löpning
-
sHIT vad jobbigt!
Vissa dagar älskar jag min kropp lite extra…alla de dagar när jag driver den lite extra och den är med mig på tåget utan att protestera. Onsdagen den 28 augusti t.e.x., när jag kliver upp strax innan 6, promenerar till jobbet, peppar kunder, stretchar igenom mitt program á la STAC så att jag mår illa(?), jobbar lite till, bränner av en femtusing på löpbandet i hastigheten jag hade tänkt att springa tusingar i(!?), jobbar tre timmar till och susar slutligen iväg till Vasaparken för att möta upp Åsa och gänget från Casall för ett Casall HIT-pass (där jag kanske ångrade lite att jag hade maxat en halvmil några timmar innan…).…
-
Hallå kroppen!?
Hur ska man förstå sin kropp? Igår var jag sjukt trött efter den smått sömnlösa helgen i Sälen, och en stor del av tröttheten satt kvar i kroppen idag. Gav mig iväg på en helt prestigelös löprunda innan lunch, och bestämde mig för att hitta ett behagligt tempo och springa och inte titta på klockan förrän efter ett par kilometer. Blev rätt (läs: otroligt) förvånad när mitt behagliga tempo tydligen låg precis under tempot jag hade tänkt att ha på Tjejmilen nästa vecka, och när jag var klar hade mina 6 kilometer gått i 4.35-tempo utan större ansträngning. Eh? Avslutade passet med att köra igenom mitt program som jag fick…
-
Ner på jorden
Ok, med dagens planerade tusenmetersintervaller gjorda kan jag konstatera följande; 1. Mjölksyratröskeln sänks avsevärt efter en sommar med ofokuserad konditionsträning. 2. Spring aldrig intervaller tre dagar efter 210 utfallssteg och två dagar efter 80% av max i marklyft. 3. Tro inte att du är superwoman och kan starta på din vanliga hastighet, och sedan öka. Passet blev inte så långt som jag hade tänkt, mjölksyran sprutade ur öronen och syreskulden flyttade in i hela kroppen redan efter tre tusingar i bra tempo. Skrattade mest åt mitt otroligt korkade upplägg att ens försöka mig på passet med förlamande träningsvärk i rumpa och ben, jobbade klart och åkte hem. Vattenmelon i mängder…