lopp

På pallen i Skottland

IMG_7842

Det är nästan tre veckor sedan jag sprang The Dramathon i Skottland. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag ska skriva ett inlägg om hur fantastiskt loppet var, men jag vet att jag lika många gånger har tänkt ”jag ska bara”…för att sedan glömma bort det. Faktum är att jag behövde åka över Atlanten och landa på 49:e våningen på Sheraton Times Square för att ta mig tid att skriva.

Jag förstod att det skulle vara smått magiskt att springa lopp i Skottland. Landet har funnits med på min bucketlist länge och när jag fick möjlighet att åka dit och springa en halvmara kunde jag såklart inte tacka nej. Dock kunde jag inte föreställa mig exakt hur fint det skulle bli. Som tur är fångades det hela på film, så att både jag och ni kan förstå att det bara är att åka dit och springa 2018. Skottland på hösten är något utöver det vanliga!

The Dramathon from Aydin Productions Ltd on Vimeo.

För undertecknad gick det bättre än väntat. Bara två dagar innan avresa mot Aberdeen var det osäkert om jag skulle kunna starta alls. När jag böjde mig ned för att ta upp en påse från golvet small det till i min ländrygg, så illa att jag tappade andan. Jag ringde direkt till David på Löparakuten, som känner min kropp och mina krämpor utan och innan, men han var självklart fullbokad. Davids kollega Susanne hade en ledig tid samma eftermiddag, och även om jag knappt gått till någon annan än David de senaste 6 åren så tog jag mod till mig och gick till henne. Jag hade inget annat val. Det visade sig att Susanne har lika magiska krafter som David, och efter två besök var jag mer eller mindre smärtfri. Hoppet om att kunna springa en halvmara bara ett par dagar senare vaknade igen, även om Susanne skakade på huvudet när jag frågade henne om det var en bra idé.

Väl på startlinjen på lördagen kände jag absolut ingen smärta alls i ryggen, men jag lovade ändå mig själv att jag skulle bryta om jag kände att kroppen sa ifrån. När startskottet gick och vi sprang iväg med leran sprutandes runt våra ben hade jag inte en tanke på att det skulle gå som det gick.
Hela vägen kändes det som om jag svävade på moln. Det var aldrig trångt under loppet så jag kunde hålla mitt tempo hela vägen, något som alltid är positivt för att få flyt i löpningen. Min pulsklocka har registrerat att jag hållit 178-180 steg per minut nästan hela loppet, det säger en del om hur jämnt och fint det gick.

Runt 7 kilometer sprang jag upp i rygg på en tjej som höll ett skönt tempo. Vi sprang tillsammans ett tag och hade bra flyt tillsammans. Vid 10 kilometer kom en vätskekontroll där hon stannade och jag passerade. Min löpning kändes alldeles för bra (bilden ovan) för att dricka där och då. Någon minut senare ropar två tjejer som står bredvid och hejar att jag är tredje kvinna i loppet. Jag tänker att de måste ha sett fel och fortsätter bara förbi utan att tänka alltför mycket på det. Allt flyter så bra och jag har en lätt runners high-känsla hela vägen.

Passerar Dalmunach Distillery. Foto från The Northern Scot.

Passerar Dalmunach Distillery. Foto från The Northern Scot.

När jag efter en uppfriskande regnskur och ytterligare 10 leriga kilometer springer över mållinjen vid Glenfiddish Distillery så är det inte många löpare som har kommit i mål. Det visar sig senare att jag faktiskt är tredje kvinna i mål (först i min åldersgrupp upp till 39 år) och totalt 11 i loppet. Vilken osannolik överraskning! Ett par dagar innan vet jag inte om jag kan starta och plötsligt står jag med en medalj i handen.

Mina två medaljer och alla välförtjänta whisky-samples som vi fick vid målgång.

Mina två medaljer och alla välförtjänta whisky-samples som vi fick vid målgång.

En löpare som hade gått i mål före mig var Ali Wyllie. Hon är med och driver Run the sights (kolla in dem!) i Skottland och frågade mig om jag ville vara en del av hennes blogg efter loppet. Resultatet kan ni läsa här.

