mitt första marathon

Första maran – the true story

29 maj, 2011 /

Ok, jag tror att jag har landat hyfsat bra nu och är redo att ge er ASICS Stockholm Marathon 2011 – the story. Långt lopp, långt inlägg. Here we go…

Lördag 28 maj. Vaknade utsövd och pigg, tittade ut på vädret och konstaterade +13 grader och moln. Perfekt. Frukost, sista packningen och fullt fokus på uppgiften. Faktum är att jag var så fokuserad att jag hade glömt mammas mobilnummer som jag skulle skriva på baksidan på nummerlappen. Närmast anhörig, ifall att jag skulle rasa ihop längs vägen. Usch.
Bussen in till jobbet, som fick agera avstjälpningsplats för väska och duschplats efter loppet. Sista pepp med ett par kollegor, en massa lycka till-sms och sen promenad iväg till starten. Fokuserad som aldrig förr, ”lätt” nervös.

45 minuter till start. Kissnödig. Besöker en toalett och peppar lite med en brittisk kille i kön. Äter en halv banan, men är egentligen inte det minsta hungrig. Nerver.

Startfållan, 25 minuter kvar. Kissnödig igen(?). Världens kö, är klar 3 minuter innan start. Springer på Ann för första gången in real life, vi hinner med en kram och ett lycka till.

Startskottet går. Det pirrar rejält i magen när jag efter två år av skador inställda lopp korsar startlinjen och slår igång min klocka som ska se till att jag inte går ut för hårt…målet är att hålla 5 min/km från start och så länge jag orkar. Första kilometern avverkas på 5.10 trots trängsel och känslan i kroppen är obeskrivlig. Äntligen är jag iväg!

Sträckan fram till slottet och markeringen för 5 kilometer bara försvinner. Det är en helt fantastisk känsla att kicka igång sitt första marathon, bli framburen av publiken (tack Sofy och Mela!) och vara en del av det folkhav som intar Stockholms gator ett steg i taget.
Söder Mälarstrand susar förbi, den annars ganska tråkiga sträckan är plötsligt hur härlig som helst. 8 kilometer avverkade i slutet av raksträckan, sen är det dags för den mytomspunna Västerbron. Lätt känsla, ler uppe på toppen och känner en känsla av en halv seger. See you om  23 kilometer…

1 mil passeras på 50.59, och mitt tänkta kilometertempo ligger tryggt och fint i benen. Mellan 10 och 15 kilometer händer dock något och de avverkas på i snitt 4.47 min/km. Benen bara susar över asfalten och jag känner mig starkare än någonsin. Min allra bästa vän står med en stor hejarklack vid 12,5 och det enda jag får fram när jag passerar dem är ”det är så jävla lätt!”

Stilstudie vid 12,5. Ser säckig ut men svävade.

Blir påhejad av chefen (tack!!!) strax efter 14 km och kroppen känns då oförskämt lätt, andningen är jämn och fin och loppet känns hittills som en barnlek. När Stadion passeras strax innan 17 km ler jag bara över att första varvet har klarats av trots att jag knappt märkt det. Underbar känsla!

Vid 18,5 svänger jag av mot Djurgården, den delen av banan jag har fasat mest för. Nästan en hel mil ska avverkas på i det närmaste publiktomma gator, det blåser därute och det gäller att ha pannbenet på sin sida. Det märks att löparna runt mig tänker samma sak. Löpstegen säckar ihop en aning, det är totalt knäpptyst i klungan där jag ligger och det suckas och stönas på sina håll. Halvmara-markeringen är mer än välkommen, den passeras för min del på fina 1.46.07 och min enda tanke är att jag nu är på väg hem igen. Halva loppet avklarat!
Resten av Djurgården är ingen rolig historia. Jag roar mig med att äta lite Dextrosol, köra lite andningsövningar och inreda mitt kök in my mind. När Gröna Lund passeras och jag känner doften av publiken på Djurgårdsbron känns det lite lättare och jag kan nästan le igen…men nu börjar det onekligen kännas i benen att jag har sprungit en liten bit.

