Löparåret 2017 i backspegeln

2017. Vilket år det har varit! Efter Ultravasan i augusti förra året sa jag till mig själv att jag nog skulle lägga av med långlopp nu. Det är ju inte sådär värst hälsosamt för kroppen. Ni som har hängt med vet att det inte riktigt blev så. Kanske kommer jag aldrig att kunna sluta springa långt. ”Bättre det än att du knarkar” som mamma brukar säga. Eller som jag brukar intala mig själv när jag har som ondast under ett lopp: det är bättre att springa långt än att inte röra sig alls. Det är dags att blicka tillbaka på det händelserika året som gått, ta en titt i backspegeln och knyta ihop årets löparsäck.

Januari

Årets första månad är ett svart streck i träningskalendern. Jobb och stress genomsyrade mina dagar och min högerfot gjorde vansinnigt ont efter en löprunda under julhelgen. Bästa David på Löparakuten, aka Trollkarlen, gjorde sitt bästa för att få min kropp på banan men det gick bara inte. Jag kunde inte springa en enda meter på hela månaden och var extremt frustrerad över att smärtan aldrig klingade av. Det finns dock ingen skada David inte har lyckats fixa på mig så när han körde fast förstod jag att boven i fotdramat var jag själv. Eller åtminstone stressen jag utsatte min stackars kropp för. ”Åk på semester, ditt nervsystem är orubbligt och kroppen svarar inte på behandling” sa David och jag löd tillslut, när jag insett att jorden inte slutar snurra för att jag är borta i en vecka.

Februari

Jag startar mitt februari på ett soligt Kap Verde. Min resa skulle egentligen gå till Gambia, men sittande president Jammeh ville annat. Han vägrade lämna plats för sin efterträdare och kaos utbröt. Ving ställde in min resa. Eftersom jag hamnade i paradiset på ön Sal antar jag att det fanns en mening med det som hände. Under en vecka sov jag 12 h/natt, tränade ingenting mer intensivt än promenader, drack noll droppar alkohol och läste fem böcker. Jag återvände till Sverige som en ny människa. Dagen efter jag kom hem knäckte David loss mina låsningar så att smärtan i foten försvann. Veckan efter smög jag igång med löpningen igen och smärtan har inte kommit tillbaka sen dess. Än en gång räddade David min löpning.

Mars

Sista veckan i mars åker jag på löparresa med Team Nordic Trail till underbara Atlasbergen. Jag är överlycklig över att jag kan springa igen! I en veckas tid springer vi mellan berberbyarna. Vi sover på enkla ställen, äter fantastisk mat och skrattar så vi kiknar. Jag springer smärtfritt över 7 mil under veckan, pussar getungar och bestiger Nordafrikas högsta berg Jbel Toubkal (4167 m.ö.h.) i -20 grader och 25 sekundmeter i vinden. Det blir ett minne för livet och jag rekommenderar alla att åka till Atlasbergen. Det är en helt magisk plats!

April

Team Nordic Trail har vårläger i Hellasgården. Jag springer i skogen (Hellas är underbart!) och föreläser om min vandring genom Nya Zeeland. Jag får fina ord av deltagarna och blir varm i hjärtat.
I slutet av månaden åker jag, även denna gång med Team Nordic Trail, till den fantastiska ön Elba utanför Toscanas kust. Jag ska springa Elba Trail 20 km, men dagen innan start byter jag distans till 50. ”Många byter från den långa till den korta, men det här har vi aldrig varit med om” skrattar arrangören och jag undrar lite nervöst vad jag har gett mig in på. Facit blir mitt livs längsta riktiga traillopp, med mer utmanande terräng än jag hade anat. 3800(!) höjdmeter och stekande sol. Fyra gånger över berg och tillbaka ner till havsnivå. Halvmilsuppförsbackar som aldrig verkar ta slut. Jag är ute och springer i 10 h och 53 min, och springer i mål på 12:e plats av kvinnorna. Det är brutalt varmt, bland det absolut jobbigaste jag har varit med om och alldeles, alldeles underbart. Här finns min race report.

Maj

Första helgen i maj, bara två veckor efter Elba Trail, springer jag mitt livs andra 50-kilometerslopp. Lidingö Ultra står på agendan och det är som ur är plattare än Elba. 765 höjdmeter känns som en lek. Det är dock 5 mil och det är ju långt, oavsett höjdmeterna. Min enda önskan är att springa ett jämnt och fint lopp under 5 timmar. Jag är inte återhämtad sedan Elba 14 dagar tidigare och får slita lite. Abborrbacken kommer två(!) gånger. Springer in på 4.57.01. Min sista kilometer är den snabbaste på hela loppet. Jag har inte ont någonstans! I januari kunde jag inte springa alls och nu har jag sprungit två ultror på två veckor. Kroppen (och David) är verkligen fantastisk(a)!

Juni

Sommaren kommer och jag springer sköna pass på känsla. Mora Armatur kontaktar mig och frågar om jag vill coacha ett team – Team Mora One – mellan Sälen och Mora i årets Ultravasan 90 i augusti. Jag lovade mig själv förra året att inte göra om 9 mil, men det pirrar i hela magen när jag får frågan och jag säger ja. Vi får in över 600 ansökningar och jag förstår att ultralöpning är något som lockar många. Mitt fokus hamnar på teamets träning och min egen löpning rullar på lugnt och fint. Utan vidare värst plan.

Juli

Jag har semester och är överallt och ingenstans. Dalarna. Köpenhamn. Dalarna igen. Göteborg. Passar på att packa min bästa löparrygga och ta bussen till Oxberg och springa de knappt 3 milen tillbaka hem till Mora när jag ändå är i Dalarna. Inser att jag ska springa 90 km nästa månad och blir lite stressad. Hammarbybacken återupptäcks, jag kör 10 varv och svetten sprutar. Men mest av allt tränar jag helt utan plan. Känslan och vad jag är sugen på för dagen får helt och hållet styra.

