Browsing Category

Plan Sverige

Okategoriserade Plan Sverige

Julen – låt den bli din egen

Det är så vansinnigt mycket tjat från alla håll och kanter inför jul – ”ät det här”, ”ät inte det här”, ”njut av julbordet utan att gå upp i vikt”. Jag stänger som vanligt av både ögon och öron för kvällspressen – om möjligt mer än vanligt nu inför helgerna – och jag förstår verkligen att folk blir förvirrade, stressade och inte vet varken ut eller in i slutändan av alla ”kostråd”.

Som jag brukar säga – det är inte vad du äter mellan jul och nyår som är viktigt, utan vad du äter mellan nyår och jul. Med andra ord – njut av julen. Om njuta för dig är att äta från alla fat – gör det. Om det är att bara äta grönkål – gör det. Om det är att äta ett helt lager i Aladdin-asken – gör det. Om det är att springa en halvmara på julafton – för guds skull, gör det! Det finns inget rätt eller fel, det enda som finns är din egen känsla och dina egna prioriteringar – allt annat är oväsentligt.

För mig innebär julen en massa extra sömn och vila. Mat och dryck som går långt utanför mina vardagsvanor. Julgodis. Lussekatt innan maten. Glögg. Julmust. Förmodligen en extra chokladbit efter julbordet trots att jag egentligen sedan länge är mätt. Och det obligatoriska och fantastiskt osköna illamåendet av allt socker som min kropp inte är van vid Men det innebär också träning – för att jag vill och för att min kropp mår bra av det – inte för att någon tidning har skrivit att jag ska.
Den innebär dock framför allt familj, kärlek, extra mycket kramar, mys, raggsockor och en rafflande syskonlagmatch i Trivial Pursuit som går av stapeln på julaftons kväll. NJUTNING i sin renaste form, enligt mig. Kanske inte enligt dig.

Släpp alla meningslösa måsten, var tacksam för allt du har (och skänk en tanke till alla som inte har det) och passa på att göra upp eld med varenda kvällstidning. Ha en underbart god och skön jul, låt den bli precis det du vill.

IMG_3484

IMG_3487

Idag unnade jag mig en timmes iskall ljusterapi med lillebror – god jul Helena.

Plan Sverige välgörenhet välgörenhet

Julklappar som gör skillnad

Julhysterin är återigen ett faktum. Önskelistor skrivs, föräldrar springer benen av sig för att hitta just den där Lego-modellen eller de där perfekta jeansen till sina barn. Vi köper julmat i överflöd och lägger tusentals kronor på julpynt…åtminstone här i Sverige och alla andra välbärgade länder. I utvecklingsländerna ser det dock annorlunda ut. Väldigt annorlunda.

I somras sprang jag (och bland andra sköna Vevve) Tjejmilen till förmån för Plan Sverige och deras kampanj #FÖRHENNE, där Plan arbetar för flickors rättigheter och mot skadliga traditioner som könsstympning och barnäktenskap.
Flickor i utvecklingsländer är bland de mest utsatta i världen, och för att de är just flickor diskrimineras de dagligen. De gifts bort i tidig ålder, blir gravida medan de själva är barn och utsätts för våld. Dessa flickor har ingen röst och ingen möjlighet att påverka sin framtid. Nu inför julen kan vi alla vara med och stödja kampen för flickors rättigheter!

Genom att köpa Plans rosa armband ”Because I’m a girl” för ynka 90 kronor stödjer du flickors rättigheter. För ett par hundralappar kan du lära en flicka att läsa. För en enda liten hundralapp kan du bidra till att utbilda barnmorskor om de skadliga följderna av könsstympning och hjälpa till i kampen om att få det att upphöra. Låt ett par av årets julklappar göra skillnad på riktigt!

Alla kan inte göra allt men alla kan göra något, och tillsammans är vi starka och gör skillnad. Skulle dessa barn få ett liv som ens är en liten bråkdel av vad merparten av våra svenska barn har så har vi gjort något bra…något riktigt bra. Vad är en hundralapp värd för dig – ett par extra kulor i granen eller en säker förlossning för en utsatt kvinna i ett utvecklingsland?

Banner 468x240

löpning lopp Plan Sverige välgörenhet välgörenhet

Tjejmilen 2014 – race report

Ni undrar förmodligen om jag inte har gått i mål på Tjejmilen än, men det har jag lyckligtvis gjort och nu ska jag äntligen försöka klämma ur mig någon typ av story om vad som kom att bli ett av mina värsta millopp i världshistorien.
Jag är inte något fan av att springa i värme så jag var jätteglad när jag vaknade igår och såg att det var mulet och svalt ute. Innan jag drog iväg till starten klarnade dock upp och solen började steka från en närmast molnfri himmel. Alla andra dagar älskar jag solen, men just när jag ska försöka prestera i ett lopp får den gärna hålla sig borta…vilket den självklart inte lyssnade på utan fortsatte att lysa resten av dagen.

En timme innan start kom jag till Gärdet och mötte upp mina andra löparkompisar som också var med och sprang för PlanTrend o Träning-Anna, Skön Puls-Vevve, Linda, Sara, Hillevi och Löpning & Livet-Andréa. Det är alltid kära återseenden i Plan-tältet och i vanlig ordning laddade vi med kramar och skratt.