2017 var första året The Dramathon arrangerades. Jag håller verkligen tummarna att det blir en fortsättning, och isåfall står jag med väldigt stor sannolikhet på startlinjen även 2018. Kanske springer jag då marathon-distansen istället – jag vill ju se mer av Skottland! Först ska jag dock klara av NYC Marathon nu på söndag. Det kommer inte att bjuda på lika sagolikt vacker natur, men det kommer ändå att bli smått overkligt att äntligen få springa det omtalade loppet med start på Staten Island och sedan vidare igenom Brooklyn, Queens, The Bronx och Manhattan. Wish me luck!

lopp

Den skotska attraktionslagen

The Dramathon

Om bara 34 dagar springer jag äntligen TCS New York City Marathon (det är inte banan på bilden ovan…den kommer vi till). Det har varit en liten dröm i många år och nu är den äntligen på väg att bli sann! Jag kommer inte på något sätt att gå för en rekordtid, utan kommer snarare att försöka njuta så mycket jag kan av New Yorks alla stadsdelar. Trots att jag har varit i New York fyra gånger har jag bara sett Manhattan och en ytterst liten del av Brooklyn. Shame on me!

Rekordtid eller inte, träningen inför loppet måste ändå göras. Ett marathon är ett marathon och det är långt. Jag vill ju inte att min kropp ska lida alltför mycket mot slutet så jag gör mitt bästa för att förbereda den på vad som komma skall. Maran i New York dök upp med ganska kort varsel så det gäller att vara smart nu och inte förhasta sig. Långpass är ju såklart jättebra om man ska springa en mara, men för mycket av det goda kan göra att man drar på sig skador om man är för ivrig. Jag försöker därför träna med sunt förnuft och inte springa fler långpass än vad som är nödvändigt. Det är lätt att glömma att det behövs en hel del återhämtning efter de längre passen, helst om man som jag nu inte egentligen låg i träning för ett marathon. Dessutom är jag för tillfället inte sådär värst road av att köra långpass utan tycker att kortare och snabbare pass är lite roligare. Igår bemästrade jag t.ex. Hammarbybacken åtta gånger – superroligt! Av erfarenhet vet jag att min träning inte går något vidare om jag tränar sånt jag egentligen inte tycker är kul, så jag försöker nu göra det bästa av situationen. I den bästa av världar skulle jag ju välja att bara springa lopp, och inte behöva göra den tråkiga delen av uppladdningen…

Långpass kan du dock vara ett lopp, och därför går det ju utmärkt att slå två flugor i en smäll! För drygt tre veckor sedan sprang jag Stockholm Halvmarathon som ett långpass, och det gick ju fint. Hjärnan tyckte att det var kul med lopp och vips hade jag fått ett bra (och ganska hårt) träningspass. Dessutom fick jag en medalj runt halsen efter avslutat träningspass. Win win!
Härom veckan när jag satt och funderade som bäst på vad jag skulle lura hjärnan med nästa gång ringde telefonen. Det var attraktionslagen som ringde och undrade om jag kunde tänka mig att åka med till Skottland – ett av resmålen på min bucketlist – i oktober för att springa en halvmara? En trail-halvmara med start vid Tamdhu distillery och mål vid Glenfiddish distillery? Nej, det var inget skämt. Ville jag åka till ett höstvackert Scottish Highlands och springa The Dramathon (bara namnet!) – en garanterat breathtaking vacker sträcka som ett sista långpass två veckor innan maran i New York?

Bild från The Dramathon's Facebook-sida

Bild från The Dramathon’s Facebook-sida…

Jag behövde som ni förstår inte fundera särskilt länge. Efter ungefär 10 sekunder tackade jag ja och den 21 oktober står jag med packad Salomon-rygga på startlinjen till den första upplagan av ett lopp som verkar vara något utöver det vanliga! Informationen som gick ut till alla tävlande i förra veckan säger bland annat att loppet är skitigt och asfaltsskor bara är att glömma, att påsen med överdragskläder inte garanterat kommer till målet före löparna, att alla som skräpar ner blir omedelbart diskvalificerade (heja!) och att de skiter blankt i vad din gps-klocka säger om distansen efter målgång. Alla kilometerangivelser är högst ungefärliga. Stämplarna man samlar på sig längs vägen för att byta ut mot whisky-samples efter målgången(!) får jag bortse ifrån. Whisky är inte min kopp te men att få se var och hur denna dryck tillverkas blir verkligen hur spännande som helst! Kanske lyckas jag lära mig tjusningen med den?

