill rikta ett STORT TACK till er som har skänkt pengar – utan er hade inte 8 flickor i Guatemala fått gå ett helt läsår i skolan, och utan er hade den här dagen inte känts en promille så meningsfull.

Imorgon (söndag) drar jag vinnarna i utlottningen, och för er som vill se mig svettas i rörlig bild rattar in TV4 klockan 16.30 när ett halvtimmeslångt program om Tjejmilen sänds. Nu – en bildkavalkad.

Tack NIKE She Runs Sthlm för skumpa i världens snyggaste tält!

löpning lopp Plan Sverige Tjejmilen välgörenhet

Raceday!

Så kom då lördagen den 7 september, dagen då 33 564(!) tjejer ska avverka den 30:e upplagan av Tjejmilen. Förra årets regnfest verkar ha blivit utbytt mot en vacker och solig sensommardag och prognosen säger klart väder och upp emot 23 grader varmt.

Löpare nummer 324 sitter i detta nu hemma i sitt kök med ett par fjärilar i magen och lätt förhöjd puls, dricker kaffe ur en stark Pippi-mugg och ler åt det faktum att det i detta nu väntar 679 utfallssteg efter målgång. Det kommer att brinna fint i lår och rumpa, men när det gör som ondast ska jag tänka på de 8 barn i Guatemala som genom pengarna ni underbara människor därute har skänkt kommer att få en värdig start i livet och får gå i skolan i ett helt år.

Jag visualiserar synen på upploppet där klockan ovanför mållinjen tickar sakta och ännu inte har passerat 45 minuter, och hur jag efter målgång får mitt efterlängtade vatten, en banan, en kopp kaffe och sedan i ett endorfinrus går till Plans tält för att ägna en dryg halvtimme(?) åt att bli starkare i mina ben och rumpa. Runt klockan 14 kommer jag att sätta igång, och är det någon som vill komma och hänga på så är jag mer än glad för stödet!

STORT lycka till alla ni som springer idag, det kommer att bli en fantastisk löpardag!

Heja på mig om ni ser mig!