mitt första marathon
-
>Vägen tillbaka
> Ställde klockan imorse, trots semester, för att försöka vända tillbaka dygnet lite efter många sena kvällar och lååånga sköna mornar i sängen. Utsövd vaknade jag strax efter 7, drack en god kopp kaffe och gav mig iväg på min första morgonlöprunda på väldigt länge… -5, vindstilla och mörkt och tomt ute på gatorna. Perfekt. Tog min vanliga lagom-att-jogga-innan-frukost-runda som är 6,5 km kort…och jäklar vad segt det var. Det märks att jag inte har sprungit ”på riktigt” sen den 29 november! Konstateras kan att jag har en rätt lång väg tillbaka till min forna löparform, men att jag iallafall har tagit första steget nu…det är ju faktiskt 150 dagar…
Du kanske också gillar
Mitt fysiska 2016 i backspegeln
Stronger – perspektiv och tacksamhet
Spring med mig på torsdag!
-
>Tredje gången gillt…det är då det gäller va?
> Förra året satte en skadad fot stopp för det, och i år valde jag att korsa ett land till fots och hann inte (vilket jag riskerade fullt medveten om att det kunde hända…) läka klart kroppen i tid. Jag grät i starten förra året. I år grät jag när täten sprang förbi mig vid Västerbron. Onekligen en otroligt jobbig och märklig känsla att stå bredvid och inte få vara med. Grät lite idag igen när jag läste fantastiska Petras historia om sitt första marathon. Första gången jag träffade Petra hade hon en smått hatisk inställning till löpning, men har nu gjort en helomvändning – starkt! Så nu är det…
-
>Ok, det kom en tår…
>Började dagen med en helt underbar morgonpromenad (försöker få bort en vansinnig träningsvärk efter ett mördarbenpass igår…) längs vattnet. Stockholm strålar idag, precis som det ska vara den här lördagen. Det är dags för Stockholm Marathon, men mitt startbevis ligger fortfarande orört här hemma. Min kropp (framför allt vänster fot) läker fortfarande sedan jag korsade ett land till fots, och min marathondebut får vänta ytterligare ett år, vilket just idag känns j*vligt tråkigt. Jag hade mer än gärna sprungit de 42 kilometrarna runt vår huvudstad om några timmar, och kalla mig överdrivet känslig , men jag måste faktiskt erkänna att det kom ett par tårar när jag passerade Västerbron imorse.Foto:…