Ljus i mörkret
Ja, ni som bor i huvudstaden har förmodligen inte missat att det är lite smågrått ute idag. Ett par plusgrader, jämngrå himmel och någon oidentifierbar nederbörd i luften…och man vill liksom helst stanna inne med en kopp té och mysa under en filt. Jag ska inte iväg till jobbet idag så jag behöver inte gå ut för den sakens skull, men jag har lite annat på agendan som kräver mig och min uppmärksamhet. Det är inte heller av det ljusaste slaget direkt, så idag gäller det verkligen att fokusera på de ljusa punkterna.
Jätteljust känns det iallafall i mitt kök för tillfället, eftersom diskbänken är täckt av en nyss uppackad leverans från Holistic. Mina beroendeframkallande REDS (testa att blanda med naturell yoghurt…yummie!) trängs med goda mullbär, krossade kakaobönor att ha på morgonyoghurten, en nödburk med protein i pulverform har införskaffats för de stunder då kroppen behöver något snabbt och jag inte har en kycklingfilé i fickan, och lite gottiga tarmbakterier för mina värdefulla tarmar. Bland annat. En massa ljuspunkter på en liten yta ju! 
Förutom allt ätbart som jag kan glädja mig åt idag så tänker jag ägna dagen åt att vila, mysa i soffan och bläddra i en massa tidningar som jag inte har hunnit läsa. Det ska bli en bra grå onsdag – ok?
Idiot?
Ja, vissa jag mötte längs vägen under min löprunda nu på kvällen tyckte nog att jag var just det när jag kämpade på i 3 plusgrader, snett regn och rätt hård motvind. Jag hade inte planerat att träna ett pass till idag, men när jag kom hem hade jag huvudet fullt med en massa trassel och en massa spring i benen, och av erfarenhet vet jag att det enda sättet att bli av med det är att ge sig ut på en runda i löparskorna.
Fem kilometer senare var huvudet rensat, benen skönt trötta och sinnet glatt….och älgfärsgrytan på dala-skjuten älg, broccoli och champinjoner som jag plötsligt orkade kasta ihop smakade magiskt gott med lite hyvlad parmesan på. Win!
Genomblöt och glad idiot!
| Summary | 24:42.9 | 5.01 | 4:56 |
| 1 | 5:14.3 | 1.00 | |
| 2 | 5:04.6 | 1.00 | |
| 3 | 4:58.4 | 1.00 | |
| 4 | 4:42.7 | 1.00 | |
| 5 | 4:40.0 | 1.00 | |
| 6 | :02.8 | 0.01 |
Måndagsfredagstisdag
Ja, det är en mycket märklig dag idag. En tisdag…som är som en måndag…som i mitt fall är mer lik en fredag. Jag kommer inte att vara på jobbet onsdag och torsdag den här veckan och därför tar jag liksom nästan helg när jag går hem idag. Skumt.
Hur som helst. Vilken dag det än är så stod det träning på schemat. Det gjorde det i och för sig igår också, när jag chockade mig själv genom att orka sticka ut på en 7-kilometer lång löprunda när jag hade klivit ur bilen som gått från Dalarna. Så många gånger jag har tänkt att jag ska springa av mig resdammet när jag har åkt den där sträckan, och exakt lika många gånger har jag inte kommit iväg. Men igår, då hände det äntligen, och jäklar vad skönt det var att springa loss benen när de hade suttit stilla i en massa timmar!
Dagens pass fick starta med en kilometer lätt jogging som uppvärmning, sen brände jag av ett styrkepass som hette duga. En kollega har (efter en hel del tjat från mig) skrivit ihop ett par program och dagens satt som en smärre käftsmäll. Jag känner redan nu att jag imorgon kommer att ha träningsvärk i ben, rumpa, axlar, ländrygg och mage. Skönt det.
Den magövningen som gjorde allra ondast och tog bäst av alla idag var den här: ligg på rygg på golvet med en pilatesboll i händerna. Fäll sedan ihop kroppen som en fällkniv med så raka armar och ben som möjligt, ta bollen mellan fötterna, fäll ut kroppen till ett rakt streck längs golvet och sedan upp som en fällkniv igen, för att återigen fånga upp bollen med händerna. Sträck ut kroppen längs golvet igen och börja om. Upprepa valfritt antal gånger…men jag kan säga att mina 15 reps idag sved ordentligt. Testa!
Vågen var inte så snäll idag (+0.9 kilo…), och jag tar nu ett extra hårt tag om min 10-veckorsplan. Tur att det inte kommer någon mer påskhelg i vägen. Hur går det för er?
Silverbollen from hell.