Ibland har universum verkligen en bra dag och det där jag läste om attraktionslagen för många år sedan visar sig ännu en gång stämma överens med verkligheten. Nu har jag ju kanske bara ett enda litet långpass till att kämpa mig igenom innan: Scotland – here I come!

löpning

Att ändra sina planer (och överleva ändå)

Slow down...bild från min vandring genom Nya Zeeland 2015/2016.

Jag har väldigt svårt för att göra saker som inte känns rätt. Vi måste prata om det. Om att göra saker som känns rätt i magen och den sensitiva hjärteroten. Det handlar om allt här i livet. Nu ska ju det här dock föreställa någon typ av hälso – och träningsblogg, så jag vill främst prata om att inte hoppa på och stressa upp sig över en massa fysiska utmaningar som inte känns rätt. Om att inte göra saker för att ”man ska”, för att ”alla andra” gör det eller för att du har sagt det på Facebook. Om att ha planer och att kunna ändra dem. Om att slow down, backa tillbaka och känna efter vad du själv vill.

I helgen gick vackra Höga Kusten Trail av stapeln – 43 kilometer genom en natur som har fått mig att tappa andan. Ända sedan jag förälskade mig i Skuleskogen med omnejd förra våren har jag sett fram emot att komma tillbaka och springa loppet. Jag lyckades få en startplats och som jag har längtat!
Men så kom frågan om jag ville coacha Team Mora One och köra ett testlopp med dem i årets Ultravasan 90. Loppet skulle gå endast två veckor innan Höga Kusten Trail, och jag insåg att jag gamblade om jag tackade ja. Men jag kunde inte låta bli. Hjärtat slog en liten frivolt när jag fick frågan. Att få visa upp mitt Dalarna och leda ett helt team mellan Sälen och Mora gick inte att tacka nej till. Så för knappt tre veckor sedan körde jag de där 9 milen enligt plan i gå-lunka-löp-style och kom i mål på dryga 16 timmar. En av mina bästa loppupplevelser någonsin!

För en vecka sen, bara två dagar innan resan upp till Höga Kusten och härliga Friluftsbyn skulle ske, kände jag alltför starkt att kroppen inte ville. Ni vet, den där känslan i magen som inte går att ta miste på. Att bara få två veckors återhämtning efter 90 kilometer var – som befarat – alldeles för lite. Det kändes i hela kroppen. De kortare löppassen under veckan hade gått långt över förväntan, men bara tanken på att kämpa mig igenom 43 kilometer teknisk trail gjorde mig helt slut. Hur skulle benen orka, och hur skulle jag mentalt kunna förmå mig själv att ta mig igenom loppet med redan sega ben? Till och med att hela loppet kändes chanslöst. Jag orkade inte. Beslutet var inte lätt att ta, men efter mycket velande och funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att stå över loppet jag hade längtat så mycket efter. Jag ville ju så gärna, men jag fick inse att hjärtat hade bankat hårdare för något annat och nu fick jag ta konsekvenserna. Dessutom har en annan dröm besannats i form av en startplats i ett marathon jag har velat springa i många år…ett marathon som går första veckan i november. Det är inte långt kvar dit, och jag vill inte äventyra det och riskera att dra på mig någon fysisk skavank som sätter stopp för den starten. Det var bara att inse faktum. När beslutet äntligen var taget spred sig ett lugn i kroppen. Ett lugn och en känsla av att det är ok att ändra sina planer. ”Du behöver inte vara med överallt” som mamma brukar säga.

ultravasan målgång

Bilden som hjälpte mig att ta beslutet och inse att det var värt det. Målgång Ultravasan 90 med Team Mora One 2017.

