Alltså, att löpning kan vara så fantastiskt skönt trots att benen känns som stockar, lungorna är lite för trånga och den där formen som en gång fanns där är long gone. Jag har inte sprungit sedan Tjejmilen, sen kom ju som ni vet världens segaste virus i vägen. Nu känner jag mig äntligen helt frisk, och dagens löpning var det första pulshöjande jag gjorde sedan den 7 september. Det gick inte snabbt, det var som sagt ganska (läs: väldigt) tungt och jag var på väg att kliva av både en och två gånger. Men känslan efteråt, när jag trots allt hade tuggat mig igenom min halvmil…halleluja! Lunchen smakade dessutom godare än på…