Okategoriserade

Hur ett kosttillskott gav mig lätt dödsångest

Detta inlägg publiceras i betalt samarbete med Medisera.

Det har länge varit blomstrande tider för tillverkare av kosttillskott i alla former. Aldrig har det funnits så många piller och pulver, till synes genvägar till ett bättre mående och stabilare hälsa. På toppen av det basunerar kvällstidningarna ut riskerna för den ena bristsjukdomen efter den andra, och rädslan för att få i sig för lite av det goda växer sig större och större. Med ett pillerknaprande utan dess like som följd. Vi utgår liksom ifrån att det inte räcker med att äta vanlig mat.

Vi som tränar mycket är en guldgruva för branschen eftersom vi ofta tror att vi behöver behöver ännu mer tillskott i olika former. Jag vet inte hur många hundra frågor jag fick angående detta under mina 10 år i träningsbranschen. Framför allt från oroliga kvinnor som gärna ville tillsätta både det ena och det andra till sin redan helt normala kost. De allra flesta tillskott är rätt ofarliga och svåra att överdosera, men vissa ämnen är faktiskt inte så bra att få i sig för mycket av. De flesta av oss vet dessutom inte att vi äter för mycket av något eftersom vi ofta tror att alla dessa tillskott bara är bra för oss, oavsett om vi råkar peta i oss lite för mycket…

Även jag tar ett par tillskott från mina long time friends på Holistic. Och även jag, trots att jag tycker att jag har hyfsad koll på läget, har visst lyckats överdosera något som gav mig smått dödsångest för en vecka sen. Den lilla oskyldiga vitaminen B12.

I ett samarbete med Medisera fick jag för ett tag sedan ett erbjudande om att gå och göra deras ”Hälsokontroll Stor” – en omfattande provtagning med hela 35 olika blodmarkörer med allt från kolesterolvärden till indikation på sköldkörtelrubbning. Eftersom jag är en nyfiken person och intresserad av hur min kropp mår tackade jag såklart ja. Jag gjorde en hälsoundersökning på Sophiahemmet för ett år sen så jag tyckte att det var dags att kolla igen. Det blir intressant att se exakt hur bra kroppen mår, tänkte jag med stort självförtroende. Jag beställde enkelt på Mediseras hemsida och drog sedan till S:t Görans sjukhus för provtagning.

Ej favoritmiljö.

Tidig morgon och drop in bland munskyddsklädda patienter. Tio minuters väntetid och sen var det dags för stick. Sköterskan undrade nyfiken varför det stod ”one life” på min handled. Vi hamnade i ett morgonsamtal kring liv efter döden. Han trodde att det finns ett liv efter detta. Ingen av oss kunde dock reda ut om det här isåfall var det första eller andra livet. Jag gick därifrån med några rör blod mindre i kroppen och utgångspunkten att vi nog bara lever en gång, trots allt. Lika bra att bara göra det bästa av det här livet ifall det inte dyker upp ett till.

Redan dagen efter hade jag mina provsvar. Jag loggade in på min journal och såg idel gröna (=normala) siffror. Men det var ett som lyste ilsket rött. Vitamin B12 / Kobalamin. Referensvärde: 175-700 pmol/L. Mitt värde: 1328. Wtf?!
Läkarutlåtandet som digitalt följde med mina provsvar:
Detta är ett mycket högt värde och borde utredas vidare anser jag.
Finns dock många orsaker som ger dessa höga värden och ses framför allt vid vitamin B12-behandling. Efter en injektion av depotpreparat kan mycket höga värden ses en längre tid. Höga värden ses även vid en del andra sjukdomar.
Så om du substituerar med Vitamin B12 så är detta förklaringen till ditt höga värde alternativt om du fått en injektion med Vitamin B12. Om inte detta så anser jag att du borde kontakta din Vårdcentral för ytterligare provtagning och utredning.

Självklart började jag med att konsultera Google, som man såklart inte ska göra. Den troliga orsaken, som sagt: B12-tillskott. Mardrömmen: allvarlig sjukdom som njursvikt, leverskada eller leukemi. Både lever – och njurvärden var dock bra så det uteslöt jag direkt. Visst skulle de väl se om jag har leukemi när de analyserar mitt blod som jag kontinuerligt lämnar på Blodcentralen? I ett dygn oroade jag mig. Och googlade ännu mer. Jag pratade tillslut med en läkare i min extended family som lugnade mig. Hon sa att det med största säkerhet beror på att jag tar B12-tillskott. Varför jag gör det? Ingen aning. Det är väl bra med B-vitamin?