IMG_1237

Jag, Anna och Vevve drog iväg till skogen en stund innan start (hallå – vi behöver fler bajamajor i startområdet!) och sen körde jag lite uppvärmning för att känna hur kroppen mådde. Förkylningen verkade vara helt borta och ländryggen som var lite öm i fredags när jag testsprang kändes bättre. Inga tvivel över att starta längre! Sprang in i snabba Ingmarie som skulle ta sig an Tjejmilen ”som en del av ett långpass” och sen pep jag iväg till startfållan, redan varm och alldeles för svettig (den där solen..)

Planen jag hade att jag skulle ta det lite lugnt och inte gå för pers dör i samma sekund som startskottet går. Jag omvärderar och sticker slalomspringande iväg i perstempo, med planen att köra så länge det håller. Kilometer ett, två och tre känns stabila och trots att det är trångt och galet många löpare som jag får tråckla mig förbi så klockar jag 3 km på knappt 13 minuter.
Kilometer fyra känns lite segare, värmen börjar bli riktigt jobbig och jag kommer på mig själv att redan börja tappa mentalt fokus. Det gör inte saken bättre att min klocka börjar pipa nästan hundra meter innan banans kilometermarkeringar, och det är frustrerande att veta att jag måste springa med lite snabbare marginal än tänkt om jag ska persa (gick i mål med 10,12 sprungna kilometer). Jag är redan väldigt trött och det är alldeles för tidigt att vara det redan innan halva loppet är avklarat. Vid fem kilometer ligger jag bra till i tid och har sub 45-minutersmålet inom räckhåll. Helst av allt vill jag dock kliva av banan och krama en sjukvårdare när en halvmil är passerad, och jag börjar vackla rejält inför eventuellt pers. Det känns som en mardröm att bara halva loppet är gjort och jag inser att det kommer att bli väldigt svårt att hålla det här tempot ända in i mål.

Kilometer sex är varm och huvudet kokar. Pulsen är hög och jag andas som ett helt tröskverk. Precis innan 7-kilometersmarkeringen och efter flera minuters tyst överläggning med min kropp gör jag något som jag väldigt sällan, eller nästan aldrig, gör under ett kort lopp – jag börjar gå. Uppförsbacken som ligger framför mig är för mycket för mitt psyke och kokande kropp och jag går i hundra meter. En tjej längs banan skriker: ”du har gjort sju kilometer på knappt 31 minuter!” och jag börjar springa igen. Det går inte snabbt, men jag springer. Huvudet kokar. Jag vill inte springa en enda j*vla meter till och min enda önskning är att få sätta mig ner och dricka ett badkar med iskallt vatten. Ned mot 8-kilometersskylten går det utför och jag passar på att slappna av och glida med backen ner. Det går bra och jag klockar återigen en kilometer under 4.30.

Näst sista kilometern är ingen lek. Det är så sjukt varmt och jag har verkligen ingen energi kvar. Jag är sjukt törstig, och jag inser att jag kanske skulle ha frångått min vana att inte dricka vid vätskestationerna när jag springer ett såhär pass ”kort” lopp. Djurgårdsbron badar i sol och när speakern skriker ut att vi nu bara har en dryg kilometer kvar är jag nära att skrika tillbaka att det inte är så jävla bara när kroppen känns som ett övertänt hus och benen inte vill ta ett enda steg till.
Vid 9-kilometersmarkeringen finns den sista vätskekontrollen och när en av funktionärerna ropar ”vatten” svarar jag ”ja tack” och stannar och dricker. Jag är så sjukt trött och törstig, jag fryser(!?) och häller i mig två stora muggar med vatten, kopplar sen på viljan och bestämmer mig för att se till att springa hela den sista kilometern. Drömtiden under 45 minuter är long gone, och jag inser att jag kommer att behöva göra den sista kilometern under 4 minuter för att klara den och det kan jag bara glömma.

Den sista backen förbi Radiohuset är vidrig. Världens bästa David och hans fru Sirpa står och vrålar (TACK!) och jag försöker mig på ett leende. Det är inte kul att springa och jag vill bara stanna. Varje steg är ren vilja och det enda som bär mig framåt nu är publiken. Hade jag varit ute på en träningsrunda ensam hade jag stannat direkt.
Lyckas ändå hålla ett tempo under 4-minutersfart och efter påhejningar från en gammal klasskompis och hennes syster (TACK!) svänger jag in på upploppet. Jag kan inte fatta att det är sant att det är över. Jag spurtar allt vad jag orkar och springer om en hel del löpare. Ser att 45-minutersgränsen är passerad men jag skiter i vilket. När jag springer över mållinjen ler jag över att jag inte bröt redan för fem kilometer sedan, och en kalldusch med vatten från en sjukvårdare är den bästa belöningen näst efter medaljen och vattenflaskan som jag tömmer på 10 sekunder. Det var en smått vidrig löpupplevelse och det har nog aldrig varit så skönt att gå i mål.

Tiden då? 45.41 och plats 253 av de totalt 16650 kvinnor som sprang i tidtagningsklassen. Direkt efter loppet var jag besviken, men såhär dagen efter inser jag ju att det inte alls är någon dålig miltid. Sub 45 kommer, det är bara en tidsfråga.

LrmZZlSRfzOmM13wXpr4

DCIM100GOPRO

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 19.57.54