löpning,  utmaningar

Niomilalöpningen

9 juli, 2013 /

Ska då äntligen försöka berätta om min löpning mellan Sälen och Mora, och jag kan lova redan nu att det kommer att bli en lång historia. 90 mil löpning kräver sin rättvisa mängd med ord.

I söndags morse skjutsade mamma mig till Berga by och den legendariska starten, jag var otroligt förväntansfull och hade både fjärilar och nervositet i magen. Skulle jag klara av att springa 9 mil trail på två dagar, jag som tidigare som längst ”bara” har sprungit maratondistanser på asfalt? Tankar som ”hur svårt kan det vara?” blandades med vetskapen om hur sjukt sliten jag brukar känna mig dagen efter ett maraton, och tanken på att då springa lika långt igen skrämde mig såklart lite när jag tog mina första steg i den första uppförsbacken.

Klockan var strax innan 09.30 men det var redan fruktansvärt varmt ute. Såhär i efterhand har jag förstått att det var sommarens varmaste dag i söndags, och det har jag verkligen inga problem att förstå. Den första stigningen från Berga – 200 höjdmeter på ett par kilometer – var mycket värre än jag kunde föreställa mig, och efter den första halvmilen var jag faktiskt redan rätt sliten i benen och väldigt påverkad av värmen. Runt +10 grader ligger min ultimata temperatur för löpning så jag förstod ju att det här inte skulle bli någon lätt historia rent vädermässigt.

Ovanan att springa kuperat och i skog gjorde sig ordentligt påmind. Fram till Smågan – en dryg mil från starten – är det otroligt kuperad terräng och stigarna är fulla med rötter och stora stenar. Branta uppförsbackar där jag ibland nästan fick krypa på alla fyra varvades med lika branta nedförsbackar där mitt enda fokus var att hålla mig på fötterna. Mina ben och rumpa fick jobba ordentligt för att parera alla hinder, något jag inte är van vid längs mina asfaltsrundor… Sagolikt vackra myrar med guldglimrande hjortron var belöningen, men vid Mångsbodarna efter ca 24 km var jag trött…riktigt trött. Värmen var min värsta fiende och nedförslutet till Tennäng kom som en räddande ängel.

Från Tennäng upp till Risberg lutar det istället rejält uppför, och här någonstans tog min kropp fullständigt slut. Min käre Garmin gav upp vid 30 km, och mentalt kändes det inte särskilt bra att inte veta varken hur snabbt jag rörde mig framåt eller hur långt det var kvar till nästa kontroll. Avståndsskyltarna sitter bara vid kontrollerna, så däremellan har man ingen som helst aning om var man är. I den värsta uppförsbacken strax efter 32-33 km tog mitt vatten i ryggsäcken slut, och då fick jag smått panik. Jag började gråta av utmattning, både över att kroppen gjorde så fruktansvärt ont och för att mitt huvud kokade av värmen. Jag vet inte om jag någonsin har varit så törstig… Jag var tvungen att gå en ganska ordentlig sträcka, kroppen orkade helt enkelt inte springa ett steg i den värmen utan vatten.

Risberg var min räddning, jag hade då varit utan vatten i ca 3 km och jag ville aldrig sluta dricka ur kranen på väggen vid kontrollen. Knappt 35 km var avverkade, och tanken på att det var hela 12 km kvar till dagens mål i Evertsberg höll på att ta knäcken på mig. 12 km är långt när kroppen är färdig av värmeslag och benen knappt kan ta ett steg utan att mjölksyran gör sig påmind. Jag vet knappt hur jag orkade hela vägen till Evertsberg, men jag vet att jag tog en kilometer i taget och att jag gick i varenda uppförsbacke för att försöka spara så mycket energi som det bara gick. Jag grät av lättnad när jag såg bebyggelsen och insåg att jag hade kommit fram till Evertsberg. Klockan var då 15.30 på eftermiddagen, det var 28 grader i skuggan och jag hade sprungit min längsta sträcka någonsin – 47 km på inte så imponerande 6 h. Tiden var dock fullständigt meningslös, jag trodde helt ärligt inte att jag skulle klara hela vägen till Evertsberg.