Anyway. Vi kom överens om att jag ska sluta ta mina B12-tillskott, som jag såklart trodde var bra för mig, och ta ett nytt prov om en månad. Ett dedikerat B12-test. Vi håller tummarna. To be continued.

Note to self: ta inga tillskott som du inte med säkerhet vet att du behöver.
Note to self II: hälsoundersökningar är ingen dum idé.

Okategoriserade

Löparåret 2020 – en onormal historia

Jag har sprungit igenom ännu ett år i livet. Ett år som går till historien som mycket märkligt och inte rakt igenom muntert. Covid-19 har spridit sig som en löpeld över världen och allt har ställts in. Resor med löparskorna i handbagaget och lopp jag sett fram emot. Dock har 2020 levererat mycket tid till eftertanke och faktiskt ett och annat nytt pers. Och att jag fick äran att bli vald in i Altra Team Red. Det brukar inte gå ett par månader in på efterföljande år innan jag spottar ur mig det här inlägget, men nu ger jag er äntligen löparåret 2020.

Januari – februari

Mitt år inleddes med att jag flög hem från Förenta Arabemiraten. Landade i Sverige med luftrör som inte fungerade i närheten av normalt. Löpningen var obefintlig men jag fick iallafall se mig själv (och många, många andra) springa i det fina inslag om Terese som fick vara med på Cancergalan den 6 januari.

Från Cancergalan. ”Spring för Terese” i Hellasgården.

Januari bjöd också på en trip till Tanzania och Kilimanjaro – min femte resa som guide för Expeditionsresor. Jag och Ola Skinnarmo hade med oss ett starkt gäng som via Lemosho Route tog sig hela vägen upp till Afrikas tak. Lite visste vi hur privilegierade vi var som fick göra en sådan resa innan världen stängde ner ett par månader senare…

Barafu Camp, 4600 m ö.h.

Februari bjöd som sig bör på mörk och kall februarilöpning. Jag hittade ut i Ensta-spåret bredvid mitt nya jobb i Täby och jag fick springa ett kallt pass i Åre – i övrigt passerade en av mina tråkigaste månader ganska obemärkt.

Mars

Månaden då jag skulle få åka till Japan och springa mitt efterlängtade Tokyo Marathon. Covid-19 ville dock annat och loppet ställdes om till elitlopp där vi amatörer inte gjorde oss besvär. Besvikelsen visste inga gränser över min missade femte World Marathon Majors-stjärna, men det var inte mycket att göra…inte mer än att boka in ett annat lopp!

Som tur var gick Malta Marathon och Malta Half Marathon av stapeln samma dag som Tokyo. Jag anmälde mig till halvan och flög ner, ett kärt återbesök till min språkreseö efter 26 år. Underbart att få lite sol på näsan och känna löparglädjen som ett lopp ger!

Starten i Mdina.

Kroppen levererade över förväntan trots avsaknaden av dedikerad halvmaratonträning. Banprofilen på Malta var av det mer glädjande slaget och droppade över 150 höjdmeter från starten i Mdina ner till målet i Sliema. Dock hade de lyckats klämma in några riktigt sega uppförsbackar och värmen blev en chock för kroppen. Sol i all ära men att springa i värme är inte min favorit och har aldrig varit.

Jag fick kämpa rejält på slutet och lyckades ta mig in på nytt pers – 1.35.04. Otroligt glad och tacksam över att kroppen kunde prestera på en distans som jag inte alls hade förberett den för och jag såg ljust på löparåret 2020.
Läs hela min race report här.

Lättnaden över att ha 30 sekunder till kallt dricksvatten och vila.

Jag hinner knappt hem från Malta förrän Covid-19 tar över stora delar av våra liv. Hemmakontoret är ett faktum. Under några veckor är lunchlöpningens främsta uppgift att hålla mitt psyke på plats och stressnivåerna nere under mina isolerade arbetsdagar.

April

April kommer med vårvärme och min löpform är finfin! Jag kör backpass i Hammarbybacken varje helg sedan i mars och livet leker. Fram till den 18 april då min stela nacke sedan ett par dagar tillbaka säger tack men nej tack. Jag får avbryta mitt pass i backen och ringa David. Han behandlar mig akut och jag hamnar i soffan med smärtan från h*lvetet. En behandling till och jag är dock tillbaka igen – min kropp har återigen kommit tillbaka rekordsnabbt. Kanske ”tur” att mitt planerade London Marathon blev inställt den 26 april ändå…

Maj – juni

Jag startar maj med att bli ”Veckans löpare” på Marathon.se. Löpningen går bra och jag återupptar mina backpass på helgerna. Jag springer långpanna runt ett soligt Djurgården med Anna och Jenny. Bränner av Coronamilen i fint tempo och slår till med mitt livs första 5k sub 20 minuter på Kristinebergs IP (med en och samma låt i öronen hela passet). Jag och Camilla börjar springa lunchpass ihop från hemmakontoren. Springer för första gången i Ursvik och pressar mig i backarna i Hellas. Löpningen flyter på som aldrig förr!