Strandvägen är en ren fröjd. Galet mycket publik, alla skriker och applåderar och det känns på något sätt som att de förstår hur tråkigt vi har haft det därute på Djurgården. Vid 29 passerar jag Sofy och Mela för andra gången, kör en high five och avverkar sen ytterligare två ungefär hundra meter längre fram där ett par kunder står och skriker halsarna av sig. Det enda som hägrar i mitt huvud nu är 30 km-markeringen, det är ju då maran börjar säger de som vet.

Och visst är det nu det börjar. Känslan av tuggummi under skorna, lätt stelhet i knän och höfter och kampen mot benen för att få tillbaka flowet. Mellan 30 och 35 kilometer ligger km-tiden på 5.19 i snitt, och det känns. Det går liksom inte att springa snabbare. Västerbron efter 33 kilometer är ingen lek, och när jag kommer upp på toppen har jag lust att skrika f*uck off Västerbron! allt vad jag orkar. Men jag orkar liksom inte. Känslan jag hade i nedförsbacken första varvet finns inte kvar nu. Benen rullar inte och jag får slita för varje steg. Strax efter bron står min naprapat och vrålar, och det ger mig lite extra tryck under fötterna.

Norr Mälarstrand är lååång, och när jag når Stadshuset för andra gången intalar jag mig själv att det BARA är 6 kilometer kvar. 6 kilometer – det är ju bara en sjundedel av det jag redan har avverkat! Vägen upp till Norra Bantorget där min största hejarklack, som jag skröt så för att det var så jävla lätt på första varvet, står känns dock lång. Väldigt lång. De skriker mer än någonsin, och det enda jag skriker tillbaka är skjut mig – jag är så jävla trött! Oskön känsla, minst sagt.

39 kilometer. Två fulla muggar med vatten vid vätskekontrollen…sjukt törstig. Nedförsbacken mellan 39 och 40 kilometer kändes inte som en nedförsbacke, I tell you. Det börjar bli riktigt segt nu. Låren är stumma, mjölksyran rusar och krampen är nära. Ska jag behöva bryta nu!?
2 kilometer kvar…det är inte särskilt kul nu. Inte alls faktiskt.
1 kilometer kvar…EN kilometer och jag ser ju nästan Stadion! Kom igen nu Helena – kör nu för fan! hör jag plötsligt och där står min chef igen, som en räddande ängel. Nu ska jag in i mål, så är det bara.

Svänger äntligen in på Stadion. 250 meter kvar och solen tittar fram. Peppar en kille bredvid mig trots att jag är helt slut. Han peppar tillbaka och jag ökar helt osannolikt farten runt banan. När mållinjen korsas vinglar jag till, en sjukvårdare kommer fram och undrar hur det är och jag svarar ”fantastiskt, lite trött kanske”. Sen kommer det ett par tårar. Några hundra, mest av lättnad att det är över. Jag har klarat ett marathon och jag har gjort det på en tid jag aldrig hade kunnat drömma om. Den smått ouppnåeliga drömmen om 3.45 putsades med nästan 9 minuter och känslan i kroppen var rätt skön där på Östermalms IP efteråt, även om det är först idag jag kanske börjar förstå vad jag gjorde igår.

TACK alla ni för fina ord, sms, mail, meddelanden på Facebook och rop längs vägen. Det hade varit bra mycket jobbigare utan er!

Placering 260
Placering (Åldersklass) 170
Totaltid (Netto) 3.36.50
Genomsnittsfart 05.09 min/km

Mellantider

Split Tid Diff min/km km/h Plac.
5K 0.25.19 25.19 05.04 11.86 340
10K 0.50.59 25.40 05.09 11.68 339
15K 1.15.40 24.41 04.57 12.16 307
20K 1.40.36 24.56 05.00 12.03 286
Halvmara 1.46.07 05.31 05.03 11.91 284
25K 2.05.55 19.48 05.05 11.83 270
30K 2.31.02 25.07 05.02 11.95 250
35K 2.57.35 26.33 05.19 11.29 248
40K 3.24.40 27.05 05.25 11.08 256
Mål 3.36.50 12.10 05.33 10.82 260

 

39 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.