I träningsbranschen, där jag arbetar och även rör mig på fritiden, ser jag tyvärr alldeles för ofta motsatsen. Alltför många styrs av press utifrån, förväntningar och (van)föreställningar om vad alla andra tycker och tänker om oss. Alltför många följer inte sitt eget hjärta, sin egen vilja och de låter bli att lyssna på sin ärliga magkänsla. De hoppar på lopp de inte är redo för, utsätter sig själva för onödig stress och mår på riktigt dåligt över något som borde vara lustfyllt och spännande! Det gör mig så ledsen att se, för jag har själv varit där och vet hur dåligt man kan må av det. Jag har själv gjort saker som jag tror har förväntats av mig, och alltför många gånger tystat ner mitt hjärta och magen som skrikit sig hes för att få mig att bara gå hem och lägga mig på soffan istället. Det handlar inte bara om fysisk prestation utan även om sociala aktiviteter. ”Alla” ska dit, då är det klart att jag ska dit också. ”Alla” springer ju lopp, då ska väl jag också göra det? ”Alla” ska ut och ta ett glas vin efter jobbet, det finns ju inte på världskartan att jag åker hem då. Nu har jag ju skrivit på min blogg att jag ska springa det här loppet, jag kan ju inte dra mig ur nu!? Vanföreställningar som jag kan skratta åt nu, men där och då blir det en enorm stress som är väldigt utmattande på sikt. Särskilt för mig som är närmare 80% introvert, men det är ett inlägg för sig.

Som tur är blir man oftast klokare med åldern. I mitt fall har all tid jag spenderat i min ensamhet i tystnad – längs pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, på väg upp på toppen av Kilimanjaro och i mina leriga vandringskängor genom Nya Zeeland – gjort att jag har hittat mitt hjärta. Jag har haft tid att komma fram till vad jag verkligen uppskattar och vad som inte betyder någonting alls. Noll. Zero. Nada. Jag har insett att människor som stressar och pressar mig på ett negativt sätt inte passar in i mitt liv. Att magkänslan alltid får styra och att livet är för kort för att slösa bort på saker jag inte vill. What’s the point, liksom?

Det är många som tycker att man ska bita ihop när man är vuxen, att man ska finna sig i situationer och inse att livet inte är så jävla lätt. Kämpa lite nu! Jag håller inte med. Varför ska vi göra livet svårare än det faktiskt är, när vi bor i ett av världens mest välbärgade länder och har alla möjligheter att göra något fint av det? Det handlar inte om pengar och att ha råd att göra allt eller köpa allt vi pekar på, det handlar om att vi är fria att göra vad vi vill med vår egen tid här på jorden. De mest värdefulla stunderna för mig i mitt liv har varit helt gratis.
Som Miranda – ”jägerskan på fjället” – sa i Kalle Zackaris program ”Kalles sex liv” igår: ”man ska leva nu, för man är död jävligt länge”. Kanske är det där loppet du inte är så jävla sugen på att springa så viktigt egentligen? Gör du det verkligen för att du vill eller gör du det för att ”alla andra” gör det? Prova att verkligen lyssna inåt och ändra dina planer ibland. Hade jag fortsatt att göra som alla andra hade mitt liv varit så vansinnigt mycket fattigare nu. Jag känner en oändlig tacksamhet över att jag har vågat lyssna inåt. Tagit mina egna, mer eller mindre logiska, beslut. Trampat min egen stig, utan att trampa någon annan på tårna. Firat födelsedag på Afrikas högsta berg istället för på Stureplan. Sprungit bergslopp i Italien istället för att köpa ett par svindyra skor (men köp de där skorna för sjutton om du tycker att de är viktiga i ditt liv!). Ändrat mina planer för att lägga mig raklång på soffan. Försökt att omfamna den korta tiden jag har här på jorden.

Vi vet inte när det är över. Just därför tackade jag ja till att åka till New York i november för att äntligen(!!!) springa TCS New York City Marathon! Trots att jag inte skulle springa fler långa asfaltslopp. Eller ens springa några fler långlopp alls i år. Man får nämligen ändra sig.

Stag Saddle - Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla andra hade jag aldrig kommit dit.

Stag Saddle – Te Araroas högsta punkt. Hade jag lyssnat på alla kritiker hade jag aldrig kommit dit. ”Man kan ju inte bara ta ledigt från ett jobb i 5 månader, som en ansvarslös tonåring!?”