Juni fortsätter i samma anda – allt är lätt! Den 5 juni skulle Terese ha fyllt år och vårt planerade minnesevent i Hellasgården blir virtuellt. Alla springer för Terese och vi minns henne på vårt eget sätt. Jag springer och springer och springer…tills nacken säger upp sig igen.
Jag vilar i 9 dagar. Springer. Får vila igen. Springer. Vilar igen.

Juli

…och sådär håller jag på till mitten av juli. I fem veckor är jag borta från riktig löpning. Tur i oturen att mitt efterlängtade Laugavegur Ultramarathon på Island har ställts in…

Semestern förläggs till Sverige i bil p.g.a. rådande läge och jag försöker springa där vi väljer att stanna bilen. Trosa, Göteborg och Vrinneviskogen i Norrköping. Men nacken mår inte hundra och jag känner i kroppen att den inte vill springa egentligen. Jag kan bara inte låta bli.

Jag får sådan svår abstinens att jag tar med mig tältet och gör en avstickare i form av 109 kilometer ensamvandring från Trosa till Tyresta längs Sörmlandsleden. Som balsam för själen! Hela juli passerar utan endorfinfest i kroppen, men jag gör mitt bästa för att varva promenad med löpning på olika platser i Sverige där vi spenderar vår semester. Det är inte samma sak, men det är iallafall…något.

Sörmlandsleden. Rekommenderas varmt!

Augusti

Första halvan av augusti följer samma mönster. Nacken är grinig och jag fortsätter att längta efter riktig löpning. Vi åker till Sälen och gör annat än att springa, och även om det är en fantastisk helg suktar jag efter backpass i skidbakarna.

Vandring där man helst vill springa…

Den 21 augusti springer jag mitt första smärtfria pass sedan i början av juni. Lyckan är total och jag känner en enorm tacksamhet! Första gången jag testar lite fart gör jag det i finfint och väldigt snabbt sällskap på Springtimes Run Happy-dag. ÄLSKAR att vara tillbaka igen!

Den 30 augusti får jag också äran att springa sista sträckan mot målet i Hagaparken tillsammans med Alexander Fitzgibbons efter hans osannolika projekt ”2020 km challenge” där han genom löpning, cykling, simning och paddling har tagit sig hela vägen från London till Stockholm – allt för att samla in pengar till stöd för familjer som förlorat ett barn (över £1000000!). Jag behöver nog inte säga att vi alla föll en tår när vi sprang över mållinjen efter Alexanders 17 dagar på vägar och vatten.

Se målgången här.

September

Den 3 september utmanar jag ödet och sätter mig på ett flyg till Italien. Jack Savoretti ger en liten välgörenhetskonsert på torget i Portofino och jag har kommit över en biljett. Är det något jag älskar här i livet förutom löpning så är det musik, och att inte åka är inget alternativ för mig. Det är en rigorös kontroll på vägen ner och munskyddet är på. Alla håller avstånd och jag känner mig säkrare på gigantiska Schiphol än vad jag gör hemma i Sverige. Belöningen är en musikupplevelse jag aldrig glömmer och bedövande vackra, smärtfria löprundor längs den turkosa liguriska kusten. WOW!

September bjuder också på underbar brittsommarvärme. Jag åker till Dalarna för att fira min och mammas födelsedag. Självklart passar jag på att köra mitt favoritlångpass från Oxberg till Mora längs Vasaloppsleden. Älskade mamma ställer såklart upp som skjuts och support, som så många gånger förr ♡

Oktober

Maratonmånad. London Marathon som skulle ha gått av stapeln i april flyttades till oktober och blev tillslut digitalt. En World Marathon Major på distans utan rätt att casha in en efterlängtad stjärna, men vem kan låta bli att delta ändå? Jag valde min favorithemmamil i Nackareservatet, planerade att springa den 4 varv med en liten avstickare på slutet för att gå i mål nere vid Ältasjön. Ensam och med energisupport vid varje varvning. Söndagen den 4 oktober var det dags att bekänna färg och avverka ett maratonlopp utan publik, utan underhållning och utan pulsen och energin som kommer med allt det. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

Mitt milvarv mätte nästan 100 höjdmeter per varv så jag hade ingen plan på att ens försöka mig på ett nytt PB. Min plan var istället att glida iväg i 4.45 min/km och hålla det tempot så länge det kändes bra. Ingen press och stress över tiden utan hitta en fart som var kontrollerad och skön. 42,2 kilometer njutning en regnig söndag i oktober liksom.