Bye bye…
Ja, jag säger hej då till Dalarna för den här gången. Det känns som att jag har varit här i evigheter och kropp och huvud är verkligen totalt utvilade. Jag är så glad att jag de senaste åren har lärt mig att koppla av när jag är ”hemma”, och inte längre känner mig rastlös och stressad över att jag missar en massa saker i Stockholm…
Återvänder med fulladdade batterier och det ska bli kul att komma hem och ta tag i våren ordentligt. Träningen ska trappas upp, lägenheten ska få en make over (heja idéer som dyker upp när man byter miljö!) och en massa kul är planerat i kalendern. Känner mig nästan pirrig i kroppen över att ha våren framför mina fötter – älskar den här tiden på året!
Nu kör vi va?
Energipåfyllning på mosters veranda…
Hoppe hoppe påskhare
Ja, det verkar inte sämre än att min påsk har fått präglats av att skutta runt i mina löparskor (ja, mellan påskägg och vila såklart). Fantastiskt skön, kravlös löpning i vårsolen, that is. Det har varit otroligt befriande att bara få låta fötterna styra utan varken tids – eller distansmål och att lyssna på naturen istället för pumpande musik som lätt driver upp mitt tempo onödigt högt ibland. Jag ska försöka ta med mig den känslan hem till Stockholm sen också…wish me luck.
Skärtorsdagens lilla felberäkning gav mig lite att tänka på efter att mamma upplyst mig att man ganska frekvent har sett varg (hjälp!) där jag hade varit och tassat runt, så gårdagens och dagens rundor fick ske på välkända asfaltsvägar…men trots att jag sprungit genom byar och ett litet samhälle har jag inte mött fler än vad som får plats på min buss till jobbet på morgonen hemma i huvudstaden. Skönt!
Dagens facit blev 8,2 kilometer efter att jag bestämde mig för att kolla till ännu en by längs vägen. Jag avslutade som alltid med den fruktade, sugande och kilometerlånga uppförsbacken (med årets första blodsmak som efterrätt) hem till moster, och den soliga altanen på baksidan av huset var lite extra skön när jag kom hem. Sammanfattar hela veckans löpsteg till totalt 43,4 kilometer och kan med godaste samvetet åka på fest i barndomsbyn (som jag lämnade 1994…) ikväll. Imorgon är det vila…tror jag.
Tränar ni i påsk?
Skön sol i världens skönaste strumpor…
Lång långfredag…
Avstängd väckarklocka och sovmorgon ända till 7. Nybryggt kaffe i ett sovande hus. Morgonsol. Långsam frukost med en kelig katt. Lugn och ro och inga krav what so ever. Dalarna levererar njutning som alltid.
Solig långfredag bland röda hus med vita knutar…
Lokalsinne anyone?
Ibland sticker jag ut och springer utan att veta vart jag ska och hur långt det kommer att bli. Det är inte ofta, men det är ett kul sätt att upptäcka nya delar av sin hemstad, och de gångerna det blir av tar jag med telefonen och stoppar ner busskortet i fickan som en extra garanti ifall att jag springer för långt utan att orka springa hem igen. Eller springer vilse för den delen, det har ju faktiskt hänt.
Efter en fantastiskt lugn och mysig skärtorsdagsmorgon med mamma åkte hon iväg för att jobba några timmar, och jag snörade på mig löparskorna för att sticka iväg och andas lite skogsluft i några kilometer. Tänkte mig lite samma upplägg som ovan – oplanerat, mållöst och utan krav. Ingen telefon, ingen musik men min Garmin runt armen för att kunna hålla lite kolla på ungefär hur långt jag hade sprungit…för att eventuellt kunna vända tillbaka efter en lagom sträcka. En halvmil kändes lagom.
Fantastiskt skönt att komma ut i skogen och lyssna på tystnaden, en och annan hackspett och bara låta fötterna gå på i sitt eget tempo på stigar täckta med barr. Den enda människa jag mötte under min runda hälsade självklart glatt, men i övrigt var det bara jag och skogen. Ljuvligt.
Resten är historia. Noterar till mig själv att det ibland kan vara bra att inte släppa huvudet helt från vägen, även om det är skönt att filosofera fritt. Att isskorpan på en frusen liten myr inte är särskilt tjock i början av april. Att 1 dm breda stigar oftast ebbar ut i...ingenting. Och att den där telefonen kan vara värd att släpa med sig ibland…en klocka med inbyggd gps är bra för koordinaterna men inte särskilt användbar när man behöver ringa en vän. Jag sprang vilse, helt enkelt.
Den planerade korta joggingrundan summeras således till 12 km trailrunning, två dyblöta skor och en kropp som är tröttare än vad det var tänkt. Sinnet är dock endorfinfyllt och förmodligen ungefär lika glatt som på den 30 år gamla bilden på mini-Helena som jag hittade här hemma hos mamma imorse. Glad påsk!
