Jag är hemma. Klockan 12.40 idag sprang jag över mållinjen i Mora efter dagens etapp på 42,7 km. Min älskade familj mötte upp och jag grät av smärta och lättnad över att ha avslutat den 90 kilometer långa löpningen som jag startade bara 27 timmar tidigare. Jag ska berätta om hela äventyret, men jag måste faktiskt landa lite först…just nu njuter jag av känslan av att ha klarat av något som jag tvekade över ett antal gånger längs vägen. STORT tack för alla uppmuntrande ord och hälsningar jag har fått från er alla – det har hjälpt mig hela vägen! Jag kommer snart att berätta hur det kändes hela vägen…

Efter en natt helt ensam(!) på vandrarhemmet här i Evertsberg är det då dags att springa den andra och sista sträckan hem. Träningsvärken jag har i låren efter gårdagens allt parerande över rötter och stenar är smått brutal, men jag räknar med att mjuka upp den efter ett par kilometer. Mina ömmande fötter och mörbultade stortår kommer förmodligen att domna bort efter någon halvmil. Det finns en massa fler krämpor och känningar jag skulle kunna skriva om, men istället väljer jag att konstatera att jag har sovit väldigt gott i den gamla våningssängen, att vätskebalansen i kroppen verkar vara helt ok igen efter gårdagens bastulöpning och att det faktiskt känns…

”Jaha, du är från Mora? Då har du väl åkt Vasaloppet?” Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan, men jag vet att jag lika många gånger har svarat nej. Jag gillar inte att åka längdskidor, och även om jag vissa vintrar har tänkt att jag ska lära mig har det ändå aldrig blivit av. Det är alltid mycket lättare att plocka fram löparskorna och ge sig ut på en vacker vinterrunda som startar precis utanför porten, oavsett väder och snömängd. Det finns med all säkerhet en massa härligt att uppleva med ett par längdskidor, men jag har hittills prioriterat bort det av rent ointresse. Sedan ett par…