Det blev ganska njutbart. Första milen var superlätt och gick lite för snabbt. Nummer två var också lätt. Tredje var lite långtråkig men när jag varvade för den sista fick jag tillbaka lite energi igen. Höjdmetrarna gjorde sig såklart påminda och även faktumet att jag fick i mig lite undermåligt med energi. Men i övrigt – riktigt njutbart. Många ute på promenad och cykelturer och de tittade lite konstigt på mig när jag susade förbi i SWEDEN-tröja och nummerlapp. En enda hejade på mig. Märkligt ändå.

När jag klockade fyra mil på runt 3 h och 13 min förstod jag att det inte skulle bli någon vidare skittid trots allt… Min pojkvän och hans dotter hade gissat min sluttid på en papperslapp som jag inte hade fått se för att slippa känna någon förväntan på mig (eller släpa runt på dåligt självförtroende om de hade tippat en långsam tid…). Nyfiket svängde jag in på upploppet ner mot Ältasjön.
De sista 2 km ner till målgången gick i mitt halvmaratempo och med 700 meter kvar mötte min pojkvän upp som enda (men högljudda!) support. Han sprang med en bit men vek ner sig när jag satte in min spurt. Bra för självförtroendet och segerkänslan (tack älskling)!

Sluttiden blev 3.22.26 och mitt näst snabbast maraton i livet (PB 3.15.31). Givet alla höjdmeter och den totala avsaknaden av publikstöd var jag vansinnigt nöjd! Min pojkväns tippade sluttid? 3.22.28. I rest my case.

November – december

Efter maran kände jag mig otippat fräsch i benen. Vilade en dag och sprang sedan på igen. Inte med min vanliga intensitet direkt, men både bra volym och fart för att vara efter ett maraton. I slutet av oktober började jag känna av min högra höft under ett par rundor…och den 2 november sprang jag min sista runda för vad som skulle bli en ganska lång tid framåt. En vansinnig smärta i höft och ben flyttade in och det kulminerade sen i två ryggskott på två veckor. Min löpning var ett minne blott.

Ännu en gång hade jag lurats av den lätta känslan och respektlöst hastat vidare när kroppens små processer med att laga sig själv pågick för fullt. Och som så många gånger förr slutade det med en överbelastningsskada och en lång väg tillbaka. Susanne och David på Löparakuten fick symtombehandla (som så många gånger förr). Sedan sökte jag mig vidare till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik för att väcka min bäckenbotten och få ett upplägg för återträning – helt ovärderligt för mig och jag är så glad att jag valde att träffa Kattis. Hon är en stjärna!

I skrivandes stund är det som bekant februari och jag har precis kommit igång med min löpning ordentligt igen. Jag ser ljust på 2021 och hoppas att det ska bli mindre skadedrabbat än året som var. Och att jag får åka både till Island och London för att springa mina efterlängtade, framflyttade lopp.

För att sammanfatta löparåret 2020.
Total distans: 1732,2 km (1384,5 km 2019) enligt Strava
Nytt inofficiellt 5 km-pers: 19.46 (på bana i maj)
Nytt inofficiellt 10 km-pers: 41.31 (2:a plats i virtuella Asics Premiärmilen 12 september)
Nytt halvmara-pers: 1.35.04 (Malta Half Marathon 1 mars)
Lärdom: ge din kropp återhämtning trots att den inte alltid ber om det. Och styrketräna.

svemester

Sälen – en underskattad pärla

Har du fortfarande semester eller är sugen på ett miniäventyr en sensommarhelg? Då vill jag verkligen tipsa dig om Sälen!

Trots att jag har vuxit upp vid Siljan med ca. 1 timmes bilfärd till Sälen har jag varit där pinsamt lite. I början av augusti fick jag möjlighet att uppleva en korthelg där. Det blir garanterat fler besök – Sälen är en riktig pärla!

Vi körde upp från min mamma i Mora på förmiddagen och kom fram lagom till lunch. Eftersom vi skulle bo på mysiga Olarsgården åkte vi dit och åt lunch i solen i deras lilla trädgård. Vi hade verkligen en osannolik tur med vädret!