Bergsgårdens vandrarhem blev mitt (faktiskt helt och hållet mitt eftersom jag var den enda gästen) hem för natten, och efter mat och några timmar barfota i gräset med en påse saltlakrits somnade jag redan innan 21.30. Helt slut i kroppen och bara tanken på att kliva upp igen dagen efter och springa nästan lika långt skrämde mig så mycket att jag faktiskt förvarnade mamma att hon kanske skulle få hämta mig i Evertsberg istället för att ta emot mig i målet i Mora.

 05.00 slog jag upp ögonen igår morse, och bara projektet att ta sig ur sängen var en intressant upplevelse. Att springa så kuperat och över stockar och sten sätter sina spår i benen, det kan jag lova. Träningsvärken liknade den jag tidigare har känt efter ett rejält benpass i gymmet, och hade det varit en vanlig dag hade jag inte sprungit en enda meter med de stackars värkande benen. Nu var det dock ingen vanlig dag – jag hade nämligen 43 km kvar till Mora och jag bestämde mig rätt tidigt att iallafall göra ett försök. 15 km till Oxberg blev mitt första delmål, och strax efter 07.00 gav jag mig iväg.

Planen att gå upp tidigt och sticka iväg innan värmen hade tagit över visade sig vara ett genidrag. Jag frös faktiskt när jag tog mina första stapplande steg, och jag har nog aldrig varit så glad över att känna mig kall i hela kroppen i början av juli. Löpsteget var nog inte det snyggaste i Sverige, varje steg högg till i framsida lår och just där och då kändes vägen till Mora väldigt lång. Jag fick börja jobba rätt hårt mentalt med mig själv redan efter ett par kilometer, och jag insåg att det bara var början om jag skulle klara av en sträcka längre än ett marathon i det skick jag var.

Efter en och en halv timme kom jag äntligen till Oxberg, och planen för dagen var att unna mig själv en kortare vila vid varje kontroll för att låta kroppen ha en mikroskopisk chans till lite återhämtning längs vägen. Alla ni som har sprungit längre distanser vet dock att sätta sig ner kan vara det mest korkade man kan göra. Benen vill liksom inte riktigt fungera efteråt, och när jag skulle ge mig av från Oxberg tog det mig säkert 2 km innan jag hade något som skulle kunna jämföras med ett löpsteg. För mig som är van att träna i ett tempo som ligger någonstans runt 4.40/km var det en speciell upplevelse att känna att det inte gick att springa en sekund snabbare än i 6-minuterstempo. Konstig känsla. Nedförsbackarna som annars är löparens bästa vän var vidriga eftersom låren knappt orkade hålla emot på vägen ner och bara ville vika sig.

Hökberg var nästa mål, därifrån visste jag att det inte var mer än 20 km kvar till Mora. 20 km är nästan en halvmara, men i jämförelse med 90 km kändes det inte riktigt så. Att nå den näst sista Vasalopps-kontrollen innan målet i Mora kändes som en rejäl milstolpe! Det var en hel del uppför på slutet mot Hökberg, och jag fortsatte att följa planen att gå i uppförsbackarna. Nu hade det dessutom återigen blivit väldigt varmt och solen gassade från en klarblå himmel. Ett kort vattenstopp och sen iväg på extremt stela ben mot den sträcka som enligt banprofilen skulle vara smått nedför nästan hela vägen till Mora.

Nedförsbackar var ju dock som sagt inte mina bästa vänner, och jag tror faktiskt att jag hade mjölksyra i låren mer eller mindre hela vägen hem från Hökberg. Räddningen var att de jobbiga skogsstigarna var förbi och hade ersatts av grusvägar och breda skogsvägar, annars vet jag faktiskt inte om jag hade orkat. Jag hade noll ork i både kropp och huvud för att parera stenar och rötter och det enda jag tänkte på var att jag ville hem. Jag började gråta varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få sluta springa, sätta mig ner, krama min familj och dricka iskallt vatten. Det där pannbenet började bli slitet, minst sagt.