Augusti

Årets åttonde månad inleds med Ölandsbesök och löpning på vackra Alvaret. Jag kör några vändor runt Källtorpssjön i Hellas i stekande sommarsol. En vecka innan Ultravasan springer jag spontant STHLM Urban Trail, 10 km på ett par sekunder över 45 minuter. Jag passar på att springa till starten på morgonen och hem igen efter loppet, så jag springer nästan 20 km den dagen. Bra sätt att lura hjärnan för att få ihop ett långpass.

Lördagen den 19 augusti vid midnatt startar jag och Team Mora One i Sälen för den 9 mil långa vägen till Mora. Dryga 16 timmar senare är vi framme och passerar den klassiska målportalen. Det regnar i nästan 10 timmar och hela laget kämpar som superhjältar! Läs hela den långa race reporten här… Jag återhämtar mig snabbt som ögat och är igång och springer igen redan efter några dagar(!). Augusti kröns av en spontan chans att starta i TCS NYC Marathon den 4 november. Jag tackar tveklöst ja.

September

Jag är anmäld till drömskt vackra Höga Kusten Trail den 2 september, bara två veckor efter 9-milaäventyret mellan Sälen och Mora. Höga Kusten längtar jag alltid till och loppet har jag väntat på länge. Ultravasan dök dock upp efter att jag anmälde mig till HKT och jag tar det mogna beslutet att avstå. Kroppen är inte återhämtad och jag orkar inte ladda om – varken fysiskt eller mentalt – för över 4 mil traillöpning. För första gången på länge lyssnar jag på kroppen och låter bli att starta. Det blir en ganska jobbig men nyttig mental prövning att vara kvar i Stockholm och titta på bilder från ett soldränkt Skuleberget.

Några dagar senare spontananmäler jag mig till Stockholm Halvmarathon. Jag ser det som ett träningspass inför NYC Marathon, sätter upp ett rimligt mål på sub 1.45 och springer i mål på 1.43.55. Jag konstaterar att det var bra att jag hoppade över Höga Kusten Trail, kroppen är inte riktigt tillbaka. Det tar uppenbarligen mer än tre veckor för min kropp att vara fit for fight efter ett 90-kilometerslopp, även om vi gick stora delar av det. Ingen surprise direkt men ett bra kvitto.
Telefonen ringer och jag tackar istället ja till att hänga med till Skottland och Speyside om en månad. Det känns som om attraktionslagen har slagit till. The Dramathon – en halvmara mellan whiskydestillerierna – står på agendan och jag har alltid drömt om att få se The Scottish Highlands. Ett perfekt sista långpass två veckor innan NYC-maran, tänker jag.

Oktober

Oktober inleds med en date med Hammarbybacken. Jag testar löparstavar för första gången och får ett helt annat tryck uppför. Underbart! Benen är tillbaka med besked och jag känner mig stark. Åtta vändor blir det, och två veckor senare är jag tillbaka och kör tio. Backträning börjar segla upp som en träningsfavorit. Effektivt och pannbensbyggande!
Den 21 oktober springer jag ett av mitt livs skönaste traillopp (eller lopp överhuvudtaget): The Dramathon. Jag bestämmer mig för att springa på känsla hela vägen. Säckpipan innan start ger mig en tår i ögat och sen springer fötterna av sig själva genom lera och blöta löv. I mål är jag 3:a bland damerna, vinnare av ”kvinnor upp till 39 år” och totalt 11 i loppet. Jag fattar ingenting men får en otroligt härlig känsla inför New York, ett av mitt livs drömasfaltslopp. Race reporten från vackra Skottland finns här.

November

Första dagen i november flyger jag till New York med Springtime Travel. Stan tar emot oss med sol och 24 plusgrader. Vi morgonjoggar i Central Park varje morgon i tre dagar fram till loppet. NYC Marathon är bättre än jag i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. Publiken! Banan! Känslan! ALLT! Utan några vidare långpass under året springer jag över mållinjen bara knappt 7 minuter långsammare än mitt personbästa från 2015 (då jag tränade dedikerat i 26 veckor inför loppet). Jag är överväldigad över vad kroppen klarar om man har kul och ler längs vägen. Och har 2 miljoner amerikaner som hejar, såklart. Race reporten är lång och finns här.

December

Årets sista månad handlar inte alls om att tävla. Den handlar om förberedelse för mitt livs längsta lopp, som jag springer den 10 februari nästa år. Jag inleder månaden med 10 varv upp och nedför en frostbiten Hammarbybacken. Springer långpass i ett kallt och rått Hellas. Återvänder till Hammarbybacken och njuter av vintersol och nysnö. Jag känner mig så mycket starkare och hyser en stark hatkärlek till backen. Under luciaveckan drämmer jag plötsligt till med en mil runt Kungsholmen på 44 minuter och 8 sekunder – min snabbaste på år och dar. Kombinationen skrota alla mellanmjölkspass, addera ett par styrkepass i veckan och träna och vila med fokus verkar onekligen fungera för min kropp.
December avslutas med ömsom frostbitande, ömsom snöpulsande vinterlöpning ”hemma” i Dalarna. Kanske hinner jag med någon runda uppe i Jämtland också innan vi vänder blad till 2018. Då vill jag fortsätta att upptäcka världen (och mig själv) i löparskorna, och jag börjar med årets kanske största utmaning redan i februari. Wish me luck!

Jag har hittills sprungit knappt 1318 kilometer i år, ett snitt på 3,6 kilometer per dag…