Första dagens äventyr – paddling

Direkt efter det körde vi till Stöten Camping för att paddla längs Görälven. Ingen av oss är särskilt vana paddlare (sist jag satt i en kanot var mina 170 km paddling längs Te Araroa för snart 5 år sen…), men vi fick finfin hjälp av Peter som driver campingen. Han visade oss fram och bak på kanoten och försäkrade oss om att det inte fanns några farliga forsar på vägen… Vanligtvis blir man skjutsad till Norge för att paddla över gränsen. Ett litet virus har dock ändrat på förutsättningarna så vi fick istället starta vid campingen för att sedan bli upphämtade i slutet av dagen.

Älven tog oss nedåt i sakta mak. Helt tyst. Vindstilla. Bara ljudet av våra paddlar. Som jag har längtat efter tystnaden! Han bakom mig ville gärna paddla på medan jag gjorde mitt bästa för att sakta ned genom att dra upp min paddel och bara sitta och njuta…underbart!

Vi hade valt en lätt sträcka p.g.a. supernoviser så vi fick bara ett par pyttekorta passager där vattnet strömmade på lite mer. Ändå hann jag få lite adrenalinpåslag och kliva in i rollen jag hade nedför Whanganui River för några år sedan. Då höll jag och min paddelkompis Neil på att kantra både en och två gånger p.g.a. stenar, stockar och träd (sorry mamma, jag kanske har utelämnat de detaljerna när vi har pratat om min vandring).

Men här i Dalarna blir det inga nära döden-upplevelser. Vi tar oss lugnt och fint ner till platsen där vi ska hämtas upp. En kort promenad i närheten för att äta lite blåbär (vilket blåbärsår det är!) hinner vi med innan Peter kommer med minibussen och hämtar upp oss för att köra oss tillbaka till campingen. Otroligt smidigt upplägg och mycket fin service!

Väl tillbaka på Olarsgården fick vi checka in på vårt boende. Vi hade bokat ett dubbelrum men det hade uppstått en oplanerad överbokning (jag vet precis hur det kan vara, jobbade många år på hotell när jag var yngre…). Vi fick därför frågan om vi kunde tänka oss att bo i en stuga istället. I ärlighetens namn svarade jag lite motvilligt ja, eftersom vi hade sett fram emot ett fint hotellrum. Döm om min förvåning när vi en stund senare satte nyckeln i låset till Slåtterstugan. Vi möttes av ett jättestort hus med tre våningar och så många bäddar att vi hade kunnat ta med hela släkten – wow!

Jag skulle inte ha något emot att komma tillbaka för att stanna minst en vecka. Köket är verkligen ett helt perfekt hemmakontor såhär i corona-tider (drömmen för lunchlöpningspauserna!). Vi stannade dock bara en natt och sov som två stockar i vårt stora, tysta hus.

Andra dagen – vandring på Östfjället

Innan avfärden ner mot Orsa och Fryksås bestämde vi oss för att göra en kortare vandring. Vi hittade en 9-kilometersrunda som började på Södra Kungsleden mittemot Högfjällshotellet och sedan tog oss uppför Östfjällets sydsida. Förvånande nog var den första biten asfalterad, men jag blev varm i hjärtat av att se många äldre och rörelsehindrade som kunde ta sig upp med diverse hjälpmedel. Fint med tillgänglighetsanpassade vandringsmöjligheter!

Det visade sig bli en fantastisk liten vandring, helt lagom i längd och ansträngning för någon som varken har tid eller ork att ge sig ut på något större äventyr. Några vandrade med sina barn och större delen av leden bestod av spång så det gick utmärkt att gå med trailskor istället för kängor. Jag kan verkligen rekommendera denna tur som är mycket välmarkerad med röda kryss hela vägen och mycket lätt kuperad – helt perfekt för den som inte är så van men ändå vill ha en fin naturupplevelse!

Jag är väldigt positivt överraskad av Sälen och det är verkligen inte sista gången jag åker dit! Kanske åker jag tillbaka redan i höst för att upptäcka nya vandringsleder…eller ännu hellre springer några vändor på fjället! Vi konstaterade iallafall när vi körde tillbaka ner mot Stockholm igen hur otroligt nära det är till Sälen. Ändå får man oändlig skog och vidunderlig natur när man kommer dit. Jag har fått mersmak och trots att vi bara var där i ett knappt dygn var mina naturbatterier påfyllda med energi och frisk luft. Det behöver inte vara så krångligt att ge sig ut på små äventyr och Sälen är verkligen en plats att börja på!


Vill du ha mer tips på saker att göra i Dalarna? Läs denna artikel där jag tipsar om mina guldkorn i Siljanstrakten!

Detta inlägg görs i samarbete med Visit Dalarna.