Eldris är den sista kontrollen innan Mora, och när jag kom dit visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta…så jag gjorde båda. 9 km kvar och kilometerantalet var plötsligt ensiffrigt! Nästan en mils löpning är dock inget man bara snyter ur näven när man redan har 8 mil i benen, och det grät jag lite över. Inte skulle jag väl bryta nu!? Jag följde planen, satte mig ner en stund efter att jag hade druckit ljuvligt iskallt vatten och sedan stoppade jag i mig all energi jag hade kvar i ryggsäcken. Enervit Liquid, Vitargo-bar och russin slank ner i en salig och alldeles för söt blandning, och jag tänkte att det fick bära eller brista. Skulle magen rasa så fick den göra det – nu skulle jag bara orka ta mig i mål.

Från Eldris till Mora sprang jag konstigt nog mer eller mindre hela vägen. Det gick inte snabbt, men det gick. Jag hade inga som helst krav på mig själv att göra det, men det var en mentalt viktig seger att inte behöva gå den sista biten. När skylten ”Mora 5 km” dök upp började jag självklart gråta igen, och sen grät jag i stort sett hela vägen. Hälften av tårarna var av lycka över att mentalt ha besegrat en jävla massa tvivel, tonvis med smärta och att mitt pannben hade vuxit sig ett par centimeter starkare. Den andra hälften var av ren och skär smärta. Knivarna av mjölksyra som högg till i låren vid varje steg, de svullna fötterna som ville krypa ur skorna, knäna som smärtade varje gång jag satte ner en fot, höfterna som knappt orkade hålla bäckenet på plats och ländryggen som hade gjort ont sedan Smågan för nästan 8 mil sedan. Kroppen brann av smärta.

Känslan att på håll se klockstapeln i Mora går inte att beskriva. Just då glömde jag all smärta, den brännheta solen och kroppen som bara ville ge upp hade inget som helst att säga till om. När jag svängde upp förbi Zornmuseet och alla turister som inte förstod varför det kom en genomsvettig och lortig tjej springades halvt leende, halvt gråtande ökade jag helt osannolikt farten. En vinkande familj blev droppen och mentalt bröt jag ihop på målrakan. Mamma, moster, mosters man och mina två älskade kusiner tog emot mig i målet och när jag gråtande föll ihop som en våt fläck på gräset bakom målportalen med en blomma hängande runt halsen var det förmodligen en och annan turist som undrade vad det var som hände.

Jag vet knappt själv vad som hände. Jag vet bara att jag, som aldrig har sprungit längre än 42,2 kilometer, nu har sprungit 9 mil på två dagar och att det bara var 26 h mellan mitt första och sista steg. Mer än två marathonlopp på ett drygt dygn, och dessutom i en terräng som jag aldrig någonsin har provat på tidigare. En jävla massa gånger tvivlade jag och ville bryta, men jag gjorde det inte. Jag stålsatte mig, bet ihop och gav mig fan på att klara det – och jag gjorde det.

Många har frågat mig varför jag ens kom på att göra det från första början, och nu vet jag svaret. Livet är till för att leva, inte överleva. Livet ska kännas, inte bara flyta förbi, och även om det för mig under två dagar kändes mest i form av smärta så kunde jag inte missa att jag faktiskt levde. Den känslan är för mig helt oslagbar.

TUSEN tack för allt stöd längs vägen. Fina sms, kommentarer här på bloggen, mail och Instagram-kommentarer. Utan dem hade det gjort ännu ondare.

Du kanske också gillar

Semesterlöpning

18 juli, 2015

Spring med mig på torsdag!

24 oktober, 2016

Jag skulle ju inte…

22 september, 2016

71 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.